Inget innehåll här

De sprängde Hitlers fabrik och stoppade en tysk atombomb

Fysiksnillet Albert Einstein är den som slår larm:

Hitler håller på att bygga en fasanfull bomb som kan förinta en hel stad. 

Winston Churchill och USA-presidenten Franklin D Roosevelt tar var sin bit av problemet. Britterna ska stoppa führerns atomtester. Amerikanerna ska bygga en egen bomb. Kapplöpningen om atombomben börjar.
Tio modiga män vågar livet.

Deras uppdrag är att spränga nazisternas bäst bevarade hemlighet.

  • "Vi visste att chansen att överleva var mycket liten"

    "Vi visste att chansen att överleva var mycket liten"

    Mitt i den norska fjällvärlden, i en hårt bevakad fabrik i Rjukan, tillverkas det allra viktigaste. Adolf Hitler är på väg att vinna kapplöpningen om det vidrigaste vapen som mänskliga hjärnor tänkt ut.

    Snön piskar mot ansiktet, den isande kylan tränger genom de vita snödräkterna.

    Männen är tungt lastade. I ryggsäckarna finns sprängdegen och kpistarna av märket Thompson.

    Klockan är 22.12, månen är i nedan och skyms av lätta moln. Det är den 27 februari 1943.

    Männen börjar klättringen.

    Klippan är brant, nästan lodrät.

    Två hundra meter ovanför finns målet.

    Norsk Hydros elektrolysanläggning för tungt vatten i Vemork vid Rjukan i Telemark.

    Bland de ödsliga bergstopparna utspelas ett av andra världskrigets mest avgörande ögonblick.

    Fabriken är en fästning, och innanför de grå murarna pågår arbetet för att skapa Hitlers eget helvetesvapen. Atombomben - nazisterna är på väg att lyckas. Forskarna är nästan framme med att skapa vapnet som kan förvandla London till damm och göra führern till världens herre.

    Utan tungt vatten - ingen tysk atombomb.

    Därför måste fabriken sprängas.

    71 år senare berättar Joachim Rönneberg, ledaren för sabotageaktionen, för Expressen:

    - Det var ett självmordsuppdrag.

    Vi visste alla att chansen att överleva var mycket liten. Vi tvekade aldrig.

    Jobbet måste göras.

    Joachim Rönneberg är 95 år i dag, den siste som finns kvar av de legendariska Telemarkshjältarna.

  • Einsteins varnar för en tysk uranbomb

    Einsteins varnar för en tysk uranbomb

    Foto: Paul Ehrenfest

    Allting börjar med ett brev från Albert Einstein, snillet som flyr från Tyskland då Adolf Hitler tar makten och blir professor vid Princeton.
    Den 2 augusti 1939, en månad innan Hitler invaderar Polen och startar andra världskriget, skriver Einstein till den amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt.
    "Jag har fått rapporter att europeiska forskare experimenterar med uran som kan förvandlas till en mycket stark energikälla. De nya upptäckterna kan användas till extremt kraftiga bomber. En enda bomb av det slaget som fälls i en hamn kommer att förstöra inte bara fartygen utan även hela området runt omkring."
    Brevet är en varning.
    Einstein uppmanar Roosevelt att omedelbart starta ett forskningsprojekt.
    Fysikerna inser snabbt vad upptäckten betyder. Men politikerna och militären gör det inte. En av de starkaste rösterna för att hålla USA utanför kriget är flygarlegendaren Charles Lindbergh, svenskättlingen som gjorde den första soloflygningen över Atlanten.
    Så kommer Pearl Harbor. Japanerna bombar amerikanarnas Stillahavsflotta i marinbasen på Oahu, Hawaii.
    Attacken kommer i gryningen den 7 december 1941. Dagen efter går USA in i kriget.
  • Churchill och Roosevelt träffas i New York

