Då kommer planen med hammare och skära målat i rött. Bomber faller mot den finska huvudstaden.
Två timmar tidigare har ryska soldater gått över gränsen vid Karelska näset.
Stalin våldtar Finland. Oväntat, oprovocerat, utan krigsförklaring. Vinterkriget börjar.
❊❊❊
Hamnen är första målet. Planen släpper sin dödande last, men bomberna missar fartygen och kastat upp skummande kaskader då de exploderar i vattnet. Andra bombplan kretsar över järnvägscentralen mitt i stan. Skadorna på byggnaden blir obetydliga, men 40 människor dör på torget utanför.
Inte förrän nu ljuder flyglarmet. Anfallet är så överraskande, så förrädiskt och brutalt.
Det som ska utvecklas till andra världskriget startar tre månader tidigare. Den 1 september 1939 september marscherar Adolf Hitlers nazistiska trupper över gränsen och ockuperar delar av Polen.
Till världens förvåning gör Hitler en vecka före angreppet en överenskommelse med sin ärkefiende Josef Stalin i Sovjetunionen.
En icke-angreppspakt, kallad Molotov-Ribbentrop-pakten efter utrikesministrarna, undertecknas den 23 augusti.
Diktatorernas överenskommelse innehåller ett topphemligt tilläggsprotokoll: Hitler och Stalin delar upp östra Europa mellan sig. Västra Polen och Litauen är nazisternas. (Senare lämnar de Litauen till ryssarna). Estland, Lettland och östra Polen är bolsjevikernas. Finland blir en bricka i samma krigsspel. Stalin får stackars Finland, med 3,5 miljon invånare, som levt under tsarförtryck och i inbördeskrig och oro i stort sett ända sen Sverige förlorade landet till Tsarryssland 1809.
❊❊❊
Friherre Gustaf Mannerheim sitter vid frukostbordet i sin vackra villa i Brunnsparken. Han har lyssnat på radiorapporterna på morgonen: Chockattacken vid Karelska näset. Nu hör han på avstånd bomberna som detonerar i centrala Helsingfors.
Mannerheim är 72 år, och har börjat packa flyttlådor på sitt kontor för att avgå som finska försvarsrådets ordförande. Äntligen ska han pensionera sig och få tid att skriva böcker om spännande expeditioner han gjort till Kinas exotiska inre.
Väggarna är tomma i villan. Friherren har samlat på sig dyrbar konst, och han har deponerat tavlorna i bombsäkra bankfack.
När När Hitler tågar in i Polen förstår den erfarne militären att också Finland ska drabbas av ondskan.
Han försöker övertyga regeringen, bönar och ber att få pengar att förstärka försvarslinjen mot öst. Ingen politiker lyssnar.
Det har gått fyra dagar sedan Mannerheim i vredesmod lämnade in sin avskedsansökan. Den här måndagsförmiddagen glömmer han sin bitterhet. Finlands kris är nu.
Mannerheim är en officer och gentleman. Han vet sin plikt. Klockan elva knackar han på dörren hos försvarsminister Juho Niukkanen.
- Herr minister, jag anmäler mig till posten som överbefälhavare, säger han.
Det blir Mannerheims fjärde krig. Han deltar i rysk-japanska kriget 1904-1905, och befordras till överste. Under första världskriget är han kommendör för den ryska Gardeskavalleribrigaden i Warszawa.
1917-1918 är Mannerheim befälhavare för de vita i det blodiga finska inbördeskriget mot de röda, kommunistsympatisörerna som ville ansluta Finland till bolsjevikernas som störtat tsarväldet i Ryssland.
Mannerheim segrar, och Finland kan behålla självständigheten som landet fick 1917. Mannerheim är en sällsynt märkvärdig person. Inbördeskriget är så fyllt av hat, lidande och vållar så mycket sorg och bedrövelse.
Ändå är Mannerheim respekterad och uppskattad, även av förlorarna på den röda sidan.
Han är rätt man att leda Finland i ännu en orostid.
❊❊❊
Finska gränsen mot Sovjet är 1 340 kilometer lång, från Karelen i söder till Norra Ishavet i norr, och går långa sträckor genom obefolkade skogsområden och ödemarker.
Då kriget bryter ut finns 200 000 man i armén, men gevären räcker inte till alla. När det gäller skjututbildning och att strida i snö och arktisk kyla är finländarna allra bäst.
