Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Höstens första pass!

Stolt som en tupp efter höstens första besök på gymmet. Förutom ett litet lättare träningspass när jag och mamma var på Hooks Herrgård har jag inte tränat sedan innan vi åkte till USA – i april! För snart ett år sedan började jag träna med Mårten Nylén. Nystart, ny pt, ny Anna!!! Det var mitt mål, så blev det inte. Jag kämpade på så gott jag kunde i några månader men kombinationen för många jobbresor och alldeles för höga krav på mig själv gjorde att det blev pannkaka av alltihop. Om inte ens Mårten, som är en av våra absolut bästa personliga tränare, kan få mig att nå dit jag vill vem kan det då? Jag själv kanske? Om jag i grunden inte tror på att jag kommer nå dit jag vill blir det svårt för någon annan att övertala mig. Framför allt blir det svårt att hålla motivationen uppe.

Problemet med en person som tänker i svart eller vitt är att allt annat än perfektion är att misslyckas. Det är nog många som skulle ha varit nöjda om de hade presterat det jag gjorde förra hösten. Två pt-pass i veckan klockan 08.00 på morgonen och en timmes powerwalk innan frukost de andra dagarna. Hyfsat intensivt träningsschema va? För mig blev det snarare ”jag skulle ha hunnit med ett styrkepass också”. Ingenting är någonsin tillräckligt. Känner du igen dig? Inte konstigt att motivationen och orken dör när man aldrig kan klappa sig själv på axeln och tänka ”det här gjorde jag riktigt bra”.

När jag gick i terapi för mina ätstörningar för åtta år sedan förbjöd min terapeut mig att använda ordet perfekt. ”Ok, vad ska jag då sträva efter om inte perfekt?”. Idag är jag mycket snällare mot mig själv än vad jag var då. Herregud, jag tillät mig själv inte ens att äta. Jag är ändå långt ifrån där jag vill vara och nu när jag lever i en relation blir det så tydligt hur hård jag är mot mig själv, vilket såklart också spiller över på min relation.

Att bli mer förlåtande och accepterande är någonting jag jobbar hårt med just nu. Det måste få finnas utrymme för misstag. Eller måste måste det väl inte men det vore otroligt skönt. Min inre oro och ångest hänger såklart ihop med att jag inte litar på att jag kan göra saker perfekt. Eller rättare sagt att jag duger som jag är – utan prestationer. Bara jag, Anna.

Förra hösten bestämde jag mig för att investera i mig själv genom att skaffa mig en personlig tränare. Den här hösten investerar jag i terapi. Kropp och knopp hänger som bekant ihop och jag tror att jag, genom att jobba med mitt sätt att se på mig själv, också kommer belönas genom mer träningsmotivation. Målet är att kunna matcha ett vältränat yttre med ett vältränat inre – med en och annan klapp på axeln på väg mot målet.

IMG_7286