    Churchill och Roosevelt träffas i New York
    Franklin D Roosevelt är 59 år, inne på sin tredje presidentperiod.
    Då han väljs tredje gången är hans vallöfte att inga amerikaner ska skickas till vad de kallar "det europeiska inbördeskriget".
    Presidenten är förlamad från midjan och sitter i rullstol. Då USA börjar rusta varnar läkarna att Roosevelt inte har lång tid att leva.
    Hans ofantliga konsumtion av cigarretter har orsakat emfysem och högt blodtryck.
    I London finns en annan storrökare, den brittiske premiärministern Winston Churchill, då 67 år.
    Under Blitzen, då nazisterna öste död och förintelse över London, visar han sig vara en stor folkledare. Han vägrar lämna London och leder motståndet från en bunker vid Whitehall.
    Männen är vänner sedan länge.
    I juni 1942 går Churchill ombord på en flygbåt av märket Boeing och lämnar Storbritannien för ett möte som ska bli det viktigaste under andra världskriget. Målet är lantegendomen Hyde Park i New York. Där träffar han Roosevelt. Männen har angelägna och brådskande ärenden att diskutera.
    Ökenslagen mot Erwin Rommels pansardivisioner rasar i Nordafrika. USA:s flotta är nästan förintad efter Pearl Harbor. Norge och Danmark är ockuperat. Sverige fortsätter med de för nazisterna livsviktiga malmtransporterna. Tyska ubåtar sänker USA:s fartyg som fraktar mat och stridmaterial till britterna. Frankrike har fallit.
    En av de allra vikigaste frågorna: Hur långt har tyskarna kommit med sin atomforskning och vad kan de göra för att minska deras försprång?
    - Vi insåg båda faran av att ingenting göra, skriver Churchill långt senare i sina memoarer.
  • Churchill sätter in sina djärvaste soldater

    Då Churchill reser hem är männen överens: All kraft ska sättas in för att hindra Hitler att bygga förintelsevapen och samtidigt ska amerikanerna starta ett eget projekt.
    Hitler har försprång. Hur långt tyskarna kommit vet varken Churchill eller Roosevelt. Allierade spaningsplan har tagit bilder på mystiska anläggningar vid franska kusten. Data har samlats om tyskarnas V-1- och V-2-raketer, som möjligen kan användas för att transportera den fasansfulla bomben.
    Det finns många modiga spioner i det Europa som styrs av Hitler. Men det finns ingen Mata Hari med doktorshatt i kärnfysik. Ingen vet vad tyskarna håller på med i sina hemliga bergrum.
    En olycksbådande nyhet är att Tyskland plötsligt stoppar all export av uran från det ockuperade Tjeckoslovakien. Varför behöver de själva uranet? Ingen vet.
    En sak vet amerikanerna.
    Tyskarna använde tungt vatten i processen för att tillverka bomben.
    Den enda fabrik i världen där tungt vatten framställs ligger i Rjukan, i det ockuperade Norge.
     Churchill och Roosevelt gör en plan: Amerikanerna ska använda alla resurser för att hitta lösningar på uranets gåtor.
    Churchill ska sätta in sina djärvaste soldater för att stoppa att Hitler blir först med Wunderwaffe.
    Roosevelt ber fysikern Robert Oppenheimer att samla de skarpaste hjärnorna. Manhattanprojektet inleds.
  • "Fabriken måste sprängas"

    Viktigast i det läget är Churchills bit av problemet. Den fria världen hotas om Hitler blir först med bomben.

    Fabriken som tillverkar tungt vatten måste sprängas.

    Britterna bygger upp en organisation för hemliga operationer. Den heter Special Operations Executive, avdelningen för specialoperationer, kallad "Churchills spionskola" Där tränas norrmännen som flytt från ockupationen.

    Joachim Rönneberg berättar:

    - Vi utbildades för att göra sabotageaktioner bakom fiendens linjer. Vi lärde oss allt om sprängämnen, hur vi kunde skicka kodade meddelanden med morse och att kasta handgranater.

    De tränar också närstrid, hur spioner överlever under svåra förhållanden, hur de dödar med bara händerna.

    I spionskolans station 17, i Brickendonbury i Hertfordshire, bygger norrmännen en exakt kopia av fabriken i Rjukan, i naturlig storlek.

    Kemiprofessorn och motståndsmannen Leif Tronstad har skaffat fram ritningarna på hemliga vägar.

    Rönneberg och hans män övar.

    Hur ska de ta sig in i byggnaden?

    Var ska sprängladdningarna sättas?

    Hur ska de undvika de tyska vaktposterna?

