Inget innehåll här

Operation Barbarossa – Hitlers attack mot Ryssland

Tyskarna slår en järnring runt Leningrad. Över två ­miljoner människor är fångar i sin egen stad.

De ska svältas till döds. Det är Adolf Hitlers order. ­Därefter ska tyska bosättare flytta till en tom storstad.

I en annan del av Sovjet förvandlar tyska kanoner och Stukabombare miljonstaden Stalingrad till grus och död.

Operation Barbarossa.

Den 20 juni 1941 är en fredag. Solen glittrar i snöklädda berg i Valepptal i de bayerska alperna.

Heinrich Himmler har tagit av sin svarta uniform och klätt sig i lederhosen med hängslen. Han plockar ängsblommor med hustrun Marga och dottern Gudrun.
En familjeidyll. Ändå ligger spänning i luften.
Chefen för det fruktade SS, Schutzstaffel, har beviljat sig 36 timmars permission för att träffa familjen.

"Monstret från münchen". Heinrich Himmler var chef för SS.

Himmler vet vad som ska hända. Men han säger inte ett ord om det till Marga då de äter middag i storstugan i Haus Lindenfycht i Gmund.

❊❊❊

På lördagskvällen är Himmler tillbaka i Berlin, i familjens andra hus i stadsdelen Dalheim.
På söndagsmorgonen hör Marga och Gudrun vad som händer på radions morgonnyheter.
Nazityskland har angripit ­Sovjet. Operation Barbarossa har inletts.

Samma dag skriver Marga till sin man:
"Ännu ett krig. Jag ­anade det, för jag har sovit så dåligt."
Hon tror att Himmler är på väg till fronten, och fortsätter:
"Det står en burk rysk kaviar i kylskåpet. Ta med den."

Tolvåriga Gudrun skriver också ett brev till pappa:
"Det är fruktansvärt att vi krigar mot Ryssland. Ryssarna är ju våra vänner. Ska vi ta hela landet så blir det en mycket besvärlig kamp."

Så rätt hon får. 20 miljoner ryssar och miljontals tyska soldater dör i kriget i öst, och fälttåget blir början till slutet för pappa Himmlers spikraka och blodiga karriär.
Och för Adolf Hitlers planer att bli historiens mäktigaste man med ett imperium som ska vara längre än Romarriket.

❊❊❊

Hitler är i sitt nya högkvarter, i Varglyan i Ostpreussen. Natten till den 22 juni 1941 har han som vanligt svårt att sova. Efter månader av hemlig planering är tiden inne.
Führern ska sätta i gång ett anfall som världen aldrig sett maken till.

Det är natten efter midsommardagen, en av årets kortaste. I björkskogarna i Ostpreussen och i de ockuperade delarna av östra Polen ligger hundratusentals soldater. Fältkanoner har gömts under granris och stridsvagnar har dolts i lador.

Soldaterna vet inget, inte än. De tror att de deltar i en övning som är en krigslist för att dölja förberedelserna för Operation Sjölejon, Hitlers plan att invadera Storbritannien.
Klockan halv fyra på morgonen går Tyskland till attack.

I augusti 1941 börjar den 900 dagar långa belägringen av Leningrad. Bilden visar Majakovskijgatan under beskjutning i september 1942.

Mot norr - målet är Leningrad - anfaller marskalken Ritter von Leeb.
Mot centrala Sovjet - målet är Moskva - tågar fältmarskalk Fedor von Bock med sina styrkor.

Mot öster - målen är kornboden Ukraina och oljefälten i Kaukasus - går fältmarskalk Gerd von Rundstedt.

Hitler har gett dem order: De har två månader på sig att krossa Röda armén.
Soldaterna har sommaruniform och stövlar med lädersulor. Inga tjocka jackor och långkalsonger behövs. De ska vara hemma igen när den bitande ryska vintern kommer. Det är planen - och den går alldeles på tok.

3 050 000 tyska soldater och en miljon från Italien och Rumänien, fyra miljoner man totalt, startar invasionen som ska sträcka sig från finska gränsen till Svarta havet.
Wehrmacht har 3 350 stridsvagnar, cirka 7 000 fältkanoner, 3 000 Stukas, Messerschmitts och andra stridsflygplan och bombare är redo att lyfta.

Mer än en halv miljon hästar frustar i skogsdungarna då de selas för att dra fältkanoner, ­ambulanser och trossvagnar.

En mäktigare krigsmakt har världen aldrig skådat.

