Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Det fina i kråksången…

Ibland är det svårt att höra det fina i kråksången.


Det hänger ett gothsvart litet moln över skallen. Man kör sitt dumma huvud i samma stenhårda vägg. Man gör de man älskar illa. Varför blir det så? Varför är det så enkelt att vara snäll mot främlingar när man sårar de man älskar?


Roma förlorar igen. Lazio vinner igen. Lippi vägrar ta med Cassano igen.


Man sitter med blicken i äggnudlarna på tågstationen och väntar på att tåget ska gå. Man är äldre. Hela tiden blir man äldre. Tiden ÄR kråksången.


Sambo och son har bokat om sig till ett annat tåg, en flyktavgång mot Gävle och man inser med sorg att de gör rätt i det. Man styr hemåt mot en stor, tom, ostädad lägenhet och katterna där, som jamande påminnelser om lyckan som tappades någonstans på vägen. Men jag ska slåss för den där lyckan. Jag vägrar ge upp. Jag är trogen. Jag är nykter och lojal. Jag älskar.


Förutsättningarna finns.¨


Ibland kanske det fina i kråksången är ett leende i trängeln under jorden, bland tågen i tunnlarna, en nickning, ett hastigt hej från en främling i Romatröja. Ibland kan det fina i kråksången vara salig tystnad, en blick som en motorväg hela vägen ända in.


Italiensk fotboll andas och lever. Det var en fin helg. Det är kanske också en sorts sång, mitt i all svärta; Diego i Juve. Cassanos mål mot Udinese, Napolis seger, Lazio som ser ruskigt starka ut.


Gamla hjältar faller som statyer ner i sanden men redan innan dammet lagt sig skjuter nya upp.


Huden skaver. Vingarna från förr vill slå ut, som en sjukdom, som dödliga projektiler.


Dödliga eftersom jag vet var jag hamnar om jag börjar klättra de där väggarna igen. Rännstenen är ingen vacker plats. Den stinker spya. Tro inte på myten om förstörelsen som en romantisk plats med snyggt insjunkna kinder.


Härligt idag ändå att få en snedspark bort från mitt eget elände uppe vid Stadion och träffa Kviborg, Fjäll, Jonas D och de andra.


Eurotalk är igång igen. Som två syskon, Kanal 9 och Eurotalk.


Fortfarande stolt över våra Italiensändningar i helgen.


Ikväll ska jag äta något hemlagat, dricka mineralvatten, lyssna på Schubert, kolla lite fotboll och försöka somna med en fot i dörren mot de ljusa drömmarna.


Jag är trött på kråsången. Trött på det läskiga ljudet som ensamheten gör när den cyniske jäveln fäktar med sina vingar.


Jag ska somna som jag somnade förr. Med drömmen om morgondagen som en hägring, en godhjärtad främling med ljusa ögon och ett varsamt leende.