Inget innehåll här

Mörkläggning efter kriget: ”Det pågick mycket som inte syns i den officiella historieskrivningen”

Svenska privatpersoner och företag kartlades av tyskarna.
Runt om i landet försökte nazisterna vinna röster och sympatier. I dess tidningar frodades antisemitismen. Människor med pengar och makt gav sitt stöd åt rörelsen.
Efter andra världskrigets slut började mörkläggningen. Då var det inte alla som ville skylta med sina tidigare åsikter.
– Omfattningen överraskade mig. Det pågick mycket som inte syns i den officiella historieskrivningen, säger Johan Perwe, som skrivit boken "Mörkläggning" (Carlsson bokförlag) om nazismen i Norrköping på 1930- och 40-talet.

  • Kring lunchtid måndagen den 13 maj 1935 landar ett Lufthansaplan på Kungsängens flygfält utanför Norrköping.
    Planet är en Junker Ju 52 Immelmann. Det är prytt med hakkors och vid spakarna sitter Adolf Hitlers chefspilot.
    Ombord på planet finns viktiga gäster från Tyskland. Den mest betydelsefulla är Obergruppen­führer Rudolf Hess. Viceparti­ledaren i det tyska nazistpartiet kliver ut i ett grått och kyligt Östergötland. Lokalpressen beskriver Hitlers ställföreträdare som "glatt leende, brunbränd, smärt och ungdomlig".

    Besöket är inte officiellt. Ändå väntar en lokal välkomstkommitté på att ta emot de prominenta gästerna. Borgmästaren, flygplatschefen och polismästaren samt ett par ordningspoliser finns på plats, liksom en samling nyfikna Norrköpingsbor.
    Den officiella förklaringen till Hess visit är att han kommit för att hålla ett föredrag om "Det nya Tyskland" på Svensk-tyska föreningen i Stockholm. Inofficiellt är det en markering.
    Nazisterna vill öka sitt inflytande i den tyska kolonin i Sverige.
    På Grand Hôtel i Stockholm, inför 2 000 åhörare, talar Hess om nyordningen i Tyskland och Hitlers önskan om en varaktig fred i Europa. Talet avslutas med filmvisning. Åhörarna får se Leni Riefenstahls propagandafilm "Viljans triumf" från partidagarna i Nürnberg 1934.
    Efter ett par dagar i Sverige återvänder Hess till Tyskland. Han lämnar ett land där, likt många andra i Europa, nazismen är på stark frammarsch.

    Viktig industrimetropol

    Norrköping på 1930- och 40-talet var en sjudande textil- och industrimetropol, och dess hamn en viktig knutpunkt för handeln, särskilt för den omfattande järnmalmsexporten till Tyskland. Staden var på den tiden också Sveriges fjärde största.
    Visserligen var arbetsrörelsen och socialdemokratin stark i trakten. Men precis som i andra svenska städer blåste förändringens kalla vindar över Östergötland.
    Journalisten och forskaren Johan Perwe har tidigare skrivit en bok om sin morfar, Erik Perwe, kyrkoadjunkt, som under kriget ledde Svenska kyrkan i Berlin och hjälpte flyktingar, judar och regimkritiker att gömma sig och fly.

  • I den nya boken "Mörkläggning" beger sig Johan Perwe till Norrköping, där han är uppväxt. Ett stipendium från staden gjorde det möjligt att börja fördjupa sig i tidningslägg och arkiv. Han tycker att historieskrivningen om nazismen under krigsåren har en särskild brist:

    – Jag har saknat det lokala perspektivet. Det är viktigt att lyfta fram traktens personer, de som hade de här tveksamma pronazistiska åsikterna och framför allt de okända hjältarna, de som försökte göra motstånd på olika sätt.