    - Ingen av oss hade sett fabriken i verkligheten. När det blir allvar vet vi exakt vad vi ska göra, säger Joachim Rönneberg.

  • Operationen sätts igång 18 oktober 1942

    Fyra andra norrmän skickas som förtrupp. Ledaren är Jens-Anton Poulsson, 24 år, en lång, smärt man med en tennis spelares figur som ständigt bolmar på en pipa. Han är från Rjukan, och spelar ett högt spel.

    Poulssons föräldrar, två systrar och en yngre bror bor i Rjukan, bara ett par kilometer från fabriken. Om han grips, eller dödas, och hans identitet avslöjas, kommer nazisterna att skicka hela hans släkt till det ökända koncentrations lägret Grini.

    Ställföreträdande patrullchef blir Knut Haugland, också han från Rjukan. Haugland är radiotelegrafiskt och känner till de nyaste brittiska sändarna och mottagarna och kan kodsystemen på sina fem fingrar.

    Claus Helberg är bänkkamrat till Poulsson från folkskolan i Rjukan.

    Han är en skicklig skidåkare, känner varenda bergstopp på Hardangervidda, och är känd för att vara duktig på att improvisera och att kunna snacka sig ur de mest besväriga situationer.

    Fjärde mannen är Arne Kjelstrup, 29 år, rörmokare och bra på det praktiska.Han har stridit mot tyskarna sen de kom, och fick en kula i magen på sjunde dagen av ockupation som blev kvar resten av hans liv.

    Patrullen har kodnamnet Grouse, moripa. Den 18 oktober 1942 släpps gruppen med fallskärm ner på Hardangerviddas isiga snöfält av ett brittiskt bombplan av märket Halifax.

    Deras uppgift är att upprätta baslägret.

  • Tyskarna tror att fabriken är omöjlig att inta

    Churchill har bråttom, och han har en ny plan. Rönnebergs grupp är inte redo än. Britterna bestämmer sig för att attackera fabriken med sina egna kommando soldater.

    Det beslutet blir ödes digert.

    Hardangervidda är ett kargt, praktiskt taget obebott område, den största och ödsligaste fjällplatån i Europa. Det ligger tusen meter över havet, med ändlösa åsar, böljande slätter, forsande bäckar och älvar, fjordar, sjöar, hedar, myrar och fjäll.

    Rjukan ligger i Vestfjorddalen, inklämt mellan bergen så illa att för de 2 000 invånarna försvinner solen i september och vårens första strålar letar sig inte ner till sydsidan på Stora torget igen förrän i maj.

    Ett par kilometer från samhället finns Norsk Hydros anläggning där tyskarna tillverkar det tunga vattnet.

    Fabriken ligger på en utsprängd klippa på en nästan lodrät fjäll sluttning.

    Kastar man sten från ett fönster i fabriken träffar den ytan på Måneälven som forsar i ravinen 200 meter nedanför.

    Ovanför fabriken reser sig fjället lika brant.

    Där finns dammar, kanaler och sjöar och vattnet därifrån leds i tolv stora slussar till anläggningens elturbiner.

    Fabriken är en fästning. Omöjlig att inta, tror tyskarna.

    Vid midnatt den 18 oktober 1942 gör sig Churchills kommandosoldater redo på Wicks flygfält i Skottland. De är 34 man, frivilliga, alla i 20-25-årsåldern, utrustade med vapen, sprängämnen. Soldaterna sätter sig i två Horsa segelflygplan.

    De tas på släp i långa linor av två Halifaxplan.

    Det är fullmåne, klar himmel och månljuset ska lysa upp slätten där de ska landa, 670 kilometer därifrån, på andrasidan havet. Allt går galet. Det första Halifaxen klarar sig knappt över den första fjällkedjan i närheten av Egersund. Linan till segelflyget är nedisad och tung. Nosen pekar plötsligt neråt, linan går av och planet stötar. Sekunderna efteråt brakar Halifaxen in i berget.

    Det andra bogserplanet navigerar fel.

    Poulssons patrull har lyst upp landningsplatsen med marschaller. Patrullen hör mullret från ett plan som kretsar över dem. Men piloten ser inte landningseldarna.

