Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Idag för tre år sedan (Campioni Del Mondo!)

Tiden går skrämmande fort. Man blir äldre. Det märks på flera sätt. Förutom stigarna runt ögonen så märker man det på att världen inte är svart eller vit längre. Tillvaron hänger samman. Man har flera olika sorters rum inuti, grejer man varit med om, människor man älskat, vänner man minns men inte träffar, skratt som fastnat i den virvlande rymden mellan revbenen…


I dag för tre år sedan satt jag på en indisk restaurang och försökte låta bli att darra.


Jag var mycket nervös. Det regnade precis som det gjort i dag. Jag var i Göteborg, med pappa och brosan Peter. Vi var spända som knarkare.


Det var VM-final mellan Italien-Frankrike.


Jag minns nästan ingenting av finalen. Jag minns tiden från det att en kamera fångat upp Zidanes skalle mot Materazzi och tills jag såg det röda kortet.


Jag hann tänka ” Om han inte åker ut för det där finns det ingen Gud, ingen rättvisa, ingen skam, ingen godhet, ingen själ, och åker han inte ut för det där kommer jag aldrig mer se en enda fotbollsmatch i mitt liv” och sedan såg jag det röda kortet och sedan är allt blankt igen, fram till straffarna när pappas hjärta skenar och mitt eget är fästat med en azurblå kniv i himlen och Fabio Grosso står där och kikar mot himlen och jag frågar flera gånger i sträck:


– Vinner vi om han gör mål? Vinner vi om han gör mål? Vinner vi om han gör mål?


Sedan skjuter Grosso…