    Personer med positioner i samhället

    Förutom nationellt kända nazistiska namn så som ledaren Sven-Olov Lindholm pekar Johan Perwe ut lokala nazister och sympatisörer i Norrköping. Några nämner han med namn, andra förblir anonyma.
    – Jag har valt att namnge sådana som antingen valde att gå till val för en nazistisk organisation eller som hade en position i samhället. Om jag hade skrivit boken utan att berätta om dem, då skulle också jag ha bidragit till mörkläggning av historien, säger Perwe.
    Personerna är i dag döda. Johan Perwe berättar att han försökt komma i kontakt med anhöriga och efterlevande, i de fall sådana varit möjliga att lokalisera. De som han nått fram till har reagerat på olika sätt.
    – En del har inte svarat på mina brev. Någon blev överrumplad. Och någon har sagt att "ja, jag känner till att pappa var nazist men jag hade hoppats att han skulle få vila i frid i sin grav". Och någon har sagt att det jag gör är helt meningslöst. Att jag bara förstör, säger Johan Perwe.

    Han tycker ändå att historien är viktig att berätta.

    – Det finns lär­domar att dra, även om man inte kan sätta likhetstecken med vår tid. Men vi måste tala det som skett tidigare för att kunna stoppa det som pågår i dag.
    Han är övertygad om att det finns fler stenar att vända på:
    – Jag har uppmanat forskarkollegor att titta på Borås, på Gävle. Där fanns tyska influenser och lokala svenska nazister. Det behövs mer forskning inom det här området. Jag hoppas att boken inspirerar andra att titta på hur det var runtom i landet.

  • Lämnade sitt trygga jobb

    Läsaren får till exempel följa en "redaktör med skarp penna". Journalisten och redaktören Gösta Fahlmark var en mångårig medarbetare på borgerliga Norrköpings tidningar, NT. Perwe beskriver honom som "en nyfiken och stilistiskt säker skribent med stort socialt patos, omtyckt av både kollegor och läsekrets."

    Ideologiskt var Fahlmark mera vänster än höger. Efter 13 år som allmän­reporter, kulturskribent och redaktionssekreterare tröttnade Fahlmark på enligt Johan Perwe på "den överslätande och ohederliga systempressen".
    Fahlmark var besviken på hur nazismen och det nya Tyskland framställdes i tidningarna. Han lämnade tryggheten i det avlönade jobbet på NT och anslöt sig till den nationalsocialistiska rörelsens väg. Här såg han framtiden.
    Parallellt med jobbet på NT hade han redan tidigare skrivit krönikor i national­socialistiska tidningar under pseudonymen "Gisle". Kanske var man på NT medveten om Fahlmarks extraknäck, kanske inte, resonerar Perwe.

    Nu tog Fahlmark steget fullt ut. 1933 blev han redaktör för den nya nationalsocialistiska tidningen "Landet fritt", senare för andra nazistiska tidningar. Texterna andades rasism och antisemitism. I hans tidningar fanns nazistisk propaganda i form av små pluggannonser, där läsaren uppmanades "undvika köp av en jude eller hans bulvaner". I tidningen Nationalsocialistisk tidning manade Fahlmark sina läsare "att ta judefrågan på allvar". Fahlmarks övertygelse var att judarna styrde världen.
    Ekonomiskt var redaktörskapet ingen succé för Fahlmark. Lönen motsvarade inte den han haft på NT. I stället var det hustrun som fick stå för tryggheten med sin fasta lärarinnetjänst. Familjen levde stundvis knapert, enligt Johan Perwe.
    Nazismen i Sverige – en splittrad rörelse
    I Sverige har nazismen, sedan början på 1920-talet, varit tämligen splittrad och oförmögen att bilda en massrörelse.




