Inget innehåll här

Expressen 17 december 1944: Vilhelm Moberg kräver svar om de nazistiska planen

Under kriget tillät Sverige tyska kurirplan att flyga över Sverige. En av de vanliga rutterna gick mellan Helsingfors och Oslo, där tysk militär skulle få lite permission från kriget.

Men författaren Vilhelm Moberg var rasande på det svenska försvaret. De tyska planen kartlade Sveriges försvar, ansåg han. Dessutom var de inte obeväpnade, vilket Lekvattnetincidenten ett drygt år hade visat.

Debattinlägget publicerades 17 december 1944 i Expressen:

  • "Sanningen kryper upp ur underjorden"

    "Sanningen kryper upp ur underjorden"
    Med anledning av de allt tätare "avslöjanden" om den svenska politiken under de kritiska åren 1940-42 har författaren Vilhelm Moberg tillställt Expressen en artikel som utgör ett intressant inslag i debatten om dessa "brännbara ämnen":
    Vad som skedde i det fördolda i Sverige under de skumma åren 1940-1942 har börjat uppenbaras. Varje vecka, ja, nästan varje dag, kryper sanningen fram ett litet stycke, även om den fortfarande kryper.
    En företeelse som icke har berörts i samband med eftergifterna åt tyskarna år 1941 är de hakkorsmärkta så kallade kurirflygplanen, som efter Tysklands överfall på Ryssland började överflyga svenskt område i stort antal. Dessa plan har varit uppe i riksdagsdebatterna både vid behandlingen av Lekvattensaffären och vid andra tillfällen.
    Dock tror jag inte att vår regerings och våra militärmyndigheters ansvar rörande kontrollen av dem ännu har fullt klarlagts. Dessa rader vill försöka ge sitt lilla bidrag till lösningen av gåtan.
    Sommaren 1941 hade befolkningen – och särskilt de inkallade beredskapsmännen – ute i Stockholms skärgård dagligen anledning att förargat och förbittrat fråga sig: Vilka förmåner har vår regering egentligen beviljat tyskarna på svenskt område, i vattnet och i luften? Man såg stora tyska handelsfartyg gå fullastade med trupper genom svenskt territorialvatten. Man såg tyska flygplan gå ned till 50 meters höjd över svenska försvarsanstalter, i tydlig avsikt att fotografera – och man fick inte begagna luftvärnskanonerna emot dem. Man såg inte annat än efterlåtenhet och flathet mot tyskarna från militärmyndigheternas sida, stämningen bland de inkallade var upprörd: Beredskapstjämsten föreföll meningslös.
    Hemvärnsmän hotade lämna tjänsten, om icke vårt försvar fick begagnas mot tyska plan. Belysande för denna stämning är bland annat de iakttagelser, som gjordes av dr Gunnar Tideström, vilken då tjänstgjorde vid staben i Norrtälje: De återfinns i hr Tideströms vittnesmål i Skarpnäcksaffären förra året, då de refererades i pressen.

    Irritationen ökade.

    Och så kom dessa så kallade kurirflygplan och ökade irritationen. "Kurirflygplan" det var ett nytt begrepp. Vad avsåg denna benämning att camouflera? En folklig, sund instinkt gjorde sin osvikliga tjänst – man frågade sig: Vad kunde dessa plan innehålla?
    Ute på Väddö hade undertecknad tillfälle att göra en del iakttagelser, och jag uppsöktes ofta av personer, som kunde komplettera dem, och som alla kom för att göra samma fråga: Kan man inte på något ge offentlighet åt de skandalösa för hållandena?

    Jag skrev ett inlägg till ett par tidningar och framställde vissa frågor till myndigheterna men råkade ut för den ansvarskännande pressen, resultat alltså: Negativt. Då riktade jag en framställning till försvarsminister Sköld, och däri fäste jag särskilt hans uppmärksamhet på dessa så kallade kurirplan, som uppenbarligen icke var så fredliga som de utgav sig för att vara; ett och annat av dem företedde till och med misstänkta likheter med bombeplan.
    Försvarsminister Sköld svarade – den 25 augusti 1941 – på försvarsdepartementets tjocka, förtroendeingivande papper, att den frivillige rapportören byggde sina omdömen "på bristande kunskaper om förhållandena". Statsrådet förklarade kategoriskt: "De tyska kurirplan som överflyga svenskt område äro obeväpnade. Detta kontrolleras noga."
    Givetvis litade jag på detta besked. Om Sveriges försvarsminister lämnade svar på en fråga från en medborgare – berörande ting som angick alla svenska medborgare – så räknade jag med att svaret var med sanningen överensstämmande. Jag levde då ännu i den föreställningen att det icke var förenligt med ett svenskt statsråds höga ställning att ett dylikt fall lämna osanna uppgifter.

    Lekvattnet-affären.

