Marcus Birro

En pappa vid ett fönster

Jonna och Totti (sonen) är i Gävle så jag är kvarlämnad.


Förr var jag alltid ensam. Gick runt i lägenheten. Skurade listerna till Schubert. Drack. Var bakfull. Drack mer. Åt mat framför teven.


Jag har glömt hur man gör.


Ligger i soffan med en filt över benen som en gammal gubbe. Klappar katten. Dricker vatten. Tittar på bilder av min son, av Jonna, lyssnar lite på The Manic Street Preachers.


Det är inget roligt att vara ensam längre.


Jag är pappa i varenda gen. varenda cell skriker efter att hålla, trösta, byta blöja, krama, pussa, älska, jollra.


Fortfarande arg och ledsen över Länsteatern i Örebro som behandlat mig som skit i samband med uppsättningen av Bengtssons bok I skuggan av San Siro.


Jag vet att jag skulle kunna ha skrivit en grym pjäs. Men när man får höra i telefonen att det man skrivit är ”för mycket Marcus Birro” är det onekligen svårt att värja sig.


I dag ringde teaterchefen och förklarade att jag inte lagt ner tillräckligt mycket jobb eftersom jag ”synts lite här och var.”


Kulturvärlden avskyr folk som bryter gränser. Jag hade glömt det. Mitt liv har rullat på så fint att jag faktiskt glömt att kulturvärlden hatar människor som ”är med i teve.”


Det är deras förlust.


Käkade god pizza på Asti med Salvatore igår. Vi snackade om Baggio, hur stor han är i Italien, hur älskad han är överallt, hur heltäckande bilden av honom är.


Här i Sverige minns vi nästan bara den där straffen mot Brasilien i VM-finalen 1994.


Det är väl så det är. Det är väl så England ser på Zlatan, som en stor, tung spelare som inte gör mål mot deras lag i CL.


I dag är jag ensam hela dagen.


Jag är en pappa som sitter osynlig vid mitt fönster och längtar efter min tjej och min son.


Jag är en pappa med grått i skägget som lyssnar på Thåström och räknar ner timmarna.


I morgon uppträder jag en stund på Svenska Fotbollsförbundets allsvenska upptaktssträff. Ett hedersuppdrag givetvis.