  • Under tiden före och under kriget pendlade rörelsens popularitet upp och ner – och påverkades av världsläget. Efter slaget om Stalingrad och framåt, när det tyska nederlaget allt mer framstod som ofrånkomligt, tappade nazismen fart i Sverige.
    Sympatisörer fanns i alla samhälls­klasser, men några större valframgångar blev det aldrig.
    – Men så fanns också de här företags­ledarna. De stod inte på gatorna och de ställde inte upp i några val. De finansierade och fanns i bakgrunden. De hade säkert varit villiga ta vissa roller om Nazityskland ockuperat Sverige. Men det är förstås spekulationer, funderar Perwe.
    I boken får vi även följa nazismens motståndare. Här beskrivs stormiga politiska möten, smutskastnings­kampanjer, köpbojkott av tyska varor och kravaller mellan nazianhängare och demonstranter i Norrköping, som det tillfälle då gatstenar, cyklar, gengaskol och en porslinsvas användes som till­hyggen.
    Johan Perwe tycker det är sorgligt att kvinnorna inte lyfts fram mera i historieskrivningen om motståndet.
    – Många av antinazisterna var kvinnor som gjorde fantastiska insatser för att stärka civilkuraget.
    – Och det var de vanliga personerna som gjorde motstånd. Det är samma sak nu. Kolla hur det är, vem är det som ställer upp för tiggare i Sverige? Vem är det som tar emot flyktingar? Det är inte så att myndigheterna går i bräschen precis.

    "En industriman av den gamla stammen"

    I boken får vi till exempel veta att Norrköpingsborna var flitiga prenumeranter av Nationell Tidning, partiorgan för Sveriges Nationella förbund, SNF. Att tidningen hade en högerextrem och judefientlig prägel skrämde inte bort sponsorer och läsare.
    Två av landets viktigaste höger­tidningar, Svenska Dagbladet och Östgöta Correspondenten, köpte regelbundet annonsplats i tidningen. Även flera företag i Norrköpingsregionen annonserade.
    Den flitigast förekommande var Svea Choklad AB. Bakom annonseringen stod företagets vd, kapten Baltzar Billsten, som enligt Perwe var sympatisör och tyskvän.

    "En industriman av den gamla stammen" som ledde sitt företag "på ett personligt och patriarkaliskt sätt", beskrev NT senare honom.
    Enligt Perwe skänkte Billsten sannolikt också stora summor till SNF:s propagandafond.
    Under 1937 och 1938 hårdnade tonen i den rasistiska och främlingsfientliga rapporteringen i Nationell Tidning. En redaktionsmedarbetare skrev till exempel: "Särskilt Stockholm blir mer och mer judiserat. Judar och judinnor tränga in överallt, och man hör numera ofta talas om fall, där svenska anställda avskedas för att lämna plats åt utländska judar och judinnor."
    Ungefär samtidigt intensifierades förföljelsen av judar i Tyskland. Under "kristallnatten" den 9-10 november 1938 kulminerade novemberpog­romerna. Beväpnade grupper från paramilitära SA och civilpersoner brände ner synagogor och vandaliserade judiska butiker. Omkring 400 judar dödades eller tvingades begå självmord. 20  000-30  000 arresterades och skickades till koncentrationsläger.
    Händelsen, som av historiker i dag brukar ses som inledningen till Förintelsen, blev riksnyhet även i Sverige. Men, skriver Johan Perwe, i Nationell Tidning fortsatte "judehatet att florera med oförminskad kraft". Toppartikeln dagarna efter pogromen rubrik­sattes med "Judeinvasionen ökar oerhört" och i texten varnades för – att Sverige "vill släppa hit en samling smitto­bärare av farligaste sort".
    Det dröjde en hel vecka innan SNF:s partiledare Elmo Lindholm kommenterade och fördömde pogromen på ledarplats i Nationell Tidning.