Av så dyrbara försvarsmedel som flyg och örlogsfartyg har finländarna nästan ingenting. Flottan har två pansarfartyg, och de används för att lägga ut minor vid Åland.
Flyget har 119 stridsplan, och uppgiften för dessa blir spaning och attacker mot ryska posteringar vid fronten.
För markstrider har finländarna bara 32 stridsvagnar
Fienden är många gånger starkare, rustad med tidens modernaste vapen.
Ryssarnas anfallsstyrka består av mer än dubbelt så många soldater, 1 500 stridsvagnar, 1 000 jaktplan och bombare.
- Finland ska tas på en vecka, allra högst tio dagar, var Stalins order till befälhavaren Kliment Vorosjilov.
❊❊❊
I norr orkar inte finländarna stå emot. Där finns skidförbanden, svårupptäckta för fienden på snövidderna, klädda i kamouflagevitt, snabba och lättrörliga.
Deras beväpning är gamla gevär från tsartiden och primitiva granater som de gjort av flaskor med bensin i. Molotovcocktails, efter ryske utrikesministern, slängs mot stridsvagnarna, och de är effektiva.
De gräver varggravar, djupa fällor för stridsvagnar som de räcker med kvistar, mossa och snö. Många ryska tanks oskadliggörs på det sättet. Men det räcker inte.
Staden Petsamo vid Barents hav faller första dagen. I de nordfinska skogarna drar hästar ryssarnas kanoner på slädar. Pansarvagnarna rullar genom övergivna gränsstationer utan motstånd.
Mannerheim vet att nyckeln till rysk framgång är Karelska näset. Landtungan mellan Ladoga och Finska viken var inkörsport för fienden redan i de eviga krigen när Finland var svenskt och ryssen kom österifrån.
Mannerheim har för länge sen byggt en försvarslinje tvärs över näset, från Finska vikens kust genom Summa till Vouksen till Taipale. Finländarna har utnyttjat naturen för att göra försvaret så effektiv som möjligt: bergsknallar, sjöar, till och med klippblock. Det finns 200 väl gömda kulsprutenästen, i rejäl betong.
Mannerheim använder den klassiska gerillataktiken. Slå till oväntat och snabbt - och lika fort tillbaka i säkerhet.
❊❊❊
Det är en vargavinter, nedåt minus 40 grader i Karelen, vid Barents hav blir det stjärnklara nätter minus 50.
Ryssarna är inte utrustade för krig i polarkyla. De har olivgröna sommaruniformer, utan vantar och mössor. Nästan inga har vinterkängor, och väldigt få kan åka skidor.
Operationen ska gå snabbt och problemfritt. Stalin har lovat det.
En natt när månen skyms av frostigt dis smyger 139 finska soldater på skidor mot ett av ryssarnas läger. Fienden har huggit skog och tänt stora brasor för att hålla värmen. Finländarna hukar bakom snödrivorna, och då plutonchefen höjer handen ger de eld.
Ryssarna är upplysta mål, och alla dör. Eldstriden hörs långt i den ödsliga skogen och skrämmer soldaterna i andra ryska läger. I panik börjar de skjuta på varandra medan finländarna skidar tillbaka till basen.
En krigskorrespondent från Pravda rapporterar från fronten:
"Finländarna är mästare på bedrägeri. När våra trötta män vill dricka är byarnas brunnar fyllda med jord. Våra fiender är lömska och fega. Knappt hade den förste röde krigaren satt sin fot på finsk mark förrän den exploderade. Det finns minor överallt."
Det tar den ryska övermakten en hel vecka att bana sig de tre milen genom minfälten fram till finländarnas försvarsverk, Mannerheimlinjen. Där tar det stopp.
Mannerheim vet att Finland aldrig kan vinna mot den sovjetiska övermakten. Slår sig ryssarna genom försvaret i Karelen är vägen öppen till Helsingfors. Då är allt över.
Mannerheim ska hålla Karelska näset tillräckligt länge så att förstärkningar från resten av världen ska hinna fram. Det är hans plan.
Finland behöver hjälp. Sverige, broderlandet med många hundra år av gemensam historia, kommer förstås till undsättning. Det tror Mannerheim, det tror den finska regeringen.