❊❊❊

Under tiden i Kreml. Visst har Josef Stalin fått varningar. Bland annat har tyskarnas Moskva-ambassadör, greven Friedrich Werner von der Schulenburg, lunchat med sin sovjetiske kollega Vladimir Dekanozov och - i brott mot all diplomati - varnat för Hitlers planer.

Dekanozov informerar givetvis Stalin, som ilsket slår ifrån sig. Diktatorn är övertygad om att Winston Churchill, Stalins ärke­fiende, ligger bakom ryktena i avsikt att spränga en kil i vänskapspakten mellan Sovjet och Tyskland.

Tidigt på söndagsmorgonen sitter Stalin i krismöte med Politibyrån i Kreml och får de första rapporterna: Flygplatsen i Sevastopol på Krim bombas, fientliga trupper har gått över gränsen från Polen. Det går inte att ringa och kontrollera. Första åtgärden som tyska ingenjörstrupper gör då de passerar gränsen är att kapa telefonledningar och spränga radiostationer.

Josef Stalin är 61 år, en ärrad veteran från tsarrevolutionen, med buskig mustasch, storhetsvansinne och förföljelsemani i dödlig blandning, och samma brutala nypor mot verkliga eller inbillade fiender som Adolf Hitler.

Josef Stalin.

Röda armén är försvagad. På Stalins order. Han vill inte ha mäktiga generaler som kan hota hans totalitära diktatur.

Utresningarna börjar 1937, och då Hitler anfaller finns inte många erfarna officerare kvar.
Stalin har avrättat eller fängslat 36 671 militärer med rang av brigadchef och däröver.
En av dem som fallit i onåd är Konstantin Rokossovskij, en 46-årig överste. Han anklagas för att vara klassfiende, fälls med "bevis" från ett vittne som varit död i 20 år. I Stalins diktatur får domarna ett papper i förväg med vad domen ska bli.

Översten förs till arbetslägren i Gulag, torteras, får nio tänder utslagna, tre revben brutna och utsätts tre gånger för fingerade avrättningar.

Plötsligt behöver Stalin sin fiende. Översten tas till nåder, sätter på sig uniformen igen - och blir den befälhavare som knäcker tyskarna i slaget om Stalingrad.

❊❊❊

På förmiddagen den 22 juni talar führern i tyska radion. Han blåljuger, precis som då han anklagade Polen för att ha ­attackerat hans land och därefter startar invasionen.
- Tyskland hotas av 160 ryska divisioner vid vår gräns. Vi har tagit till vapen för att försvara oss, ljuger han.

Hitler är segerviss. Han har sett vilka svårigheter Röda armén har då den krigar mot de uselt beväpnade polackerna och tar sin del av deras land. Och att det tar ryssarna 105 svidande blodiga dagar innan Finland faller, det imponerar inte på führern.

Dessutom har Stalin skjutit flera av sina befälhavare i nacken.

Till de generaler som informeras om invasionen säger Hitler:
- Vi behöver bara sparka in dörren, sen kommer hela den ruttna byggnaden att rasa ihop.
I norr tar sig marskalk von Leeb lätt och smidigt genom de bräckliga ryska försvarslinjerna. General Erich von Manstein rycker fram med sina strids­vagnar åtta mil om dagen, har säkrat övergången till floden Dvina och är halvvägs till Leningrad.

Luftwaffe sätter in attackerna samtidigt som tyskarna går över gränsen. Messerschmittarna ­dyker över fiendens flygfält och piloterna ser planen stå oskyddade vid hangarerna. De möter inte mycket motstånd, och ryssarnas plan sätts i brand.

På två dagar förstör Luftwaffe 2 000 plan.

Efter två veckor är tyskarna långt inne i Sovjet. En halv miljon sovjetiska soldater har dött.

Tyska plan bombar i Ryssland.

En miljon har tagits till fånga.

Hitler håller tal i Sportpalatset i Berlin:
- Fienden i öster är besegrad och kommer aldrig att resa sig igen, skriker han från talarstolen och åskådarna höjer högerhanden och jublar.

❊❊❊

Leningrad (nu återdöpt till S:t Petersburg) vid Finska ­viken är Sovjets näst största stad. Där finns den största örlogs­hamnen.

Då ondskan kommer till den gamla svenskstaden (1617-1703, då hette den Nyen) vid Nevas mynning finns där 2,5 miljoner civila, däribland 400 000 barn, och 500 000 soldater.
Staden är centrum för Sovjets industri, med 520 fabriker och 800 000 arbetare. Här görs turbiner till flygplan och fartyg, kläder och finmekanik.

