Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Naziguldet gömdes undan i en saltgruva

Foto: Thames Television

I Tyskland och Polen söker skattjägare fortfarande efter det så kallade naziguldet, som påstås ha gömts undan av nazisterna i krigets slutskede.

Men verkligheten överträffar dikten.

I april 1945 hittade USA-general Pattons soldater "Rum nummer 8", en upptäckt som vida överträffar alla moderna myter om dolda tåg och skattgömmor.

Hitlers Tyskland finansierades – delvis – med stöldgods.

Plundringen inleddes redan på 1930-talet vid tidpunkten för nazisternas maktövertagande och fortsatte ända fram till krigsslutet 1945. Rövarbytet användes bland annat till att förbättra statsfinanserna och senare till att betala för den tyska krigsinsatsen.



Under andra världskrigets sista år, i takt med att krigslyckan vände, blev naziregimen desperat. Bytet skulle gömmas undan i Tyskland och utomlands. Ända fram till våra dagar har eftervärlden sökt klarhet i vad som hände med Tredje rikets tillgångar.
Två nyheter om naziskatter har uppmärksammats i internationella medier det senaste året:
I augusti förra året hävdade två skattjägare att de lokaliserat platsen för det så kallade "naziguldtåget" utanför staden Wałbrzych i Polen. Tåget ska enligt rykten vara fullastat med guld- och värdeföremål. Amatörforskarna baserade sin upptäckt på bilder som skapats med hjälp av markpenetrerande radar. Sedan dess har experter granskat och avfärdat påståendet.
I juni i år hävdade en polsk historiker att Bärnstensrummet, som nazisterna stal från ett slott utanför Leningrad (Sankt Petersburg) under kriget men som varit försvunnet sen 1945, lokaliserats i en dold bunker inte långt från Hitlers "varglya" i nordöstra Polen. Nu ska platsen undersökas.

Den riktiga historien

Sedan kriget har det florerat rykten och berättelser om guld och värdeföremål som gömts undan av nazisterna – i hemliga valv eller på botten av alpsjöar. Kanske är det en sann historia som mer än någon annan inspirerat till mytbildningen kring naziguldet.


Foto: / WIKIMEDIA COMMONS

Sent på kvällen den 22 mars 1945 gick den amerikanske generalen George S Pattons tredje armé över den mäktiga floden Rhen, Tysklands sista naturliga försvar i väster. Den tyska krigsmakten var slagen. Snart befann sig Pattons trupper i hjärtat av landet. Framskjutna förband avancerade ända in på områden som efter kriget skulle komma att ockuperas av Sovjetunionen.
Strax före lunch den 4 april intog trupper ur den 90:e infanteridivisionen byn Merkers i Thüringen.
Freden i Europa var lite mer än en månad bort då amerikanska soldater tog kontroll över trakten. Under de första timmarna nåddes divisionens underrättelsetjänst av uppgifter om att något inte stod rätt till i byn. Informationen kom från civilbefolkningen och de stora skaror "fördrivna personer" som vistades i trakten. Bland "fördrivna personer" räknas människor som under kriget tvingades bort från sina hem, till exempel flyktingar, koncentrationslägerfångar och den tvångsarbetskraft som naziregimen utnyttjade.
Kvinnorna upplyste honom om att detta var platsen där den tyska riksbankens guld fanns gömt, tillsammans med en mängd värdefulla konstföremål.
Enligt berättelserna fanns stora mängder naziguld i trakten som gömts i närbelägna gruvor. Än så länge var det bara rykten, ingen av uppgiftslämnarna hade sett skatten med egna ögon. Nästa dag hördes några fransmän som arbetat i gruvorna. De kände också till historien.
Underrättelseavdelningen tog uppgifterna på allvar och såg till att området spärrades av.
På morgonen den 6 april stod militärpoliserna Clyde Harmon och Anthony Kline på post längs en väg till gruvan. De hade order om att inte att släppa igenom obehöriga. Militärpoliserna stoppade två kvinnor som visade sig vara fördrivna fransyskor. En av dem var gravid. De var på väg för att träffa en barnmorska i det närliggande Kieselbach.
I stället för att bli arresterade erbjöds kvinnorna skjuts till Merkers. På vägen mot byn passerade sällskapet saltgruvan Kaiseroda. Chauffören blev nyfiken och frågade fransyskorna vad det egentligen var för slags gruva.
Kvinnorna upplyste honom om att detta var platsen där den tyska riksbankens guld fanns gömt, tillsammans med en mängd värdefulla konstföremål. Kvinnorna var säkra på sin sak. Skatten hade stuvats undan i gruvgångarna flera veckor tidigare, med hjälp av ortsbor och tvångsarbetskraft.