❊❊❊
Tidigt på morgonen den 7 december 1939 tar Sveriges statsminister Per Albin Hansson spårvagnen från Ålsten till Stockholms city. Han sätter sig på Centralen och beställer frukost. Han är vanemänniska, detta är hans sätt att börja dagen.
Statsministern är dyster. Över kaffet funderar han på hur han ska formulera sig då han senare på dagen träffar en gammal god vän, den socialdemokratiske partikamraten Väinö Tanner, finsk utrikesminister.
Tanner har i största hemlighet kommit till Stockholm. Han har ett angeläget krav. Och han ska snart få svar.
Per Albin Hansson har pratat med ministrarna i regeringen. Han har mött kung Gustaf V och kronprins Gustaf Adolf på Slottet. Framför allt har han överlagt med sin blivande utrikesminister Christian Günther.
Svaret som statsministern framför till Tanner är mycket kort: Nej.
- Det är ett mycket fegt beslut, säger Finlands utrikesminister besviket och flyger hem.
Inga svenska reguljära trupper till Finland. Inte ens det svenskspråkiga Åland är vi beredda att försvara.
Per Albin Hansson vågar inte riskera Sveriges neutralitet genom att ställa upp för broderfolket. Hur skulle Josef Stalin reagera? Vad skulle Hitler göra?
En annan förklaring finns också, och den håller statsministern väldigt tyst om.
Ett par dagar före Hitlers angrepp på Polen står statsministern på Skansen i Stockholm och håller på sin skorrande skånska ett sommartal till svenskarna.
- Vår beredskap är god, försäkrar han.
Det är en lögn, och det vet Per Albin Hansson.
❊❊❊
Vår militära beredskap är i själva verket usel. Då kriget bryter ut har vi cirka 200 attackplan och spaningsplan och cirka 50 stridsvagnar, de flesta rätt dåliga.
Vi har fem divisioner med soldater, en lätt brigad och fyra stridsgrupper. De 60 000 man som ligger i beredskap är dåligt utrustade, många har inte ens militär grundutbildning. Officerarna är för få och dåligt utbildade.
Statsministern tänker på vad som händer om ofärden kommer till oss - från öst eller väst. Vi har inte mycket att försvara oss med. Vi behöver våra soldater hemma.
Svenska folket reagerar mot regeringens beslut med raseri och besvikelse. Svenskarna tycker inte som de som styr i kristiden. Finlands sak är vår.
Människor samlar pengar. En halv miljon svenskar skänker varje månad en del av sin lön till Frilandshjälpen.
Industrier lägger stora summor - en halv miljard i dåtidens penningvärde, tio gånger mer i dagens.
I stugorna sitter kvinnor och stickar varma strumpor till de finska soldaterna. 90 000 svenska metallarbetare jobbar extra frivilligt och skänker dagslönen.
Över hela landet syns affischer med texten "Ett folk i fara" och "Finlands sak är vår".
Motvilligt går statsministern med på att svenska frivilliga får strida på finländarnas sida.
Per Albin Hansson vill att Sverige ska hålla sig helt utanför kriget i Finland. "De där frivilligherrarna", kallar han föraktfullt dem som är beredda att dö för broderlandet.
Regeringen förbjuder till och aktiv rekrytering. Frivilliggrupperna kringgår beslutet med att trycka upp affischer där det bara står Finland och ett telefonnummer.
Alla som är beredda att gå ut i krig förstår utan utförligare beskrivning.
Statsministerns tvekan inför svenska frivilliga insatser beror inte bara på att vi riskerar att dras in i kriget.
De allra flesta som anmäler sig gör så för att de lider med det våldtagna Finland. Men några ser Adolf Hitler som Europas framtid. De vill vara med i kriget för att hjälpa nazisterna mot ärkefienden Stalin.
❊❊❊
8 260 svenskar och 727 norrmän går med i Svenska frivilligkåren och krigar på finländarnas sida (33 av dem dör i striderna). Frivilligkåren kommer till Finland julen 1939, just då våldsamma strider pågår längs gränsen i norr.
Lite ställer svenska regeringen ändå upp med. Försvarsminister Per Edvin Sköld övertalar statsministern att skicka flygplan som blivit för omoderna för svenska flygvapnet.