Hitler har ett viktigt strategiskt skäl: Han vill ta örlogs­basen för att hindra att ryssarna sänker de svenska fartygen som sommartid transporteras malm från Luleå till nazisternas vapensmedjor.

Den 4 september 1941 är en fin sommarkväll, en lätt dimma sveper in från Östersjön. Leningradborna sitter på kaféerna längs paradgatan Nevskij Prospekt.
Plötsligt hörs mullret från ­artilleri. Det är tyskarna. De första långdistansgranaterna slår stora hål på bron intill Peter den stores staty vid floden.

Den 7 september rycker tyskarna fram och tar den gamla fästningen Nöteborg, som anlades av den svenske riddaren Torgils Knutsson under ett korståg på 1200-talet. Fästningen, tungt upprustad, ligger vid Nevas ­utflöde ur Ladoga och är nyckeln till Leningrad.
Leningrad är omringat, från havet, järnvägarna har sprängts, landsvägarna är minerade och bevakade.

En familj går längs Leningrads huvudgata Nevskij ­Prospekt för att ta en av sina medlemmar till kyrkogården.

Belägringen börjar - den längsta och mest skoningslösa i historien.

Hitler ger general Georg von Küchler order att gräva ner trupperna utanför staden. Den får inte ockuperas.

Führerns plan är att stänga in alla stadens invånare och avskärma alla förbindelser. Därefter ska Leningrad bombas och befolkningen ska dö av svält eller sjukdomar.

När inget liv finns kvar ska det som återstår av byggnaderna förvandlas till grus. Området ska överlämnas till Hitlers nya vänner från Finland (vars trupper deltar i attacken mot Leningrad och har tagit tillbaka områdena vid Ladoga som de förlorade i finska vinterkriget).

Leningrad ska byggas upp igen och befolkas av tyskar. Lebensraum, livsrum - det är Hitlers nazistiska ideologi.

Den första stora anfallsvågen mot staden kommer samma dag som Nöteborg intas. 27 av Luftwaffes plan fäller 6 300 brandbomber vid 19-tiden på kvällen. Två timmar senare kommer nästa våg av flygplan och sprider död och fasa.

Bomberna faller över livsmedelsförråden i stadsdelen Badajevskij.
Lågorna slukar mat som skulle ha räckt i sex månader.

❊❊❊

Leningradborna försöker göra motstånd. Den sovjetiska 34:e armén är krossad.
Officerarna organiserar ett lantvärn av civila. Det är kontorister, fabriksarbetare, lärare, kvinnor, män och tonåringar. De är outbildade, och gevären räcker bara till hälften av de 140 000 som kallas in.

Lantvärnet går till attack mot tyskarnas pansardivisioner. Det blir ett blodbad. 70 000 civila ryssar dör.

"Leningradborna hade inga uniformer, nästan inga vapen och inget skydd mot stridsvagnarna. Det var ett tragiskt och meningslöst slag som inte hindrade tyskarna att komma närmare staden", skriver författaren Anthony Beevor i boken "Andra världskriget".
Stalin skickar sin favorit Gregorij Zjukov för att organisera försvaret. Generalen är en hårding, och ger order:

- Alla soldater som kapitulerar inför fienden kommer att få sin familj arkebuserad och de kommer själva att arkebuseras om de återvänder ur fångenskapen.
En av soldaterna som ger upp inför övermakten är löjtnant Jakov Dzjugasjvili, Stalins 34-årige son.

Löjtnanten blir en troféfånge, och propagandaminister Joseph Goebbels trycker upp flygblad med bild på Stalins son och tyska officerare som släpps över Leningrad. Hade Zjukov följt sin egen order så skulle också Stalin ha arkebuserats.

Efter tyskarnas nederlag i Stalingrad försökte Hitler byta löjtnanten mot fältmarskalk Friedrich Paulus som sitter i ryskt fångläger. Stalin vägrar.

Dzjugasjvili dör i tyskt KZ-läger 1943, sen han först försökt ta sitt eget liv genom att kasta sig mot den elektriska taggtråden och därefter vädjat till vakterna att skjuta honom.

❊❊❊

Den 14 oktober faller den första snön över Leningrad. Människor fryser. Det finns ingen el. Tyskarna har sprängt vattenledningarna och Leningradborna knackar hål i isen floden Neva och fyller hinkar.

Ryska frivilliga ansluter till armén.

I Isakskatedralens topp har ryssarna monterat artilleri. Guldkupolen har målats grå för att synas mindre.

Matförråden räcker bara första månaden. Fasans tid börjar.