    Halifaxen kretsar över Hardangervidda, tvingas gå upp högre i höjd, och då isar släplinan igen och brister i en sväng. Segelplanet kraschar medan Halifaxen lyckas ta sig tillbaka till Skottland.

    Elva kommandosoldater dör när deras plan går i marken. 25 man överlever, de flesta svårt skadade.

    De grips av Gestapo, torteras under förhör och arkebuseras.

  • Fienden känner till deras hemlighet

    Den misslyckade operationen är en katastrof. Uppdraget för Joachim Rönneberg är betydligt svårare. Nu vet tyskarna:

    Fienden känner till deras hemlighet. Tyskarna kommenderar ännu fler soldater för att bevaka Rjukanfabriken. Rönneberg och hans mannar får en sista genomgång av Leif Tronstad.

    De får varsin kapsel som sys in i uniformen.

    Det är cyankalium.

    Joachim Rönneberg berättar:

    - Han säger att vi om vi skadas eller tas till fånga ska vi ta kapseln. Vi ska tugga, inte svälja den hel. Det tar fem sekunder att dö. Det är en order.

    Rönneberg minns att kamraterna kramar dem med tårar i ögonen då gruppen kliver ombord på planet som skulle släppa dem i fallskärm över de norska snövidderna.

    - De trodde aldrig att de skulle få se oss igen.

  • Det finns en fjärde väg tyskarna inte har tänkt på

    Poulsson och hans grupp har blivit kvar i fjällen i nästan fyra månader. De hade med sig mat för ett par veckor då de släpptes från planet. De har överlevt genom att skjuta vildrenar och ripor.

    Männen har övernattat i hytter, små stugor, som de brutit sig in i. Sällan flera nätter på samma ställe. På fjällvidderna är det ont om ved. De är genomfrusna, i dåligt skick. Hela tiden har de lyckats hålla sig gömda för tyska patruller.

    Den kväll i februari 1943 då grupp Grouse och grupp Gunnerside träffas är det fest. Det brittiska planet som släpper Rönnebergs grupp sänder även ner fallskärmar med proviant. De kalasar på torkad frukt, grönsaker och choklad.

    Poulssons piptobak är slut för länge sen. Han kedjeröker brittiska cigaretter som var med i packningen.

    De har flottigt renkött i kitteln och de fyller muggarna med renblod. Det är vad de har att dricka.

    Männen gör upp planer. Claus Helberg och Arne Kjelstrup, de som allra bäst känner Telemark, har spanat vid Rjukanfabriken.

    Det finns bara tre vägar att ta sig till berghyllan där byggnaden ligger. Den första går via en smal hängbro från ravinens motsatta sida. Den andra är en lång stentrappa från fjälltoppen 400 meter högre upp längs slussarna till kraftverkets tak. Den tredje är en enkelspårig järnväg som går längs en klipphylla som sprängts ut ur berget och leder direkt till anläggningens gård.

    Hela området är minerat. Tyska elitsoldater bevakar. Vid ventilhusen finns kulsprutebatterier.

    Det finns en väg till. Från Måneälven i ravinen stupar en brant klippvägg och fabriken ligger 200 meter ovanför.

    Tyskarna har inte minerat där. De kan aldrig ana att någon kan klara en sådan våghalsig klättring.

    Claus Helberg vet att det går. Han har, i skydd av mörkret, prövat, och lyckats.

  • Fabriken är fylld med färdigt tungt vatten

    Den 27 februari 1943. Stormvindarna rasar längs fjällsluttningarna. Det är milt för att vara i fjällen, bara tio minus.

    Klockan är 20 då nio män lämnar hytten i Fjusbodalen.

    Den tionde, Knut Haugland, ska inte vara med i attacken. Han är telegrafisten, hans uppgift är att stanna på fjället och stå i kontakt med basen i Skottland.

    Går allt på tok måste någon finnas kvar som kan rapportera hem.

    Männen åker skidor och bär ryggsäckar som väger 25 kilo, packade med sprängmedel och mat. Över magen hänger kpistar av märket Thompson.

    I hölstret har de var sin Colt 45.

    - Det var moderna vapen då, och de passade oss eftersom det går att använda samma ammunition i båda vapnen, berättar Joachim Rönneberg.

