Expressen 26 november 1944: Sovjetiska krigsfångar opereras till döds

Allt eftersom Tyskland förlorar mark i kriget blir vittnesmålen fler om de nazistiska krigsförbrytelserna. 26 november berättar den franske journalisten Claude Briag i Expressen om vidrigheterna som äger rum i fånglägret Stalag VI-G i Arnoldsweiler i Düren i nuvarande västra Tyskland.

Värst drabbas de ryska fångarna. Anledningen är att Sovjet aldrig skrev på Genèvekonventionen, vilket nazisterna såg som ett klartecken att göra vad de ville.

"De dog utan att göra något oväsen av sig, ty redan vid ankomsten hade de förstått, att de inte skulle komma levande ifrån detta läger"


En fransk Journalist, tidigare krigsfånge i Tyskland, har givit följande skildring av en tysk "likfabrik" - "dödssjukhus" kallar han det – i Düren, nära Aachen.

När de allierade trupperna i Aachenavsnittet inom kort – det kan bara vara en fråga om dagar – uppnått Düren, kommer de där att upptäcka ännu en av de likfabriker, som nationalsocialisterna anlagt runt om i Europa. Denna är dock unik såtillvida att den ligger inom Tredje rikets egna gränser och inte som de hittills uppdagade på ockuperat område. Men här, i hjärtat av Rhenlandet, vid Arnoldsweiler 4 kilometer från Düren, ligger (eller har legat) ett
dödssjukhus, där de dömda hela dagen stått bakom taggtrådsstängsel och väntat... De arkebuserades inte, inte heller halshöggs de eller hängdes. Nej, de dog av överdriven "vård". Jag har aldrig sett barbari drivas till en sådan grad av utstuderad vetenskaplighet.

De dog utan att göra något oväsen av sig, ty redan vid ankomsten hade de förstått, att de inte skulle komma levande ifrån detta läger, som tyskarna givit det storslagna namnet "Reserv-Lazarett". Till detta läger sändes alla de ryska fångar, som påstod sig vara för svaga för att arbeta. Och de var talrika, ty även om de hade tillräckliga kroppskrafter, vägrade många att arbeta 10 timmar om dagen på 75 gr bröd (en limpa på 20 man) och två liter av någon soppa endast bestående av potatis, som ofta varken var sköljd eller skalad, och litet korngryn.
Vid ankomsten sattes alla på svältkur under 2 dagar, och då de på detta sätt fick magarna mer eller mindre förstörda, indrogs sedan brödransonen.
När somliga var så magra som skelett, så att deras knän var tjockare än lårbensfästet och huden satt klistrad på benen utan att längre antyda musklernas konturer – då började "vården".
Jag har sett varelser med röda och stelnade ögon, genomskinliga händer, utskjutande kindknotor och skallar som avtecknade sig under huden lika tydligt som på ett laboratorieskelett.
Jag har sett kroppar, där revbenen tycktes randa huden eller ligga utanpå.
Jag har sett varelser, som magrat 60 kilo och som från att kort dessförinnan ha varit kraftiga män inväntade döden utan att ens orka klaga eller förmå göra en rörelse för att påskynda befrielsen.
På detta stadium ingrep den tyska hälsovården. Dessa utmattade varelser, som knappt orkade gå, fick varje tisdag som hygienisk åtgärd en dusch.
Duschar, som varade en kvart eller ännu längre. Väl rena underkastades de läkarundersökning och vårdades omsorgsfullt. Dessa arma människor, som trots att de inte längre var annat än skelett envisades med att inte dö, kom nu i åtnjutande av alla den moderna kirurgins resurser.
Jag har sett ett skelett opereras, därför att två tår växte på varandra.
Jag har sett ett ben amputeras på ett annat skelett, emedan knäleden ej längre fungerade.
Jag har hört den tyske kapten, som förestod lägret, skryta över att man opererat döende för blindtarm, bråck eller tumörer.
Nästan alla patienterna dog inom 48 timmar efter operationen. De kläddes av och kastades i en stor låda, som rymde ungefär 8–10 lik. De ryska fångar, som ännu var vid liv, måste klä av sina döda kamrater och lägga dem i en sådan låda. De måste vara fyra stycken för att orka släpa kropparna på marken, ty de orkade ej lyfta dem, och då de skulle lyfta dem upp till lådans öppning, måste de tillkalla ännu flera.
De utförde sitt arbete omedvetna om den fruktansvärda tavla de utgjorde: dessa utmärglade lik med vidöppna ögon, som släpades i väg på lägrets mönstergillt underhållna gångar, dessa ohyggligt vanställda nakna kroppar, som låg huller om buller i lådan, ur vilken ibland stack fram en arm eller en hand, som den tyske vaktposten petade in igen med sin gevärskolv. När lådorna var så fulla att locket ej längre gick igen, kom en militärvagn, på vilken lådorna staplades, och som körde bort och tömde sin last i en stor grav som grävts mitt på fältet ungefär 500 meter från lägret.
När en grav var full, grävdes en ny. Arnoldsweilers "Reserv-Lazarett" var liksom lådorna ständigt fullt. Under de sex veckor jag tillbragte där, såg jag ingen enda ryss komma levande eller botad från detta "sjukhus".

CLAUDE BRIAC