    I februari 1943 ramlade ett tyskt "kurirplan" ned i Lekvattnet. Planet var fullt av uniformerad, beväpnad militär och försett " med kulspruta. Någon tid senare upprepades samma händelse i Skåne, på Revingehed, om jag minns rätt. Även detta "kurirplan" transporterade tysk militär och var beväpnat. Vad innehöll de tyska "kurirflygplanen"? Vi vet vad två av dem innehöll. De nödlandade planen var ingenting annat än militära transportplan, som förflyttade beväpnat tyskt krigsfolk från Finland till Norge och vice versa tvärs igenom Sverige, Och undertecknad är väl icke alldeles ensam om den övertygelsen, att även de plan som icke behövde nödlanda var av samma art: Militära transportplan. Det finns tyvärr alla skäl att befara, att det här i det fördolda under två års tid oavbrutet pågick tyska trupptransporter även i luftrummet över Sverige.

    I varje fall förekom ingen svensk kontroll av dessa "kurirplan".

    Social-Demokraten medgav detta faktum i en ledare av den 4 maj 1943: "Hur skulle denna kontroll kunna försiggå? – Kurirplanen som flyga i luften äro icke möjliga att kontrollera under sin fart. Här måste mar: lita på att den andra parten håller ingångna överenskommelser."
    Så förhöll det sig alltså med den saken. Jag vet nu, att jag år 1941 ställde för höga krav på ett svenskt statsråd.
    Det har sagts att man inte skall tala om snön som föll i fjol. Men man vill gärna veta vilka ledare man skall lita på i år. Och nu föreställer jag mig att många svenska medborgare är intresserade av en klarläggning av följande frågor:
    Lämnade försvarsminister Sköld sin uppgift år 1941 i god tro eller mot bättre vetande? Har överhuvud någon order om kontroll av de tyska "kurirflygplanen" utfärdats? Om en dylik order verkligen har utfärdats – – – skulle då försvarsministern här alltså under nära två års tid ha förts bakom ljuset av vederbörande militära instanser?
    Försvarsminister Sköld tar naturligtvis icke illa upp att dessa frågor framställes i den fria pressdebatten av en svensk med medborgerliga rättigheter. I sin egenskap av ledande socialdemokrat och svenska arbetares förtroendeman i regeringen är han säkert mer förtrogen än undertecknad med ett bestämt formulerat krav i det nyreviderade socialdemokratiska partiprogrammet: "Folklig kontroll över utrikespolitiken".

    Vilhelm Moberg

  • Gits Olsson berättar i Se om hjälten i Lekvattnet

    23 februari 1943 nödlandade ett tyskt Junkersplan i värmländska Lekvattnet. Planet var på väg från Finland till Norge, men vädret var uselt och sikten dålig.
    En ensam hemvärnsman, den då 17-åriga Nikolaus Andersson var förste svensk militär på plats. Han hade kastat på sig linneuniformen, laddat sitt mausergevär med skarpa skott för att ta emot besättningen.
    – Jag skulle gå ner till affären i byn. Jag hade inte gått många meter utanför stugknuten förrän jag fick höra kurirplanet. Det var inget ovanligt ljud. Men den här dagen gick det lägre och så hackade det så märkligt i motorerna. Jag tänkte att det här går aldrig väl, han kommer att köra nosen i Rönnberget. Och jag hann väl knappt tänka tanken ut, förrän det small bland grantopparna däruppe på berget. Och jag in som ett skott och slängde på mig hemvärnsuniformen. Och så tog jag mausern och 50 skarpa skott och la i väg upp i berget, berättar han i Se 1964, en artikel publicerad på Gits Olssons hemsida.
    När han kom fram till flygplanet såg han rörelse genom framrutan och ropade:
    – Kom ut!
    Ut stegar 20 personer. En kvinna och 19 uniformerade nazister.
    – Upp med händerna, skrek jag sen. Och det begrep de också, för de stack tassarna i vädret allihopa. Jag tog mig en titt på dem. Fem av dem hade oberleutnants grad, de andra var någon grad lägre. Han som var pilot hojtade något om telefon och konsulat, det heter ju ungefär likadant på tyska som på värmländska, men jag bara ruskade på skallen, Hade jag kunnat svara dem på tyska, så hade jag väl knappt vågat. För det är klart att man var skraj. Dom var ju beväpnade med pistoler hela bunten, Fast till all lycka så hade de vapenkapporna över uniformerna och kom inte åt puffrorna.
    Efter en timme kom den svenska militären, ledd av en fänrik.
    Fänriken gick fram till mig och sa högt:
    – Ni där, har ni några skarpa skott att låna ut? Vi glömde att ta med oss några, sa fänriken till Nikolaus som svor tillbaka.
    – Är du så förbannat dum att du står här bland alla människor och gapar högt om att ni glömmer ammunition när ni rycker ut, så ska du inte få några skott heller!
    I strid mot reglerna för kurirplan var planet bestyckat med kulsprutor och militären ombord var beväpnade.
    Efter incidenten i Lekvattnet skickades tyskarna över gränsen till Norge, vilket fick britterna att se rött.

Skaka på enheten för att slumpa fram nästa artikel om Andra världskriget.

Stäng