Inget innehåll här

Hermann Göring – den hänsynslöse konstplundraren bräckte Hitler

Under andra världskriget plundrade Adolf Hitlers nazister miljontals konstverk över hela Europa, framför allt från den judiska befolkningen.

I förra veckan avslöjades att man nyligen hittat över 1 400 konstverk hemma sonen till konsthandlaren Hildebrand Gurlitt som arbetade för nazisterna.

De allra främsta konstverken som nazisterna beslagtog tillföll Adolf Hitler och skulle visas på det planerade Führermuseet i Linz.

Men nästa på tur i hackordningen stod Hermann Göring, som med hänsynslösa metoder byggde upp en konstsamling som kunde tävla med Hitlers.

Den fjärde maj 1945 intog 101:a amerikanska armédivisionen den bayerska kurorten Berchtesgaden, nazisternas eget semesterparadis. Här låg Hitler bergsbostad Berghof och även andra ledande nazister som Martin Bormann, Hermann Göring och Albert Speer hade semesterhus i Berchtesgaden.

Strax innan soldaterna nådde fram till ortens tågstation utspelade sig en märklig scen. Hundratals bybor strömmade från ett tåg "som myror", bärandes på arabiska mattor, antika skulpturer, möbler, renässansmålningar och champagne. De var i färd med att plundra Hermann Görings konstsamling, inhyst i ett av hans tåg. En närvarande tysk polis försökte jaga i väg plundrarna genom att skjuta i luften.

Adolf Hitler och Hermann Göring beskådar en målning av den österrikiske målaren Hans Markart.

Tåget hade under Tredje rikets sista dagar tagit sig ner genom det sargade och sönderbombade Nazityskland med en ovärderlig last. Tredje rikets näst mäktigaste man hade byggt upp en av världens främsta privata konstsamlingar. Han ägde i slutet av kriget ägde närmare 1 400 målningar, 250 skulpturer och 168 antika gobelänger, 200 antika möbler, 60 persiska och franska mattor och 75 glasmålningar, varav en hel del från Medeltiden. Dessutom ägde han över tiotusentals värdefulla böcker, kartor och manuskript.

Konsten på tåget kom från Hermann Göring utrymda jaktgods utanför Berlin, Carinhall. När Sovjetunionens Röda armé närmade sig huvudstaden våren 1945 hade Göring beordrat att godset, som var överfullt av konst, skulle utrymmas. Inget skulle lämnas åt Stalin. Därefter minerades Carinhall av ingenjörer och sprängdes.

Hermann Göring hade med hänsynslösa metoder byggt upp sin konstsamling sedan 1930-talet. Han var i själva verken en av de första nazisterna som i större skala börjat bygga upp en konstsamling. När Hitler köpte sina första tavlor med hjälp av royaltyn från Mein Kampf i mitten av 1930-talet hade Hermann Göring redan ett organiserat konst- samlingsprojekt, med agenter över hela Europa och en sekreterare som koordinerade inköpen.

Göring skulle själv komma att utse flera av de konsthandlare som fick möjlighet att sälja konst som hade beslagtagits av nazisterna. Framför allt sålde de konst av moderna konstnärer som av nazisterna betraktades som degenererade. Till dem som utsågs av Göring hörde Hildebrand Gurlitt, den konsthandlare hos vars so Anders Rydell är frilansjournalist och chefredaktör för tidningen Konstnären. Den 23 november utkommer hans "Plundrarna" på Ordfront förlag. Anders Rydell är frilansjournalist och chefredaktör för tidningen Konstnären. Den 23 november utkommer hans "Plundrarna" på Ordfront förlag. n tyska myndigheter nyligen fann över 1 400 konstverk som härrör från nazitiden. Det är det största fyndet av plundrad konst som upptäcks sedan andra världskriget. Konst som i dag är värd upp mot nio miljarder kronor.