Området spärrades av

Vid lunchtid hade kvinnornas berättelse nått överstelöjtnant William A Russell. Denne var ansvarig för civila frågor. Han begav sig genast mot gruvorna för att fråga ut den tvångsrekryterade arbetskraft som arbetat där. Dessa bekräftade kvinnornas berättelse och fyllde på med mer information: utöver guldet fanns även värdefulla konstverk gömda nere i djupet.

Nu konfronterade Russell gruvledningen. Jodå, den kände också till att gruvan var ett gömställe. På plats kunde Russell förhöra Werner Veick, en chef på mellannivå i tyska riksbanken som uppehållit sig i trakten och tagits till fånga. Denne antydde att anläggningen innehöll allt det som fanns kvar av den tyska guldreserven.

Den allierades underrättelsetjänst kände mycket väl till att nazisterna plundrat europeiska centralbanker på motsvarande hundratals miljoner dollar under kriget.

På kvällen den 6 april måste spänningen ha varit påtaglig i det amerikanska lägret. Vad skulle man hitta följande morgon, när gruvgångarna söktes igenom?

Den allierades underrättelsetjänst kände mycket väl till att nazisterna plundrat europeiska centralbanker på motsvarande hundratals miljoner dollar under kriget. Även om stora delar använts för att köpa vapen och råvaror i neutrala länder borde det finnas en reserv kvar, någonstans i Tyskland.

Det fanns det.


Under största delen av kriget förvarades guldreserven i Berlin.

I slutet av 1944 och början av 1945 ökade bombningarna av Berlin i intensitet. Samtidigt ryckte de allierades arméer allt närmare huvudstaden.

Riksbanken började omlokalisera delar av reserven till centrala och södra Tyskland. I februari 1945 var läget desperat. Bara under ett enda dygn fällde allierade bombplan cirka 2 300 ton bomber över Berlin. I angreppet nära nog totalförstördes den tyska riksbanksbyggnaden, inklusive dess sedelpressar.



Walter Funk, Nazitysklands ekonomiminister och riksbankschef, beslutade sig för att föra det som var kvar av guldreserven i säkerhet på platser dit varken bombplan eller allierade trupper nådde.
En särskild kammare, döpt till "Rum nummer 8", hade förberetts i en saltgruva. Där lyftes hela lasten in.
Den 11 februari lastades guld- och silvertackor, guldmynt, utländsk valuta och sedlar ombord på ett tåg som satte kurs söderut.
En särskild kammare, döpt till "Rum nummer 8", hade förberetts i en saltgruva. Där lyftes hela lasten in. Under de följande veckorna skickades små summor tillbaka till Berlin och andra bankkontor, utifrån de behov som uppstod.
Även terrororganisationen SS, som ansvarade för koncentrations- och förintelselägren, ville att dess stöldgods förvarades hos Riksbanken i saltgruvan. Bytet kom från lägerfångar och inkluderade alla möjlig slags guld- och silverföremål, från guldtänder till cigarettaskar, samt diamanter, mynt, utländsk valuta och tackor av guld och silver.
SS-bytet anlände till saltgruvan i mars, där det placerades i "Rum nummer 8". Även Nazitysklands utbildningsdepartement bestämde sig för att föra en del av sina konstskatter till gruvan.