Det frivilliga flygförbandet får namnet F19 och placeras i Kemi. Planen är det dubbelvingade jaktplanet Gloster Gladiator och störtbombaren Hawker Hart.
Rätt mycket vapen plockar försvaret fram ur gömmorna och skeppar över: 90 000 gevär, två miljoner patroner, 80 pansarvärnskanoner, 150 andra artilleripjäser och 100 luftvär nskanoner.
Mer än 1 000 svenskar riskerar livet genom att göra civila insatser. Läkare och sjuksköterskor från hela landet tar sig till Finland via Haparanda. Från Karlstad och andra orter kommer brandmän.
Svenska familjer öppnar sina hem för finländska krigsbarn. Under vinterkriget, och fortsättningskriget som följde, kommer 72 000 finska barn hit för att få trygghet.
Många är från finlandssvenska familjer, men de flesta barnen har en adresslapp runt halsen och kan inte ett ord svenska.
Omkring 15 000 av krigsbarnen återvänder aldrig då de onda åren är över. De adopteras av sina svenska fosterfamiljer.
En av dem blir berömd svensk skidstjärna: Toini Gustafsson Rönnlund, som vann massor med VM- och OS-medaljer. Hon är sex år då hon kommer till Sverige, från Soumussalmi vid ryska gränsen där striderna är hårda och blodiga.
❊❊❊
Fienden har ett vapen som finländarna fruktar alldeles särskilt. Det är en granatkartesch, så kallad shrapnel.
Granaten har den vidriga egenskapen att noskonen börjar rotera motsols då den avlossas och sekunderna före nerslaget lossnar den och hundratals tumtjocka blykulor sprids åt alla håll.
Harry var en tung kulturperson i Sverige; biträdande chef för Kungliga biblioteket, ledamot och Vitterhetsakademin, författare och en av världens främsta experter på Franz Kafka. Han dog 2009, 88 år gammal.
Ett par år före hans död sitter vi i Harry Järvs lägenhet vid Fyrverkarbacken i Stockholm, och intill soffan har han en desarmerad shrapnel som en påminnelse om vad han var med om under Finlands svåra år.
Harry Järv är 18 år då Stalin angriper. Han går med som frivillig och strider i vinterkriget, och senare i det som kom att kallas fortsättningskriget. En berömd krigsfilm, "Framom främsta linjen", skildrar Harry Järvs insatser.
Järv och hans patrullmän lever i dödens närhet i Östkarelens skogar. De smälter snön och kokar frukostteet, och ingen av dem vet om de ska leva till middagen.
Han berättar hur ett uppdrag kunde gå till. Det finns en rysk stödjepunkt som kallas Fågeln, med cirka 40 soldater. Fyra gånger har en styrka på 400 man försökt slå ut Fågeln, men drivits tillbaka med stora förluster. Harry Järv får ordern.
- Det är 40 grader kallt, Vi är tio unga män, har vita snödräkter och pälsmössor mot kölden. Vi ålar fram genom snön, centimeter för centimeter. Ryssarnas vaktposter står med cirka 50 meters mellanrum.
- Vi gräver mitt mellan vakterna, och vi är väldigt tysta. En enda nysning, och vi dör alla. Jag kryper först, ledaren måste alltid vara främst. Det tar oss nio timmar att gräva de sista 40 metrarna.
- Jag ger signalen, och vi ställer oss på knä och skjuter. Striden tar en halvtimme. Vi dödar 37 män, och jag återvänder med alla i min patrull oskadda.
Harry Järv säger män, inte fiender.
- Ryssarna som ligger i sina värn är inte våra fiender. De har skickats på ett farligt uppdrag mot sin vilja. De är unga pojkar som längtar hem till sina flickvänner och mamma, de är lika rädda som vi. Fienden har ett annat namn. Han heter Stalin.
Suomi heter vapnet som är de finska tappras livförsäkring. Det är en finsk kpist med trumkassett som rymmer 90 skott, men det är säkrast att ladda bara med 80 skott. Bli det för trångt i kassetten kan mekanismen låsa sig i kylan.
Harry Järv och hans grupp genomför över 200 aktioner bakom ryssarnas linjer.
- Det är ett indiankrig. Vi smyger på ryssarna och slår till mitt inne i deras fästen när det minst väntar det.