Handlarna på torget säljer skinn från kor och hästar. De går att koka soppa på.
Bagerierna blandar cellulosa i brödet och människor steker pannkakor med solrosfrö och hampaskal.

Hovar och ben från slaktade djur kokas till en gegga som ger lite näring. Läderbälten kokas till soppa.

Människor äter sina husdjur. Katter, hundar, till och med ­kanariefåglar och grodor.
Vintermånaderna 1942 är bistra. Situationen är desperat och ligister drar runt och mördar människor som ännu orkar gå. Köttet säljs på bakgator till desperata hungrande.

Barn försvinner, och föräldrar tvingas hålla de unga hemma i utkylda lägenheter eftersom ingen längre går säkert.

När kriget är över döms 260 personer för mord och kannibalism.

Lastbilar med gengasmotorer rullar på gatorna med kropparna av människor som inte orkat längre. De begravs i massgravar.

Varje dag dör mellan 4 000 och 10 000 människor.

"Ändå finns ett slags värdighet under belägringen. Folk går på teater och balett och sitter där och fryser medan kanonerna mullrar på avstånd", skriver Anna Reid i boken "Belägringen av Leningrad".

I 900 fasansfulla dygn pågår belägringen.

I januari 1944 förstärker ryssarna fronten. Röda armén har 1,2 miljoner man, 1 500 stridsvagnar och 1 400 plan söder om Leningrad.

Mot den står Georg von Küchlers styrkor med 750 000 man, 400 pansarvagnar och 370 plan. Efter några dagars strid tvingas tyskarna retirera.

Leningrad är fritt igen. Belägringen har kostat 1,5 miljon ryssar livet, civila och soldater.
Von Küchler greps av amerikanerna i krigsslutet och dömdes efter kriget till 20 år fängelse för krigsbrott.

❊❊❊

Tillbaka till Heinrich Himmler, mannen med den isblå blicken och de runda glas­ögonen.
Han är chef för Schutzstaffel, de fruktade svartskjortorna, och han har ett alldeles speciellt uppdrag av Adolf Hitler. Himmler ska rensa Hitlers rike från människor som nazisterna anser vara lägre stående.

Med stor iver utför han sitt uppdrag.

Himmler administrerar mördandet av minst sex miljoner judar, omkring en miljon romer, krigsfångar samt homosexuella och mentalt handikappade.
I ledet efter frontsoldaterna i Operation Barbarossa går Himmlers SS och Geheime Feldpolizei, den hemliga fältpolisen.

Armén har order att gripa ­judar, partisaner och kommunistiska politiker längs vägen. De ska överlämnas till SS.

SS:s uppgift är att döda dem.

- Utrotande av judar som ­stöder bolsjevismen är själv­bevarelsedrift, säger general Hermann Hoth till sina soldater i fjärde pansararmén.

Himmler är med och utformar en "rättskipningsorder" som ­befriar alla tyska soldater från ansvar, antingen det gäller mord, plundring eller våldtäkt.

En annan order är att byar där partisaner kan ha gömt sig ska brännas och invånarna skjutas.

Det är brott mot Haagkonventionen och alla krigslagar. Hitler bryr sig inte.

- Ni ska komma ihåg att ­Operation Barbarossa inte bara är ett militärt krig utan också ett raskrig, säger han till sina ­generaler.

I en arméorder den 10 juli 1941 meddelar Hitlers högkvarter att civilpersoner med civila kläder och kortklippt hår ska avrättas - eftersom de sannolikt är Röda armésoldater.
Civilister som uppträder misstänkt eller ger mat till partisaner ska också skjutas.

Den 20 juli 1941 hittar tyska fältpräster 90 judiska barn i ett hus i Belaja Tserkov i Ukraina efter att deras föräldrar avrättats. Det är små barn, från några månader till sex år, som tagits om hand och gömts för nazisterna.

Prästerna berättar för officerarna. Barnen skjuts samma kväll.
En modig tysk, infanteridivisionens stabschef Helmuth Groscurth försöker stoppa avrättningen. Han misslyckas, och får senare en reprimand från Himmler som säger att han uppträtt "icke soldatmässigt".

Groscurth är en av förlorarna i slaget om Stalingrad, och dör av fläcktyfus i ryskt fångläger 1943.

Krigsfångar behandlas också på det vidrigaste sätt.

Gatustriderna i Stalingrad, man mot man, blir de bittraste och blodigaste under hela kriget.

