Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Rainman Birro i Rom (Final)

Det är möjligen min nykterhet som gjort mig en smula autistisk.


När jag söp var allt i kaos. Kroppen, själen, kärleken, lägenheten, tillvaron, ekonomin. Jag drack mig stadig. Det gick åt helvete allting. Med en dans visserligen, men det var en makaber, svart, elak och ärligt talat rätt pinsam dans.


Nu är jag beroende av ordning och reda. Jag avskyr spontana infall. Jag tycker inte om oplanerade besök eller småcharmigt kaos. Ett ostädat hem är ett disharmoniskt hem och ett sådant kan jag inte bo i.


Jag bor helst på samma hotell, tar samma väg till favoritrestaurangen och kan bli en smula förvirrad om mitt stambord på La Danesina i Rom är upptaget. Personalen är som bra personal alltid är, mån om sin stamkund, och ser förvirrade ut de också, som för att trösta den lite märklige mannen i svart kavaj och Corriere Dello Sport ( i Rom är det ingen som läser rosa sporttdningar) så de brukar bjuda på kaffet för att mildra effekterna hos Rainman Birro…


– Rom är världens vackraste sköka. Hon älskar att bjuda ut sig, visa upp sig.


Orden är inte mina, utan Paolos, som satte sig vid mitt bord en kväll med en kaffe. Rom, liksom hela Italien, älskar att visa upp sig.


Hela livet är en scen, förklarade han, hela livet går ut på att visa upp en bedrägligt vacker fasad. Livet är kulisser. Vad som faktiskt utspelas bakom kulisserna är en annan värld, är en privat aneglägenhet, men ingenting av det man visar världen är privat, därför är Rom enormt stolt över att vara värd för årets final i Champions League.


Jag tycker man borde ha Rom som finalarena varje år. Paolo håller med när han smular med kakan till sitt kaffe:


– Ja, faktiskt. Det finns ingen annan stad i världen som jag hatar att jag älskar som Rom. Rom äger den fria världens allra vackraste kulisser så visst borde finalen spelas här varje år.


Sedan gick jag runt i staden och det hann bli mörkt och affärerna var på väg att stänga men jag hann i Romastore och köpte Romakalsonger och en del annat värdefullt och sedan promenerade jag tills natten kom och när den gjorde det gick jag tillbaka till mitt hotell och satt på takterassen tills solen rullade fram över himlen som en gryningskula av eld och det är en stor dag för United och för Barcelona och det är en stor stad för Rom.


Skönheten i den här staden är som ett varsamt bortvänt ansikte. Hon vet att hon är vacker men hon behöver inte skryta om det hela tiden.


Jag somnade när gryningen kom med sin varsamma famn för andra att vakna i, och för mig att somna i.