Tyskarna ändrade sig

Pattons snabba framryckning över centrala Tyskland överraskade nazisterna. Plötsligt var saltgruvan inte längre det ideala gömstället.

Men beslutet om att flytta hela skatten tillbaka till Berlin kom för sent. Amerikanerna befann sig alldeles för nära och de tyska järnvägskommunikationerna var delvis brutna och under inga omständigheter tillförlitliga.

Tyskarna lyckades få bort en del av högarna med sedelbuntar, men fick ge upp alla försök att rädda undan guld, silver- och konstföremål. En andra last med sedlar, som skickats i väg i allra sista stund, fick vända tillbaka till gruvan då en bro sprängts sönder.

Morgonen den 4 april blev hektisk. Sedlarna skulle ner i underjorden igen. Och det var bråttom.

Medan tyskar och polska tvångsarbetare febrilt stuvade in sedelsäckar i "Rum nummer 8" nådde amerikanska trupper gruvan. Vissa av tyskarna, som kommit från Berlin för att övervaka transporten, flydde. En del säckar lämnades i brådskan kvar vid hiss-schakten.

De amerikanska soldaterna var inte särskilt intresserade av att ta reda på orsaken till aktiviteten i gruvan. För dem tycktes det bara vara normal verksamhet som pågick.




Ofattbara fyndet i gruvan

Som redan har nämnts visste amerikanerna betydligt mer om saltgruvan Kaiseroda på morgonen tre dagar senare, efter att ha fått in mängder av tips. De hade hört tillräckligt.

Klockan 10 tog William A Russell, några kolleger och gruvledningen hissen de 640 meterna ner till gruvschaktets botten. I huvudgången, nära hissväggen, hittade de 550 säckar fyllda med riksmark. De var sedlarna som tyskarna inte hunnit stuva undan.

Längre in var korridoren avspärrad med en tjock tegelmur. I dess mitt fanns en bankvalvsdörr av stål med kombinationslås. Alla försök att öppna dörren misslyckades, så de fick spränga sig in.


Gruvräls ledde in till kammarens mittpunkt. På båda sidor om rälsen, ända fram till väggarna, stod fler än 7 000 säckar uppställda i prydliga rader. En vägg täcktes av sedelbuntar som staplats på varandra.
Bakom muren hittade de en stor kammare, 23 meter bred och 46 meter djup och med en takhöjd på tre meter. Salen hade belysning, men saknade ventilation. Gruvräls ledde in till kammarens mittpunkt. På båda sidor om rälsen, ända fram till väggarna, stod fler än 7000 säckar uppställda i prydliga rader. En vägg täcktes av sedelbuntar som staplats på varandra.
Skattgömman innehöll ofattbara 8198 guldtackor, 711 säckar med 20 dollars guldmynt, 1763 säckar med guldmynt i andra valutor, 2,76 miljarder i riksmark samt en mängd guld- och silverföremål.
Medan den preliminära inventeringen pågick utforskades sidogångarna. Där hittade amerikanerna ett mycket stort antal konstverk.



Generalerna besöker gruvan

Samma morgon som amerikanska ingenjörer sprängde sig in i "Rum nummer 8" läste överste Bernard D Bernstein morgontidningarna vid arméhögkvarteret i Versailles utanför Paris. Bernstein noterade särskilt en nyhet. En nazistisk guld- och konstgömma hade med största sannolikt lokaliserats vid en saltgruva i Thüringen.

Senare på dagen fick Bernstein, som var finansiell rådgivare till de allierades överbefälhavare Dwight D Eisenhower, i uppdrag att ta över operationen vid gruvan. Han anlände till Pattons högkvarter med tydliga instruktioner. Skatten skulle föras i säkerhet. Bernstein och hans assistenter fick i uppgift att hitta en lämplig förvaringsplats längre västerut. Enligt den överenskommelse som tre stora nationerna USA, Sovjet och Storbritannien enats om i Jalta skulle regionen Thüringen ingå i de områden som skulle ockuperas av Röda armén efter kriget.