I Novo-Aleksandrov i Ryssland tar tyskarna 18 000 soldater ur ryssarnas 127:e skyttedivision till fånga. Männen stängs in på ett fält bakom taggträd. De är uttröttade, hungriga och skräckslagna. Tyskarna bär fram tolv kittlar med soppa som kokats på hästkött. Då ryssarna springer mot maten möts de kulspruteeld och dör.

Den 3 september experimenterar nazisterna med Zyklon B i Auschwitz. De första som gasas ihjäl är 600 ryska fångar.

Det förekommer grymheterna på båda sidor. Stalin har sitt eget Gestapo. Det är NKVD (som senare blir KGB), och männen är experter på massmord, tortyr och terror. Den 29 december 1941 stormar ryssarna ett fältsjukhus i Feodosia på Krim och dödar 160 sårade tyskar. Några kastas ut genom fönstren, över andra hälls vatten och de lämnas i snön för att frysa ihjäl.

I ravinen Babij Jar utanför Kiev i Ukraina sker en av de vidrigaste massakerna. Den 28 september 1941 ger tyskarna order att judarna i gettot ska komma till järnvägsstationen klockan åtta morgonen efter. De ska ha med sig varma kläder, pengar och värdesaker.
Judarna ska förflyttas till ett säkrare område - säger nazisterna. Det är en fälla. I stället förs män, kvinnor och barn till Babij Jar och tvingas klä av sig.

I två dygn smattrar SS:s och Geheime Feldpolizeis maskingevär. Några hundra judar per omgång tvingas ner i ravinen. De andra står på bergskammen och väntar på att ställas framför eldmynningarna.

33 771 judar mördas. Cirka 10 000 av dem är barn.

SS-chefen skickar rapport till Hitlers högkvarter:
"Genom utomordentligt skicklig organisering har judarna inte förstått vad som ska hända förrän i sista stund. Aktionen har genomförts utan några incidenter."

Avrättningar och massakrer är krigets vardag. Tjänstlediga tyska soldater anmäler sig frivilligt för att hjälpa SS med skjutandet. Många tar foton som de sänder hem till familjen.
"Bara en ytterst liten minoritet av de tyska officerarna uttryckte sin avsky inför massakrerna, även sen det stod klart att dessa var en del av ett program för rasutrotning", skriver Anthony Beevor.

❊❊❊

Mot Moskva. Hitler ska driva Stalin från Kreml.

Fältmarskalk Feodor von Bock rullar i spetsen för pansardivisionerna och infanteriet, vars marschhastighet sällan över­stiger två mil om dagen.

Hitler är inte den förste övermodige ledare som försökt sig på att inta Moskva. I början av 1700-talet tågar Karl XII med sin karolinerarmé för att knäcka sin värste fiende Peter den store. Det går illa, och blir början till slutet för den svenska stormaktstiden.

Tsar Peter använder sig av den brända jordens taktik. Byar och sädesfält brinner, boskap dödas, människor drivs på flykt. Det finns inget att köpa eller stjäla för Karl XII:s hungrande armé.

Tatarsk ligger 40 mil från Moskva. Längre än så kommer inte Karl XII. Där segrar ryssarna i ett viktigt slag. Den svenske kungen flyr. I december 1708 kommer den stora kölden, århundradets värsta vinter.

Karoliner fryser långsamt till döds sittande på sina hästar ­eller på kuskbocken i trossen. Infanteristerna har det allra värst. De har skor med näversula, och då tårna fryser till is kan de inte gå längre.

Hundra år efter Karl XII kommer den franske kejsaren Napoleon. Han marscherar mot Moskva med samma segervisshet i juli 1812, i spetsen för en styrka på 580 000 elitsoldater.
Den 14 september tar Napoleon Moskva, men samtidigt som fransmännen och deras allierade tågar mot Röda torget sätter stadsborna staden i brand.

Efter fem veckor i Moskva tvingas Napoleon att retirera västerut.
Han möts av samma taktik som drabbat Karl XII. Byarna är brända, ingen mat finns.
Så kommer den isande vintern. Hungrande och utmattade fransmän möter samma öde som karolinerna. Av Napoleons elitgarde på 48 000 män återvänder bara ett par hundra.
Napoleon är Adolf Hitlers ­militäre idol - men führern har läst historien dåligt.

Hitler döper anfallet mot Moskva till Operation Tyfon.
Feodor von Bock, chefen för Armégrupp Mitte, har med sig 1 150 000 man och 1 000 strids­vagnar.

Försvaret av Moskva leds av Georgij Zjukov. Från Sumy i söder till Toropets i norr har han tre fronter som försvarar ­vägarna. Generalen har 1,3 miljoner man, 850 stridvagnar och 20 000 artilleripjäser och granatkastare.

