Anna Hegestrand

En natt på akuten

Igår kväll var olyckan framme när Sebbe skulle flytta en stor stenbumling (fråga inte) hemma hos oss. Ett mosat finger senare satt vi på akuten på SÖS och väntade på att få sy ihop fingret. Vi åkte in vid 23-tiden och gick därifrån vid 05.00 i morse. Det är vidrigt att sitta bredvid någon man älskar som har så ont. Kände mig så fruktansvärt hjälplös. Bredvid oss satt en man och jämrade sig över sin brutna handled som han hade opererat på morgonen men tvingats åka tillbaka till sjukhuset eftersom värktabletterna han fått inte var starka nog. Han hade fått vänta i sex dagar på att få opereras och nu satt han i sex timmar bara för att få träffa en läkare som kunde skriva ut starkare värktabletter.

Jag mår alltid väldigt dåligt i sjukhusmiljöer eftersom jag påminns om att livet är så otroligt skört. Min pappa blev sjuk när jag var 19 år vilket gjorde att jag var på sjukhuset i Jönköping var och varannan dag i flera månaders tid. Därefter regelbundet i flera år. Den tiden sitter benhårt i mig och bara lukten av sjukhus får mig att vilja spy.

Med två timmars sömn i kroppen är jag mer död än levande idag. Det känns som om jag har sprungit ett maraton efter gårdagens känslostormar. Samtidigt gör sådana här händelser att man blir medveten om hur viktigt det är att vi njuter av tiden vi har tillsammans med dem vi älskar medan vi mår bra. Alla drabbas vi av tråkigheter i livet och då behöver vi energin från alla bra dagar då vi kan vara lyckliga. Ett mosat finger må vara en baggis (kanske inte om du frågar Sebbe just nu) om man sätter det i perspektiv till alla hemskheter vi kan råka ut för men det gav mig en tankeställare.

Idag kom det ett blomsterbud till jobbet. Jag tror vi är två som inser hur lyckligt lottade vi är 🙂

rosor