Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

När de första atombomberna föll

Den 6 augusti 1945 släppte USA den första atombomben över den japanska industristaden Hiroshima.

Den våldsamma energin från explosionen var överväldigande.

I dess epicentrum uppgick temperaturen till en miljon grader och tryckvågen var enorm.

Människor förkolnade till oigenkännlighet inom ett ögonblick.

140 000 japaner förlorade sina liv och 62 000 byggnader ödelades.

Förmodligen har ingen enskild händelse påverkat våra liv och vår syn på framtiden mer än bomben över Hiroshima och den andra atombomben som släpptes över Nagasaki tre dagar senare.

I Nagasaki uppskattas 80 000 ha dött till följd av bomben. Bomberna släpptes i slutet av andra världskriget.
USA befann sig fortfarande i krig med Japan. I Europa hade Italien och till slut Nazityskland kapitulerat.
USA hade ställt ett ultimatum till Japan om villkorslös kapitulation.
Men Japan, som var den tredje axelmakten, hade inga planer på att förklara sig besegrat.
I alla fall inte om den japanska militären fick bestämma.

Både landets kejsare och folket hade dock hellre sett ett slut på konflikten.
Kriget fördes bland Japans alla öar och hade kostat båda sidor stora förluster.
USA förstod att en invasion av fastlandet var enda sättet att få Japan att kapitulera. Den amerikanske presidenten Harry Truman och militären var medvetna om att en sådan operation skulle dra ut på kriget, kosta en massa pengar och kräva många soldaters liv.

En uppskattning var att en miljon amerikanska soldater skulle få sätta livet till vid en invasion.

Andra uppgifter säger att det snarare handlade om 300 000 soldater.
Ett alternativ var att krossa Japan till underkastelse - direkt och överraskande med hjälp av atombomber.


Foto: Nara

Einstein varnade för tyskarnas framgång


 USA hade kommit långt med sitt atomprojekt. Under andra världskriget hade de allierade fått underrättelser om att Nazityskland låg långt framme i sina experiment med att utnyttja klyvning av atomkärnor som ett sätt att framkalla en kärnreaktion. 

Albert Einstein skrev i september 1939 ett brev tillsammans med en ungersk kollega till den dåvarande presidenten Franklin Roosevelt där han varnade USA för tyskarnas framgång. 

Han föreslog att landet skulle engagera den italienske fysikern Enrico Fermi och dennes forskning om hur man utnyttjade uran för att framkalla en kärnreaktion, något som kunde skapa bomber vars farlighet inte tidigare hade funnits. 

Roosevelt tog inget beslut utan valde att vänta. 

Med tiden stod det klart att tyskarna med fysikern Werner Heisenberg i spetsen var nära ett genombrott. Heisenberg hade i september 1942 ritat en teckning av en prototyp till en kärnreaktor. Enrico Fermi och Heisenberg hade tidigare arbetat tillsammans i Rom och kände varandra väl. 

1942 valde Roosevelt att följa Einsteins råd och knöt Fermi till sig i ett projekt som kom att kallas Manhattan Engineer District. 

Enrico Fermi hade fått ta emot Nobelpriset i Fysik i Stockholm 1938. Den italienske diktatorn Mussolini var rasande över att Fermi inte bar en italiensk uniform och gjorde fascisthälsningen under prisutdelningen. Enrico Fermi, vars hustru Laura var judinna, passade i stället på att fly med familjen till USA efter ceremonin. Där knöts han så småningom till det topphemliga Manhattanprojektet. Under stort hemlighetsmakeri lyckades han och hans grupp av vetenskapsmän, varav en var kvinna, hitta lösningen på det som skulle bli atombomben. Man utvecklade snabbt tre bomber. Vid soluppgången klockan 05.29 den 16 juli 1945 i Alamogordoöknen i New Mexico i USA utlöste man på försök den första bomben av de tre. De två andra atombomberna fick namnen ”Little Boy” och ”Fat Man”. Försöket, vars kodnamn var Trinity, lyckades över förväntan. Dagen därpå skickades de övriga bomberna i väg mot den lilla ön Tinian i sydvästra Stilla havet. Ön var utgångsbasen för amerikanernas flygkrig mot det japanska kejsardömet



Truman fattade beslutet

President Harry Truman, som tagit över ledarskapet efter Roosevelt, var den som skulle fatta beslutet om att fälla bomberna. Han var medveten om kraften i de båda atombomberna och skrev i sin dagbok om att detta var det mest avskyvärda som någonsin upptäckts. De flesta militärer på ön Tinian var okunniga om president Trumans planer. Besättningen ombord på det plan som skulle fälla bomben hölls i ovisshet tills dagen före färden mot Hiroshima. Undantaget var överste Paul Tibbets som skulle föra befälet. Truman hade förklarat att bomberna bara fick fällas om sikten var klar och målet synligt. Det primära målet var Hiroshima med städerna Kokura och Nagasaki som alternativa mål. Paul Tibbets plan, en B-29 Superfortress, var döpt efter Tibbets mamma Enola Gay Tibbets. Tidigt på morgonen den 6 augusti lämnade tre väderplan basen på Tinian. De skulle hålla kontakten med Tibbet och militärledningen. En timme senare, klockan 02.45, lämnade Paul Tibbet och bombplanet Enola Gay basen. Med sig hade de ytterligare två B-29:or. The Necessary Evil skulle fotodokumentera explosionen och planet Great Artiste bar på vetenskaplig mätutrustning. Enola Gay var lastad med atombomben ”Little Man” som vägde 4000 kilo och hade en kraft på 20 000 TNT, eller motsvarande kraften hos de 200 000 bomber som fällts över Europa och Nordafrika under kriget. De 12 i besättningen hade fått var sin kapsel med cyanid som de kunde ta om de sköts ner och tillfångatogs. Den beräknade flygtiden var 13 timmar fram och tillbaka. Hiroshima låg 270 mil norr om Tinian. Väderförhållandena var goda över Hiroshima. Det var måndag morgon och många av stadens invånare var på väg till sina arbeten. Klockan 08.15 släpptes bomben med hjälp av en fallskärm över den lilla industristaden Hiroshima med 350 000 invånare. Runt 600 meter ovanför marken detonerade ”Little Man”.