Den 2 oktober 1941 inleds anfallet. Hitler får rapporter som gläder honom i början. Allt går som planerat. Tyskarna rycker allt närmare Moskva, och Röda armén förlorar flera slag.
Nära 800 000 ryska soldater omringas i Vjazma och Brjansk. Störtbombare, Messerschmitt och Dornier attackerar medan tyskarna infanteri öser granater över fienden.
Piloterna ser ruttnade lik som ligger i högar. De svältande ryssarna tvingas slakta sina hästar får att få mat.

Den 16 oktober utbryter panik i Moskva. Lag och ordning kollapsar. Ryktet går att Stalin och politibyån har flytt (vilket var fel). Civilpersoner börjar plundra butiker. Alla som kan tränger ihop sig i tåg och bussar och lämnar staden.

Stalin kallar in NKVD:s skytte­regementen som röjer på gatorna och skjuter plundrare och soldater i uniform som ­smitit från sina poser. Ordningen återställs brutalt.
Den 22 november står tyskarnas andra pansardivision så nära Moskvas centrum att officerarna kan se de glittrande kupolerna i Kreml genom sina fältkikare.

Pionjärerna som ligger framför fronten har tagit ett bro­huvud över Moskva-Volga-kanalen där tyskarnas stridsvagnar ska rulla fram.

Segern är nära. Hitler är stormförtjust över rapporterna från fronten.

Då kommer den ryska vintern - Röda arméns "allierade" som besegrat Karl XII och Napoleon, och nu är det Hitlers tur.
Wehrmacht skulle ju ta hela Ryssland på ett par månader. Hela den väldiga krigsapparaten är inte rustad för att strida då temperaturen kryper ner under 35 grader minus.
Vinterdiset och snön gör att Luftwaffe sällan kan lyfta. Soldaterna tänder eldar under planens och stridsvagnarnas motorer för att få dem att starta.

Tyska soldater.

Kulsprutor och gevär fryser ­eftersom tyskarna har vapen­oljor som är alltför trögflytande. Order kan inte skickas ut eftersom kylan har slagit ut sändarnas batterier.
Soldaterna kom i sommar­uniform, och nu har de stulit varmare kläder och vinterkängor från ryska bönder, ofta under vapenhot. De har inte ens handskar i utrustningen.

Den kallaste dagen, den 5 december, går general Ivan Konevs Kalininfront till angrepp och ­dagen därpå sätter general Gregorij Zjukov in sina styrkor.
Anfallet överrumplar tyskarna fullständigt. Deras positioner längs hela östfronten hotas.
Hitler sänder telegram till generalerna:

"Fronten ska hållas till varje pris. Segra eller dö. Det är er plikt mot fosterlandet."

Då ordern kommer har de ­redan vänt sina stridsvagnar. Röda armén trycker tyskarna framför sig, och i januari 1942 har de tvingats 25 mil från Moskva.

Medan det stora anfallet pågår har något viktigt hänt. Japanerna bombade Pearl Harbor den 7 december 1941, och USA har gått in på de allierades sida i andra världskriget.
Adolf Hitlers makt är i gungning.

❊❊❊

Armégrupp Syd marscherar mot Baku för att ta oljefälten när Hitler får en idé.
Trupperna passerar Stalingrad, och den staden vill führern förinta.
Orsaken är att han vill behärska floden Volga, som används för transporter österifrån till centrala Sovjet, i syfte att krossa både ryssarnas ekonomi och krigs­industri.

Och, kanske viktigast, führern har ett personligt skäl:
Efter fiaskot i Moskva vill han hämnas genom att ta staden som är döpt efter hans ärkefiende. Hitler inbillar sig att det ska knäcka den sovjetiska krigsviljan.
De höga officerarna i generalstaben gillar inte Hitlers plan. Oljan är viktigare. Men den lynnige führern får alltid som han vill.

Efter Stalins död döps Stalingrad om till Volgograd (utom sex dagar per år då staden återfår sitt gamla namn, för att hedra de ryska krigsveteranerna).

Före kriget var Stalingrad en socialistisk mönsterstad med 450 000 invånare. Staden har gjorts till centrum för krigsindustrin eftersom den ligger i ett område som anses "säkert".
Där byggs bland annat T-34, den ryska stridsvagn som visar sig vara överlägsen tyskarnas Panzer under slagen vid Moskva och Leningrad.

Strax efter att striderna börjat skriver överste Helmuth Goscurth - ni minns honom, hedersmannen som försökte stoppa morden på 90 judiska barn - i sin dagbok: "Slaget har blivit en fråga om prestige mellan Hitler och Stalin."

