Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

England uppfann läktarvåldet

Italiensk fotboll har varit den där svarta påklistrade flugan i pissoaren.


Alla har siktat. Alla har stått där svajande och klämt sin dumma balle bellan fingrarna.


Serie A har varit Gamla Rådstugugatan i Norrköping en söndagmorgon när spyorna från nattens fyllor långsam torkar in i asfalten.


Under i stort sett hela 2007 handlade den mediala rapporteringen om italiensk fotboll i Sverige enbart om våld, rasism och elände. Under 2008 blev det bättre (både i rapporteringen och i Italien) men fortfarande kallade konkurrenten folk för BARBARER i stora bokstäver…


Någon större lust att försöka förstå varför saker ser ut som de gör i Italien har inte funnits. Sverige har sin mall klar och den lägger man över alla länder. Ingen passar mallen. Slutsats? Sverige är bäst.


England har lyfts fram med sina fina supporterkultur, sina arenor.


Men England uppfann fotbollsvåldet.


Det är drygt tjugo år sedan som alla engelska lag portades från Europa. Efter slakten på italienare i Bryssel 1985 nådde den engelska fotbollskulturen en ny skamnivå.


Då vaknade England.


Men hur vaknade man?


Delvis på ett kraftfullt och riktigt sätt. Det har blivit mycket, mycket bättre i England. Familjerna har återvänt. Det är lugnare, (dyrare) och tryggare.


Men är hatet borta?
Eller har hatet flyttat en liten bot ut bara? Bor hatet i hårt slående halvpackade hjärtan på närmaste pub?


Dels vaknade England som Göteborgs Kommun gjorde när penningkåta affärsidkare klagade på att behöva se sovande fyllon och spattiga knarkare i Nordstan varje morgon.


Göteborg bestämde sig då inte för att försöka komma till rätta med drogmissbruket eller hitta en plats för dem att vara på. Man stängde helt enkelt Nordstan på nätterna. Sedan sade man. ”Kolla vad få knarkare vi har i Nordstan på nätterna.”


Sant.


Men knarkarna fanns kvar.


En del av dem frös ihjäl i offentliga toaletter på Hisingen istället…


Likadant i England. När jag pratar med människor som verkligen älskar engelsk fotboll så har det ofta handlat om våldet som ligger precis under ytan. Det har handlat om poliser som bussar iväg supportrar till ensliga skogspartier och det har handlat om supportrar som sparat sitt hat till favoritlagets bortamatcher ute i Europa.


Man får aldrig bort hat. Man kan inte ansiktslyfta bort hatet.


Man kan inte höja biljettpriset och tro att hatet försvinner. Det är som Aliens blod. Det sipprar ner genom alla lager. Det finns kvar. Allting finns kvar om man inte tar tag i det.


Bråk, knivar och organiserade slagsmål är en förlust för alla.


England ligger egentligen inte först. Man är störst nu. Man är där Italien var i mitten på nittiotalet.


Låt mig dock vara tydlig på en punkt. Det här är en förlust för alla, i vilket land det än händer.


Jag tror England har verktygen att snabbt komma till rätta med det här.