    Samlande in information om svenskar

    Sommaren 1937 fick Norrköpingsborna en glimt av den tyska flottan då en minsveparflottilj besökte staden. NT rapportade om det festliga besöket och berättade om bankett, allsång av tyska visor, dans och en vänskaplig fotbollsmatch.
    Tyskland hade intressen att bevaka i Sverige och besöket var viktigt. Den tyska kolonin fick möjlighet att visa upp sin verksamhet i staden och bli omskriven av lokalpressen.
    Besöket ingick i en långsiktig tysk propagandastrategi som "översköljde Sverige i olika former från slutet av 1930-talet". Nazityskland hoppades att svenska medborgare och bofasta tyskar skulle stärkas i sin nazistiska över­tygelse. Från en tysk informationsbyrå i Stockholm gick det att beställa porträtt av Adolf Hitler.
    Myndigheter i Nazityskland visade ett tydligt intresse för svenska företagare. Uppgiften sköttes av den tyska legationen i Stockholm och lokala konsulat, som det i Norrköping. Dessa granskade svenska firmor som gjorde affärer med Nazityskland. Ägandeförhållanden och kontaktnät kontrollerades. Fanns det några judar inblandade?
    Från mitten av 1930-talet var denna kontroll en del av naziregimens "ariseringsprocess" av näringslivet, där judar tvingades bort från sina jobb och blev av med sina företag. Hösten 1940 blev konsekvenserna kännbara även i Sverige, då tyska myndigheter började blockera judiska företag. Utan någon som helst åtgärd från Sveriges regering och riksdag, trots att detta enligt Johan Perwe handlade om inblandning i ett lands inre angelägenheter och att svenska medborgares rättigheter kränktes.
    – Detta är det kanske mest häpnadsväckande som jag hittade. Tyskarna fick bedrivna något slags informations- och underrättelseverksamhet mot svenska medborgare! Samtidigt som säkerhetspolisen hade kännedom om att detta pågick, säger Johan Perwe.

    Övervakade andra tyskar

  • I Norrköping ansvarade till en början den tyskfödde konsuln Ernst Hübner för att informera sina tyska uppdragsgivare om vilka företag som var pålitliga, tyskfientliga eller judiska. Hübner hade då varit svensk medborgare i tio år. Vid sidan av konsulsjobbet var han även direktör för AB Kardbeslag, ett svensktyskt företag.
    Säkerhetspolisen hade honom under uppsikt och klassade honom som en nazist i den lägsta farlighetsgraden, "D".
    En annan man i Norrköping med bakgrund i Tyskland var den tyska kolonins ledare Fritz Metzner. Denne var, enligt Johan Perwe, uttalad anti­semit och hängiven Hitlerregimen. Mest påminde Metzners arbetsuppgifter om en underrättelseagents.
    Han utövade stor makt över stadens tyska invånare. Många var rädda för vad Metzner skulle rapportera hem till Tyskland.
    Säkerhetspolisen bedömde honom vara en "A"-klassens nazist, den allra farligaste sorten, och övervakade hans telefon och post.
    Efter kriget avvisades familjen Metzner från Sverige med ångfartyget S/S "Kastelholm". Resan gick till Lübeck, där spåren efter honom upphör.

    Vad händer efter kriget?

    Vad hände efter kriget och Hitlerregimens undergång? Hur reagerade nazister och sympatisörer i Sverige?
    Några glömde. Drabbades av minnesluckor. Andra distanserade sig från Nazityskland.
    Och ingen pratade särskilt mycket om det som varit.

    Johan Perwe kallar det för en slags mörkläggning som – medvetet eller omedvetet – pågick över hela landet.
    Detta är någonting som Sverige aldrig gjort upp med på allvar, menar Perwe.
    – Den här "locket på"-mentaliteten skapade otrygghet. Kunde han fortsätta som advokat? Kunde den och den göra det här, trots att den hade nazistiska åsikter tidigare? Det skapade inget bra samhällsklimat, säger Johan Perwe.
    Men det finns inga enkla svar på varför vi valde tystnad i stället för öppenhet.

Skaka på enheten för att slumpa fram nästa artikel om Andra världskriget.

Stäng