Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

Generationsrasim (Zlatans svarta Rosengårdshjärta)

Det finns en sorts latent rasism i oss alla.


Vi har svårt att förstå generationerna som kommer efter. Det gäller Ulf Lundell, det gäller Michel Platini och det gäller dig och mig.


Det är så det måste vara. Jag fattar ingenting av dagens ungdomar. När jag var ung fattade de äldre ingenting av vad vi höll på med. Grejen är att inte glömma hur det känns att vara ung, att ha ett rum dit man gå för att minnas hur det kändes, hur det var med smärtan, kåtheten, glädjen, terrorn, allting…


Alla är först i världen med att vara nitton.


Det hör till. Halva grejen med att vara ung är känslan av att ingen varit det före dig. Det är dessutom sant eftersom världen hela tiden rör sig, ändrar form.


Fyrtiotalisterna har lyckats med bedriften (mest för att de är så många och haft det relativt enkelt under livet) att göra sitt uppror, sin musik och sin fotboll till alla tiders uppror, musik och fotboll.


Som om Dylan och Cruyff betyder mer än Cobain och Zlatan.


Jag är likadan. Jag satt framför teven när Maradona gjorde sitt fanatstiska mål mot England 1986. Många av er som läser detta var kanske inte ens födda då.


Den gamle storspelaren Boniek går ut och tycker att Platini var en mycket bättre spelare än Zlatan och att han hade ett större hjärta.


Det där är skitsnack.


Platini var en helt annan sorts spelare än Zlatan. Han stod mycket av sin tid med tröjan utanför byxorna och pekade åt olika håll. Han tog inte många löpvägar. Han var en briljant tekniker men gjorde sällan några spektakulära mål. Det är helt enkelt galet att jämföra två så olika spelare.


Zlatan har ett Rosengårdhjärta. Det är stort, bullrande, leende men kanske också ett väl skyddat hjärta.


Som en vallgrav av svart vatten runt den stora röda muskeln. Det gör dock inte hans hjärta för Inter, för landslaget, för sin familj och sina vänner mindre.


Boniek är rädd för att falla i glömska. Som vi alla. Därför tar han chansen att påminna oss om att det spelades bäst fotboll under hans år i rampljuset.


Tiden skenar under oss. Allting går väldigt fort. Livet är långt men känns väldigt kort.