Omkring 80 000 dog omedelbart

Explosionen innebar att värmen där bomben slog ner uppgick till en miljon grader. Människor förkolnade omedelbart. Kroppsdelar och ögonens glaskroppar smälte av hettan och 62 000 byggnader förintades inom flera kilometer från bombens epicentrum. Runt 80 000 ska ha dött i samband med detonationen och ytterligare 60 000 som följd av atombomben inom loppet av ett år. Räddningsarbetet och vården försvårades också av att bara 20 läkare av stadens 200 överlevde attacken. Bland sjuksköterskorna var det bara 150 överlevande av 1780 som kunde ta hand om sjuk och döende. Uppskattningarna om antalet döda och skadade skiljer sig åt. Några har hävdat att fler dog, andra något färre. 90 procent av staden förstördes också. När besättningen återvände till basen Tinian togs de emot som hjältar. På väg tillbaka till flygbasen på Tinian suckade en av Enola Gays besättningsmän lättad sedan han sett fler eldar på marken än han kunde räkna: ”Det är ganska fantastiskt. Vilken lättnad att det fungerade.” Militärledningen var också överväldigad. Även många vetenskapsmän som deltagit i det två miljarder dollar dyra Manhattanprojektet var glada över att allt fungerat enligt planerna. Men den totala förödelsen fick inte Japan att kapitulera. Tre dagar senare lyfte planet Bockscar med bomben ”Fat Man” på väg mot staden Kokura. ”Fat Man” var tyngre och hade ännu större sprängkraft än ”Little Boy”. Väderförhållandena över Kokura var dåliga. Planet valde då i stället alternativet Nagasaki. Där var sikten ännu sämre. Men besättningen fick ändå order om att fälla bomben. Klockan 11.09 släpptes bomben. Staden med omnejd hade en särskild topografi med smala dalgångar mellan bergen. Det minskade kraften hos bomben. Runt 80 000 människor dog på en gång och de närmaste dagarna. Den 14 augusti gick den japanske kejsaren Hirohito ut i radion och förklarade att det inte fanns något alternativ än att kapitulera. Så skedde också dagen därpå. Två veckor senare, den 2 september, skrevs den formella kapitulationen under ombord på slagskeppet USS Missouri som nu ankrat i Tokyobukten. Amerikanerna och resten av världen var segerrusig. Andra världskriget var definitivt slut.




Forskare: Överilat att fälla bomben

Få funderade till en början om det hade varit absolut nödvändigt att fälla bomberna eller om det funnits alternativ till att komma fram till en kapitulation och en fredlig lösning. Många forskare kom senare att mena att beslutet att fälla bomberna var överilat. Det dröjde också en tid innan insikten infann sig om det mänskliga priset japanerna fått betala och den stora förödelsen. Ett drygt år senare, den 31 augusti 1946, publicerade tidskriften The New Yorker reportaget ”Hiroshima” av författaren John Hersey. Reportaget var över 31 000 ord långt. Reportaget handlar om upplevelserna och ödeläggelsen skildrat genom sex olika karaktärer. Specialnumret sålde slut på en gång. Reportaget kom senare i bokform och sålde i miljonupplagor. Reportaget, och den strama återhållna stilen, anses vara en milstolpe inom journalistiken. Den satte också i gång debatten om atomvapen. Allmänheten blev också mer insatt i kraften hos atomvapen. De närmaste decennierna skulle dessutom komma att präglas av kapprustning och det kalla kriget. De båda supermakterna USA och Sovjetunionen förfogade över mängder av atomvapen. Vid flera tillfällen stod jorden inför ett tredje världskrig. USA under president Dwight D. Eisenhower lär ha räknat på hur många som skulle dö till följd av en samordnad attack mot Kina och Sovjetunionen och kommit fram till cirka 600 miljoner dödsoffer. Därefter skulle en global atomvinter infinna sig vilket skulle leda till jordens undergång. Minnet av bomberna över Hiroshima och Nagasaki lever kvar. Några överlevde bomberna, andra generationer har fått ta del av upplevelserna. Radioaktiviteten från bomberna kom att påverka cellerna och arvsmassan. Antalet fall av olika cancerformer har varit, och är fortfarande, större än i andra jämförbara grupper. 1954 stod parken Hiroshima Peace Memorial Park klar. Varje år den 6 augusti hålls en minnesceremoni i parken över alla som dog och skadades under attacken. Man passar också på att påminna om atomkrigets fasor och i stället försöka hitta fredliga lösningar. 


Fotnot: Uppgifter om döda och skadade samt skadorna på bebyggelsen skiljer sig beroende på vilka källor man lutar sig mot. Det gäller även den explosiva kraften hos atombomberna.