Söndagen den 13 september 1942 inleder tyskarna attacken. Det går lätt. 44:e infanteridivisionen bryter genom vid Volga och Tsaritsa.

En rund, energisk man som senare blir en av skräckfigurerna i det kalla kriget organiserar motståndet. Nikita Chrusjtjov heter han. Han är politisk kommissarie för Stalingradfronten.
75 000 av stadens invånare ingår i ett arbetarvärn, därav 3 000 unga flickor och 7 000 pojkar. De är otränade, obeväpnade, skräckslagna. De blir de första offren för tyskarnas smattrande eld.

Tyskarna kämpar sig fram sig en strategisk position: Mamajev Kurgan, höjden mitt i city. Den kallas Kärleksparken, och Stalingrads unga brukar gå hand i hand där för att få en stund för sig själva. Där sätter tyskarna upp sitt artilleri.

Det är gatustrider.

Patrull mot patrull.

Man mot man. De bittraste och blodigaste under hela kriget.

Hårdaste motståndet möter tyskarna vid järnvägsstationen. Stukabombarna har förvandlat den till en ruin, men läget är strategiskt. Fjorton gånger under de fyra första stridsdagarna skiftar stationsruinen ägare.

Hårda strider. Tyska trupper i Stalingrad.

På stadshuset vajar hakkorsflaggan, skjuten till trasor av fienden.

Våldsamma strider pågår i flera dygn vid varuhuset Univermag vid Röda torget och ­kanonfabriken Röda barrikaden.

Chrusjtjov eldar tonåringarna, med vita skjortor och röda halsdukar, i Komsomol att kämpa för fosterlandet.

- Minst en död tysk per dag, och två på söndagar, är ordern.
Deras vapen är knivar och vässade spadar. De känner varje gränd i staden, och på nätterna vågar tyskarna inte patrullera annat än i välbeväpnade patruller.

Det finns inte mycket kvar av staden. Trähusen har brunnit och bara kaminerna och murstocken återstår. De flesta av höghusen är ruiner.
På dagarna är luften fylld av tjutet där bombarna anfaller, mullret från luftvärnsbatterierna, skakandet från stridsvagnarnas larvfötter mot asfalten och dånet från Stalinorglar.

En av tyskarnas dödligaste fiender är den 27-årige prickskytten Vasilij Zajtsev. Han har ett repetergevär av typ Mosin-Nagant, med kikarsikte.
Han kan träffa en fiende på en kilometers håll.

Zajtsev är bonde, kommer från de isiga vidderna i Ural, och sköt sin första varg då han var tolv.

Prickskytten gömmer sig högst upp i ruinerna där han har den bästa utsikten. 530 tyska soldater (andra uppgifter säger över 1 000) dör för hans kulor.
Tyskarna skickar fram sin bäste skytt, major Erwin König, för att döda Zajtsev. Duellen mellan krigets skickligaste skyttar varar i tre dygn, och tysken dör. Filmen "Enemy of the gates", med Jude Law som ryssen, skildrar den dödskampen.

❊❊❊

Tyskarna har omringat, och delvis intagit, Stalingrad. Men det är ändå ingen seger. Ryssarna har kvar en smal landremsa i en förstörd stad. Vecka eller vecka pågår ett utnötningskrig där ryssarna skeppar sårade på pråmar över till Volgas östra strand och för över nya män som blir ny kanonmat.

Det urskillningslösa dödandet är fasansfullt, på båda sidor.
Tyskarna är uttröttade. Vinterkylan har kommit. De gräver ner sig i ruinernas källare och i de isiga skyttegravarna.

Staben har hittat ett sätt att göra stridsvagnssoldaterna modiga och grymma. De kallar det Panzerchokolade, chokladkakor spetsade med metaamfetamin som delas ut inför striderna och gör att de inte behöver äta och sova.

Samma drog säljs än i dag illegalt, i Sverige under namnen metatjack.
För Stalin skulle förlusten av hans egen stad betyda en stor prestigeförlust. Han har satt krigsindustrin i full verksamhet. Fabriker i Ural - utom räckhåll för tyska bombare - tillverkar 2 200 stridsvagnar i månaden, varav många av modellen T-34.

Flygplansfabrikerna tillverkar tusentals jaktplan av typ Yak, som attackerar Stalingrad flera hundra gånger per dag.

Den 19 november sätter Gregorij Zjukov in motoffensiven. Tyskarnas fronter bryts en efter en.

