Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Marcus Birro

En blogg om vad som betyder något

Jag är ingen tyckare.


Jag tycker nog egentligen mindre än de flesta. Vid alla stora sammanhang, vid middagar där vänner träffas för att tala om sina liv, om samhället, om fotboll, kärleken och ekonomin är jag oftast tystast av allihop.


Jag lyssnar, registrerar och lär mig.


Men jag älskar orden, att läsa, skriva och tala ibland. Jag älskar att formulera magin i en fotbollsmatch, det oerhört märkliga, själva sagan i våra liv, som vi så lätt bara går förbi.


Vi duckar för det som glittrar och går rakryggade genom skiten.


Det finns en sorts villfarelse att vi som älskar att skriva så naket och ärligt vi kan skulle vara hårdhudade drakar med en kolbit istället för hjärta. Ingenting kunde vara mer fel. Vi är inte några märkvärdiga människor men vi är just det, människor. Vi blåder ur sår vi inte ser. Vi är som du.


Jag läste nyligen en intervju med Riccardo Ferri, tidigare back i Inter :


– Jag hatar att bli bedömd. Jag hatar att lämna över det vackraste jag vet, min fotbollskonst till sjuttiotusen par ögon som följer varje steg jag tar. Det är hemskt att ständigt bli granskad av folk, av radio, teve och tidningar. Men vad kan jag göra? Jag kan aldrig påverka hur jag ser ut i andras ögon. Det är inte min uppgift. Min uppgift är att vara så bra som möjligt.


I en taxi genom Stockholm i söndags sade Henrik Rydström ungefär samma sak:


– Jag läser aldrig tidningarna dagen efter. Jag vet hur jag spelat. Jag vill ha kvar min egen bild.


Det är viktigt. I grunden handlar allt om hantverket. Om du så heter Zlatan i Inter eller Nisse och spelar för OK -mackens korplag.


Att alltid vara så bra som man överhuvdtaget kan vara. I livet. I kärleken. I fotbollen.


Jag tar mitt yrke på allvar. Jag vill vara bra. Jag har ingen större lust att vara ”kändis.” Jag har genom hela mitt liv haft en enda plan, en enda ren tanke: Att få skriva om allt det jag vill skriva om; fotboll, poesi, orättvisor, romaner, kärlek, dikter. Allting annat är grus. Allting annat är mörker.


Arbetet är det enda som gäller och att få tillräckligt med pengar för att betala hyra, mat och kläder till min son.


Jag går inte på krogen och super. Jag har fortfarande en prick kvar hos Kronofogden. Jag äger inte min bostad. Jag är trogen min tjej. Jag går inte på Stureplan. Jag bor inte i Stockholm. Jag känner inga balla människor. (förutom Rydström då…) Jag har ingen stor klocka. Jag tar inte mig själv (däremot mitt arbete) på blodigt allvar. Jag har ingen bil. Jag äger inga dyra kläder. Jag är inte med i Lets Dance. Jag tränar för att hålla kropp och skalle intakta. Jag läser böcker eftersom litteraturen är en stor tröst. Jag är inte rik.


Jag arbetar. Jag är som en talang som står hela dygnet vid planket och spelar bollen till sig själv, som stannar kvar när de andra går in för att duscha.


Hantverket, talangen är de som räknas in varje kväll, är det enda som betyder något i förlängningen.


Och nör förlängningen tar slut, övergår i straffar och allt ska avgöras…