Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Hegestrand

Mardrömmen

Hoppas att du har haft en fin midsommarhelg! Vi hade det fantastiskt! Midsommarafton firade vi hemma i min svägerskas föräldrars hus i Rönninge. Vi var sex vuxna och två bebisar. Sillunch, femkamp, jordgubbstårta, poolhäng, grillkväll, sällskapsspel och massa härliga samtal. Vi sov kvar och när vi vaknade i lördags var det tropisk hetta och strålande sol så det blev några timmars badande i poolen innan vi åkte hem. På eftermiddagen sov jag nästan två timmar eftersom jag var så utslagen av värmen. Lite senare på kvällen promenerade jag och Sebbe upp till Koh Phangang på Skånegatan och åt middag. En promenad som i vanliga fall tar en kvart tog för oss 45 minuter dit och om möjligt ännu längre tid hem. Nu är det tungt. Igår sov vi ut länge men några timmar efter frukost gick jag och la mig och sov en timma till. På kvällen var vi hemma hos våra vänner Björn och Linda i Tyresö och grillade hamburgare. En riktigt social helg med andra ord.

Även om vi har haft en fantastisk midsommarhelg fick midsommarafton en riktig mardrömsstart. I torsdags kväll tyckte jag inte att jag kände lillkillen där inne på samma sätt som jag brukar. Jag sa till Seb att han rörde sig lite mindre men eftersom jag hade känt honom lite på dagen (trodde jag, man blir så osäker i sådana lägen) gick vi och la oss. På morgonen vaknade jag redan strax efter fem och började buffa på magen. Inget svar. Han brukar ju faktiskt ha en vakenperiod vid den tiden. Till slut lyckades jag somna om men när vi vaknade några timmar senare frågade Seb på direkten om lillkillen hade vaknat. Jag märkte att han försökte låta oberörd för att lugna mig och då blev jag livrädd. Sebastian stressar sällan upp sig i onödan men nu förstod jag att även han var orolig.

Vi ringde in till SÖS och barnmorskan sa att vi skulle komma in direkt. Vi kastade oss in i taxin, i princip i pyjamasen. Tusen tankar gick genom mitt huvud under den korta bilfärden. Det är klart att han inte lever, varför skulle jag vara så lyckligt lottad? Hur ska vi berätta för alla? Vad ska vi göra med alla grejer? Jag kommer behöva åka långt långt bort väldigt länge, vart ska jag åka? Alla våra vänner har fått friska barn, klart att vi ska råka ut för det här.

Strax innan taxin körde upp för backen till sjukhuset kände jag hur någonting buffade till där inne. Jag tog Sebs hand och la på min mage och visst, även han kände det nu. En liten kropp som korvade sig. Tydligt. Den lättnaden. När vi kom in till förlossningen satt barnmorskan som jag var på aurorasamtal hos i receptionen och tog emot oss. Då brast det för mig. Jag höll på att trilla ihop i en hög på golvet. Vi fick sätta oss på en bänk och vänta i några minuter på barnmorskan som skulle ta hand om oss och ganska snart låg jag inne i ett rum uppkopplad med CTG som visade lillkillens hjärtljud och rörelse. Det första barnmorskan gjorde var att lyssna med en trätratt för att höra hans hjärtljud och hon hörde dem på en gång.

Jag fick ligga uppkopplad i 20 minuter och behövde inte göra några andra prover eftersom allt såg så fint ut. Lillen buffade så mycket att ctg-puckarna hoppade upp och ner på magen. Tydligen gillar inte bebisarna dem jättemycket. Anledningen till att jag inte hade känt honom som vanligt var att han förmodligen hade ändrat läge lite så att han sparkade in mot magen. Under helgen verkar han ha lagt sig till rätta som vanligt igen för nu har det varit full aktivitet där inne. Jag ska ALDRIG klaga på att han väcker mig tidigt på morgonen igen!

Tydligen är det väldigt vanligt att man oroar sig för minskade fosterrörelser mot slutet av graviditeten eftersom bebisen får mindre plats att röra sig på. Min barnmorska sa också att det har blivit vanligare att oroliga blivande mödrar kommer in för kontroll nu än tidigare eftersom man uppmanar till att åka in så fort man inte känner bebisen som vanligt.

Den här händelsen har fått mig att längta så otroligt mycket efter att ha honom i min famn. Man känner sig så hjälplös när han han ligger där inne. Jag har ingen insyn, kan bara känna. Just nu räknar jag timmarna och blir förväntansfull när jag känner mina förvärkar. Imorgon går jag in i vecka 38 och kommer han lika tidigt som jag gjorde är det dags redan på fredag!

IMG_2797