När nazisterna under kriget plundrade konst över hela Europa var det direktören för Hitlers Linz-samling, Hans Posse, som fick göra det första urvalet. Genom dekretet "Führervor-behalt" - "reserverat för führern" garanterades Hitler förtur. Hans Posse valde i regel ut de allra främsta konstverken, som den nederländska målaren Johannes Vermeers Astronomen, som stals från den franska grenen av den rika judiska Rothschildfamiljen.

Näst på tur i hackordningen stod Hermann Göring, men han skulle inte nöja sig med det. Görings konstorganisation skulle komma att utnyttja alla de medel som stod till buds för att komma över konst, från plundring till utpressning och tvångsköp.

Hermann Göring lät inte ideologi stå i vägen för sin girighet. Han var sällan sen att byta urartad konst mot en äldre mästare han åtrådde eller låta en judisk familj slinka ut ur nazisternas grepp om de råkade ha en Rembrandt på väggen. I Nederländerna lät han kidnappa den ansedda judiska konsthistorikern Max Jakob Friedländer från ett interneringsläger och utse honom till "hedersarier". Friedländer, som var expert på klassiskt nederländskt måleri, tvingades arbeta som Görings personliga konstvetare under kriget.

Men all konst stals inte, både Hitler och Göring skulle komma att spendera jättelika summor på att köpa konst i de ockuperade Nederländerna, Belgien och Frankrike men också i Mussolinis Italien. Ofta skulle Görings och Hitlers konstagenter slåss om samma konstverk och inte alltför sällan kunde riksmarskalken dra längsta strået. Göring han var den enda ledande nazisten som på allvar vågade utmana Adolf Hitlers egna samlarambitioner.

Plundrat verk. "Kind am Tisch" av Otto Griebel hittades i november 2013.

Det gamla flygaresset från första världskriget hade under 1930-talet skaffat sig en närmast oinskränkt makt över delar av den tyska statsapparaten. Göring var hjärnan bakom Tredje rikets hemliga militära upprustning, vilken hade inletts på allvar i mitten av trettiotalet. 1936 hade han blivit ansvarig för Tysklands fyraårsplan, en position som gjort det möjligt för Göring att lägga under sig en rad politiska områden, som arbets-, jordbruks- och indirekt finansministeriet och riksbanken. Hitler skulle efter invasionen av Polen utnämna honom till Reichsmarschall des Grossdeutschen Reiches, en specialtitel som ställde honom över alla militära befälhavare utom Hitler själv.

Hermann Göring stack ut även bland de mest excentriska nazistledarna. Till skillnad från många inom ledarskiktet i nazistpartiet hade Hermann Göring en adlig bakgrund, hans far Heinrich Ernst Göring hade varit guvernör över den tyska kolonin Sydvästafrika (dagens Namibia). Familjen var dock inte förmögen, utan fattigadel. Det kan vara en förklaring till Görings omättliga girighet senare i livet.

Göring var extravagant på ett sätt som tycktes höra hemma mer i 1920-talets Berlin än på 1930- talets. Hans närmast barocka stil och smak stod i bjärt kontrast till Hitlers torftiga kläd- och inredningssmak. Han ägde en garderob med överdådiga specialsydda kostymer, varav en av favoriterna var vit. Detta skulle också komma att återspeglas i Hitlers och Görings skilda samlarambitioner.

När Hitler såg sig som en estetisk intellektuell drömmare betraktade Göring sig själv som en renässansfurste. Han hyste ett omåttligt begär efter kulturella statussymboler, som antikviteter och konst. Hitlers konstsamlande var ämnat för ett större sammanhang, det handlade om att bygga ett kulturellt monument ägnat den tyska anden och den germanska rasen. Görings samlarbegär drevs dock mindre av att främja Tysklands storhet än hans egen.

Hermann Göring delade inte heller Hitlers intresse för tyskt 1800-talsmåleri eller ambitionen att försöka väcka liv i en ny germansk konströrelse. Göring sågs sällan, till skillnad från andra ledande nazister, på den årliga utställningen i München där den senaste nationalsocialistiska konsten visades upp.