Mannerheim har utarbetat taktiken. Harry Järv:
- Avsikten med de smygande anfallen är att demoralisera ryssarnas front. De ska veta att vi är starka. Att vi kunde komma åt dem var de än gräver ner sig
Harry Järv förlorar vänstra benet på en landmina då han är 22 år. Han vårdas på sjukhus i Sverige, och återvänder till andra finska fronter med benprotes. Efter andra världskrigets slut läser han vid universitetet i Uppsala och tar sin licentiatexamen 1954.
Han sa till Expressen att det var tre saker han verkligen kunde: kommatering, fotografi och närstrid.
❊❊❊
Stalin är rasande. Han läxar upp sina generaler:
- Röda arméns auktoritet är garanti för Sovjetunionens nationella säkerhet. När vi är tvungna att kämpa så länge mot en svag motståndare kommer det att stimulera antisovjetiska krafter bland imperialisterna.
Diktatorn kallar hem general Vorosjilov och ersätter honom med sin gamle krigskamrat Semjon Timosjenko.
Under januari 1940 flyttar den nya överbefälhavaren en halv miljon nya soldater till Karelska näset. Mannerheimlinjen ska pulveriseras.
Den 1 februari bryter infernot ut. De grymt dödande granatkartescherna regnar över finländarnas skyddsvärn. Himlen är mörk av plan som i våg efter våg spyr ut bomber som orsakar förintelse.
Finländarna har inte mycket att sätta emot. Mannerheimlinjen faller. Hälften av de tappra försvararna får sin grav i kaoset och snön.
Mannerheim tvingas retirera till den bakre försvarslinjen. Det är Finlands ödestimmar.
❊❊❊
Försvarsminister Väinö Tanner reser ännu en gång till Stockholm. Han har en ny vädjan, och det är mycket bråttom.
Frankrike och Storbritannien är beredda att sätta in 20 000 soldater på Finlands sida. De allierade trupperna är Finlands sista hopp.
Förstärkningen måste komma via Sverige. Ingen annan väg är öppen.
Per Albin Hanssons regering står återigen inför ett beslut som kan bli ödesdigert. Ska vi hjälpa vårt broderfolk mot tyrannen i öst?
Svaret till Tanner blir nej - ännu ett nej till de lidande finländarna.
Kung Gustaf V blir den som inför svenska folket får motivera beslutet. Efter en konselj den 19 februari gör han det här yttrande till stadsrådsprotokollet:
"Jag har med sorg i hjärtat följt broderlandet Finlands hjältemodiga kamp mot övermakten. Från första stund meddelade jag att Finland tyvärr inte kan räkna med militär hjälp från oss.
Med sorg i hjärtat har jag efter mogen omprövning kommit till slutsatsen att vi i nuvarande läge måste fasthålla vid denna ståndpunkt.
Jag har den bestämda meningen att om Sverige nu ingrep i Finland skulle vi löpa de största risker att bli indragna icke bara i krig med Ryssland utan även i kriget mellan stormakterna, och ett sådant ansvar har jag icke kunnat ta på mig."
Bakom det svåra beslutet ligger en välgrundad fruktan för följderna. Krig är ett hänsynslöst spel, och järnmalmen i Kiruna och Gällivare gör också Sverige till en bricka. Malmen exporteras från oss till Hitlers krigsindustri, trots att vi förklarat oss vara neutrala.
Christian Günther har fått veta från svenska ambassaden i Berlin att Hitler kommer att ockupera norra Sverige om de västallierade skickar trupper till Finland via svenskt territorium.
Statsministern ser också en annan fara: britterna vill stänga av järnådern från Sverige till Nazityskland. Effektivaste sätten att göra detta är två: besätta malmfälten och utskeppningshamnen i Narvik.
Situationen för neutrala Sverige är livsfarlig, och regeringen går en oerhört svår balansgång.
❊❊❊
I de finska skogarna pågår slutstriden. I snövidderna kring Loimola vid Ladogasjön är den 35-årige Simo Häyhä är ryssarnas mest fruktade motståndare.
En enda man - men en man som fienden med fruktan kallar Den vita döden.
Simo Häyhä är lantbrukare från trakten, korpral i reserven, och då ryssen kommer går han i strid.
Hans vapen är en finsk variant av det ryska Mosint-Nagant M/28, ett ålderdomligt vapen, och Simo Häyhä har övat prickskytte till mästerskap genom att jaga ekorre hemma på bondgården.