Den 23 november sitter Friedrich Paulus och hans fjärde armé med en kvarts miljon man fast i en kniptång. Armén är omringad av ryssarna.

Hitler sänder dit Erich von Manstein och hans pansarstyrkor för att undsätta. Operationen har namnet Vinterstorm. 48 kilometer från Stalingrad stoppas Manstein.

Zjukov slår igen fällan med full kraft i december. Det blir ett blodbad. Över 100 000 tyskar stupar innan Friedrich Paulus kapitulerar.

Hitler har gett order att generalen ska kämpa till sista man. Men tyskarna har varken ammunition eller kraft kvar.

Allra sista motståndsfickan är den sönderskjutna teatern. Ryssarna omringar den, och tyskarna kommer ut med k-pistarna höjda i luften och överlämnar sig till fienden. Ryssarna går ner i källaren och skjuter tyskarnas sårade kamrater.

Paulus - som Hitler utnämner till fältmarskalk dagen före kapitulationen - och 110 000 man försvinner till sovjetiska tvångsarbetsläget, och bara 5 000 av dem kommer levande därifrån.

Stalingrad blir vändpunkten. Hitler kommer aldrig mer i kriget att vinna ett stort slag.
För ryssarna är segern en oerhörd förstärkning av självkänslan. Führern kan besegras.

❊❊❊

Kursk är en stad i södra Ryssland. Här står det sista stora pansarslaget, större än el-Alamein, större än något annat i historien.

Hitler satsar nästan alla sina reserver i ett vågspel för att ta tillbaka initiativet i kriget.

- Seger i Kursk blir en ledfyr för hela världen, säger führern till pansargeneralerna.
Natten till den 5 juli 1943 skakar marken och himlen lyser av elden från tusentals kanoner. Störtbombarna dyker över den ryska fronten och vräker förintelse.

777 000 tyskar soldater, 2 500 stridsvagnar och 1 830 plan attackerar - redo att vända kriget.
De vet inte att Stalin har nästan dubbelt så många soldater, 4 000 plan och 3 500 stridsvagnar.

Tyskarna brakar rätt in i ett försvar som de aldrig trott var möjligt. Stalin har mobiliserat hundratusentals människor, många civila, som grävt stridsvagnfällor i marken, byggt skytte­värn och lagt hundratusentals minor.

Wehrmachts spaningsflyg har förstås rapporterat om försvarets styrka, men Hitler avfärdar varningarna och säger att de är överdrivna.

Hitlers plan är att kompanier med Tiger-stridsvagnar ska bryta genom och slå kilar in i ryssarnas linjer, omringa dem och anfalla framifrån och bakifrån.

Slaget är som ett tv-spel. Iljusjinplanen dyker över anfallande tyskar. Pang, pang, pang. Stridsvarna brinner. En grupp Tigrar avancerar mot en grupp T-34:or. Pang, pang. Många av pansarvagnarna sprängs till rykande vrak.

Hettan är stekande. Många drabbas av värmeslag, särskilt laddarna vid artilleripjäserna som ständigt matar in nya granater i de glödheta eldrören.

Röda arméns styrkor med stridsvagnen T-34 drar fram i Kursk, där det sista stora pansarslaget står. Förlusterna på båda sidor är stora. Den 13 juli är slaget över och Hitlers styrkor flyr hemåt.

Förlusterna på båda sidor är stora. I ett angrepp i Kursk­bågen förlorar Röda armén 60 000 man. Då de försöker återta ­staden Orjol förlorar de ännu fler soldater. Varje tysk stridvagn som Röda armén förstör kostar dem fem.

Tyskarna är skickligare i luften än ryssarna. Men hela tiden kommer nya Yak-plan och nya piloter. Och nya stridsvagnar i stället för de utslagna. Fler ryssar dör än tyskar. Men Stalin fyller ständigt på med nya soldater.

Den 13 juli är slaget över. För första gången är det Hitler själv som avbryter en offensiv. Tyskland förlorar 56 000 man och ryssarna nästan fem gånger så många.
Förlusten i ökenkriget i el-Alamein, katastrofen vid Moskva, belägringen av Leningrad som misslyckas, därefter Stalingrad och nu Kursk.

Hitlers välde vacklar. Hans ­arméer är på flykt hemåt.

Röda arméns befälhavare ­Georgij Zjukov och Konstantin Rokossovskij kommer att följa dem, ända till Berlin, som änt­ligen faller i maj 1945.

Då är ondskans tid över.

Skaka på enheten för att slumpa fram nästa artikel om Andra världskriget.

Stäng