Hermann Göring. Hitlers riksmarskalk var hänsynslös i sin jakt på objekt till sin konstsamling.

Göring föredrog klassisk europeisk konst, från tyskt medeltida snideri till franska 1700-talsgobelänger - men framför allt måleri av nordeuropeiska konstnärer. Hermann Göring ville ha det främsta, och fick det ofta. 1943 ägde han fem målningar av Rembrandt och 73 verk av sina favoriter, far och son Cranach. Efter kriget uppskattade Görings agent, Walter Hofer, att riksmarskalken utöver konst som kom från konfiskeringar hade lagt över 100 miljoner riksmark på sin samling: motsvarande över 3 miljarder kronor i dagens värde.

Stora delar kom från hans konstfond - där tyska affärsmän garanterade ett ständigt inflöde av kapital. En av de största "mecenaterna" var Philip Reemtsma som kontrollerade cigarettindustrin i Nazityskland. Han hade Göring att tacka för sin framgång. När nazisterna hade drivit en kraftig anti-tobakskampanj hade Göring givit Reemtsma beskydd.

Hermann Görings girighet gick även ut över hans anställda. Ett återkommande förfarande var att frysa sina medarbetares löner och arvoden och mer eller mindre motvilligt omvandla dem till gåvor i form av konstverk, som gick till honom själv.

Till skillnad från Adolf Hitler, som skötte sitt samlande via agenter, skulle Göring personligen resa till Paris och Amsterdam vid återkommande tillfällen för att inspektera konfiskerade konstsamlingar och gå på gallerirundor.

En viktig del av nazisternas ekonomiska utsugningspolitik var att man i de ockuperade länderna undervärderade den lokala valutan gentemot riksmarken vilket gjorde det mycket fördelaktigt att handla. Följden blev en ekonomisk boom för konstmarknaden i Paris, Bryssel och Amsterdam mitt under brinnande krig när nazister, industrialister och tyska samlare skyndade till metropolerna i väst för att ta för sig.

Riksmarskalken anlände ofta i sitt privata tåg, som var som en lyxsvit på räls med separata sovrum för makarna Göring, badkar och en biografvagn. Görings besök var både fruktade och välkomna bland konsthandlare, ville han verkligen ha något tog han det. Men han köpte också frikostigt. Efter en kort rundvandring på galleriet Charpentier i Paris 1941 bestämde han sig för att köpa "allt". Vid ett annat tillfälle köpte han ett helt marmortempel från 1700-talet, som skulle monteras upp i Carinhalls trädgård. Görings konstsamling blev med tiden så omfattande att Carinhall, som börjat som en relativt blygsam jaktstuga, ständigt måste byggas ut. Uppdraget gavs till Werner March, samma arkitekt som ritat Berlins Olympiska stadion.

Göring var närmast besatt av att äga en tavla av den sällsynta nederländska målaren Johannes Vermeer, som det bara finns ett 30-tal kända verk utav. Göring hade inte kunnat glömma hur Hitler lagt beslag på Vermeers Astronomen framför hans ögon. Han var tvungen att ha ett eget verk av konstnären. Till slut lyckades Göring komma över en Vermeer, Kristus och Äktenskapsbryterskan, för vilken han betalade en jättelik summa.

I sitt begär av att äga en Vermeer hade han undgått att upptäcka att han köpt en förfalskning av den samtida nederländska konstnären Han van Meegeren. Hermann Göring skulle leva tillräckligt länge för att få veta sanningen, vilket framfördes till honom när han satt fängslad efter kriget. Den amerikanska officeren, Stuart Leonard, som berättade nyheten beskrev att Göring mottog han nyheten "som om han för första gången hade upptäckt att det fanns ondska i världen".

ANDERS RYDELL

Skaka på enheten för att slumpa fram nästa artikel om Andra världskriget.

Stäng