542 ryssar dödas av hans gevär, några officerare i plutonen har bokfört 702.
Den vita döden är en ensamvarg, fåordig på finsk vis, och han hatar fienden som vill ta hans åkrar alldeles intill gränsen. Helst jobbar han alldeles ensam.
Simo Häyhä är van vid terrängen, och han använder samma taktik som då han jagar älg och hare.
Han gräver ner sig i snön. Bara mynningen till geväret är synligt, och det döljer han med en grankvist. Eller också klättrar han upp i en hög gran, där han kan sitta i timmar. Han har snö i munnen för att undvika att ångan avslöjar honom.
När fiendens spaningspatruller kommer väntar han tills alla är tillräckligt nära. Då skjuter han, snabbt och pricksäkert. En enda miss, och han skulle själv vara död.
Rykten om prickskytten sprids längs hela Kolla-fronten. Ryssarna sänder sina bästa för att döda honom. Första dödspatrullen består av sex elitsoldater. Ingen återvänder. Andra patrullen är tolv prickskyttar. Häyhä dödar alla.
Häyhä får många belöningar, som en frihetsmedalj, en fickklocka, ett par varma vinterhandskar. En svensk, Eugene Johansson, skänker honom ett modernt prickskyttegevär.
Den gåvan vill inte Häyhä använda. Han tycker att solen reflekterar i kikarsiktet och det kan ses av fienden. Han fortsätter att använda sitt gamla gevär.
Då fem dagar återstår av vinterkriget träffas Häyhä av en rysk kula i huvudet. Han opereras och vaknar upp ur medvetslöshet den 13 mars 1940, samma dag som kriget tar slut. Häyhä dör på sin bondgård 2002, 97 år gammal.
❊❊❊
Efter 16 veckors blodiga strider är vinterkriget över. 22 451 finländare stupade, 1 406 saknas och 45 304 sårades. De vita korsen på Hjältegravarna på Finlands alla kyrkogårdar vittnar om det tunga offret för friheten.
Ryssarnas förluster är ännu större: 131 000 stupade och 325 000 sårade.
Stalin dikterar villkoren för freden. Finland tvingas lämna ifrån sig sydöstra delen av landet med städerna Viborg, Kexholm och Sordavala samt även Fiskarön och ett område öster om Salla.
Finländarna tvingas också att överge hamnstaden Hangö, längst i söder vid Finska viken, på 30 år. Den använder ryssarna som marinbas.
Finland är svårt stympat och blöder ur tusen sår. Det ska bli ännu värre. Stalin kommer tillbaka.
❊❊❊
FORTSÄTTNINGSKRIGET
Den 25 juni 1941 kom ryssen igen. Sovjetiska plan bombade återigen Helsingfors, Åbo och Borgå. Dagen efter förklarade Finland krig mot Sovjet - en fortsättning på vinterkriget.
Finland hade ett strategiskt viktigt läge. Hitler inledde Operation Barbarossa den 22 juni 1941, då han anföll sin tidigare allierade Stalin. Efter den svidande förlusten i vinterkriget hade Finland närmat sig Tyskland (även om landet formellt var neutralt). Tyskarnas bombplan använde finska flygplatser för tankningar och nazityska fartyg var förlagda i finska skärgården.
Stalin hade gjort de baltiska länderna till sovjetrepubliker. Sverige hade nekat militär hjälp. Finländarna kände sig övergivna och isolerade och satte sitt hopp till Hitler.
Gustav Mannerheim och den finska statsledningen såg en möjlighet att sätta in en offensiv för att återta Karelska näset och andra områden som förlorades under vinterkriget.
I början hade Finland framgångar. Kriget tog en annan vändning efter att Hitlers armé förlorat slaget om Stalingrad och i Nordafrika. Ryssarna kunde sätta in fler soldater mot finländarna och Mannerheims styrkor retirerade.
Den 4 september 1944 ingicks vapenvila. Ryssarnas villkor var att gränserna efter vinterkriget skulle bestå, samt att Finland bröt samarbetet med Nazityskland. Fred slöts i Paris 1947, två år efter att andra världskriget slutat.
Finland förlorade 65 000 man i fortsättningskriget.
Premium
Premium
Premium