Bernstein förklarade för en häpen Patton att ryssarna snart skulle ta över området kring Merkers, och att amerikanerna måste få ut guld- och konstföremålen så snabbt det bara var möjligt. Patton, som inte kände till överenskommelsen med Sovjetunionen, lovade att göra sitt yttersta för att bistå Bernstein.


Ett par dagar senare genomförde Eisenhower, Patton, general Omar Bradley och andra höga officerare en inspektion av skattgömman.
Bernstein eskorterade dem in i gruvan. Medan hissen susade neråt i mörkret drabbades både Bernstein och Patton av en plötslig ängslan över säkerheten. Hissanordningen sköttes fortfarande av tysk gruvpersonal. Patton påpekade för sällskapet att om hisskabeln gick av så skulle "befordringstakten inom den amerikanska armén stimuleras avsevärt" med tanke på att så många höga officerare befann sig i hissen.
Eisenhower var inte road, "OK George, det räcker. Inga fler skämt innan vi är på ovansidan igen".
Generalerna klev in i "Rum nummer 8" och såg sig omkring. De var mållösa. Eisenhower var märkbart tagen över att se nazisternas stöldgods. Han skrev senare om händelsen och föremålen som "stulits från hela Europa" och "smälts ner till tackor".
Om det här fortfarande var de gamla tiderna då en soldat fick behålla sitt byte, då skulle du vara världens rikaste man.
Bernstein berättade för generalerna att en del av stöldgodset kom från Förintelsens offer, om hur det hamnat i gruvan och försökte sig på en uppskattning av dess värde.
I slutet av inspektionen vände sig Bradley till Patton och sa: "Om det här fortfarande var de gamla tiderna då en soldat fick behålla sitt byte, då skulle du vara världens rikaste man."
Patton bara flinade. Den timslånga inspektionen var över.
Senare på kvällen åt Eisenhower, Patton och Bradley middag och diskuterade upptäckten under ett upprymt samtal. Men kvällen slutade ändå sorgligt. Ungefär vid midnatt nåddes sällskapet av nyheten om att deras president, Franklin D Roosevelt, gått bort.
Hur mycket finns kvar undangömt?
Den 17 april lämnade den sista överlastade amerikanska konvojen Merkers. Medan skatten flyttades till riksbankens tidigare byggnad i det nu ockuperade Frankfurt genomförde Bernstein en egen undersökning. I en rapport den 18 april konstaterade han att "tyskarna gömt sina tillgångar i gruvor och andra hemliga platser i landet, förmodligen med avsikt att finansiera fortsatt nazistiskt aktivitet. Många av dessa gömställen har ännu inte hittats, och borde spåras så snart läget tillåter".
Intresset för Bernsteins utredning var svalt. Trots detta reste han och liten grupp medhjälpare runt i det ockuperade Tyskland för att följa upp ledtrådar. Men i jämförelse med Merkers blev teamets upptäckter blygsamma.
Guldet från gruvan återlämnades så småningom till de länder som fått sina centralbanker plundrade. Konstverk fördes tillbaka till forna ägare. En process inleddes för att återföra SS stöldgods till Förintelsens offer och efterlevande.
Än i dag är det ingen som vet hur mycket guld, silver och konst från kriget som fortfarande är försvunnet. Hur stora var de tillgångar som hittade ut ur Europa via schweiziska bankkonton och på andra sätt?
Hur mycket finns fortfarande kvar i Tyskland, gömt på svårtillgängliga platser som saltgruvan Kaiseroda?
Källor: National archives (USA) och dess tidsskrift Prologue magazine , Harry S Truman library (intervju med Bernhard Berstein), The Newyorker..