    I bältet har de knivar. Det tystaste och effektivaste vapnet för närstrid. Alla bär brittiska uniformer under de vita kamouflagedräkterna. Det är viktigt.

    Någon kan dö, någon kan bli tillfångatagen.

    Tyskarna får inte veta att de är norrmän. Det skulle orsaka att civila män, kvinnor och barn i Rjukan arkebuserades som hämnd. Sådan är nazisternas taktik.

    De första två kilometerna nerför bergssidan är brant, men alla är skickliga skidåkare och följer i Helbergs spår.

    Rönneberg berättar:

    - Längs telefonledningen på fjällsidan blev det tvärbrant och väldigt svår terräng. Vi sjönk ner till midjan i snö och bar skidorna över huvudet.

    De följer en rutt som löper parallellt med bergssidan. Helberg leder kamraterna genom skogen och de hittar ett ställe där de gräver ner skidorna, stavarna och ryggsäckarna.

    De ska samma väg tillbaka. Om allt går som de planerar.

    Rönneberg och Strömsheim packar sprängämnen, detonatorer och stubintråd i små specialsydda ryggsäckar.

    De har var sin uppsättning. Om något skulle hända den andre.

    De övriga sju stoppar handgranater och extra ammunition i fickorna, kollar kpistarna och pistolerna.

    Klockan är 21. De har alltjämt ravinen att ta sig genom.

    Isen över Måneälvens strömmande vatten är bräcklig. De hoppar på isflaken över, en och en, för att inte tynga isen för mycket. Ovanför dem hör de det rytmiska dunket från kraftverket och vattnet som forsar genom slussarna. De ser hängbron där tyska vakter patrullerar fram och tillbaka.

    De börjar klättringen uppåt. Det är tungt, svårt och brant. Claus Helberg går först. När han fått fäste hjälper han näste man upp. Ibland finns en buske att ta tag i, här och där en klipphylla som ger stöd.

    Männen trevar sig högre och högre, söker fäste med en hand och en känga för att kunna ta sig ännu ett steg uppåt.

    Ett enda misstag, ett felsteg, betyder döden mot nedfallna stenar och vassa isblock långt nedanför.

    Joachim Rönneberg:

    - Jag hade gett order att ingen fick använda ficklampa eller ha patroner i vapnen. Ett skott av misstag kunde ha ödelagt hela operationen. Vi var så nära.

    Kasper Idland är siste man att komma över krönet. Vägen han valt är svår, och han räddar livet genom att gripa tag i en buske när stenarna lossar under hans fötter. Han är utmattad, genomsvettig av ansträngning och skräck. Men alla har klarat klättringen. Klockan är strax efter 23.

    Männen följer järnvägsspåret mot fabriken som ligger ett par hundra meter bort. Knut Haukelid går först. Hans uppgift är att hålla uppsikt efter trampminor.

    Vid ett snötäckt skjul vid järngrindarna till fabriken tar männen skydd.

    - Vi visste att vaktavlösningen på bron var klockan 24. Tyskarna som har nattvakten brukade strunta i reglerna och gå in i värmen i vakthuset. Det hade spaningsgruppen tagit reda på.

    Vakterna struntar i reglementet den här natten också. Precis som Rönneberg hoppats.

    Precis 33 minuter över midnatt höjer Rönneberg armen och ger signal. Arne Kjelstrup, gruppens rörmokare, kryper fram till grinden och sätter skärstålet mot en länk i hänglåskedjan.

    Vägen är öppen.

    Joachim Rönneberg:

    - Jag stannade upp och lyssnade. Vi hade inte blivit upptäckta. Månen hade gått ur moln och ingen syntes till utom våra egna män.

    De nio vet exakt vad varje man ska göra. Alla intar positioner. Kjelstrup kryper genom snön för att ha sin kpist riktad mot vaktposterna vid slussarna.

    Helberg bevakar grinden inför reträtten.

    Hans Storhaug springer hukande med kpisten och Colten i händerna för att vakta tyskarna i vaktkuren vid hängbron.

    Haukelid och Poulsson posterar sig utanför dörren till tyskarnas baracker.

    De har tuber med kloroform för att tyst kunna bedöva fiender som kommer nära.

    Samtidigt rycker Rönneberg, Kayser, Strömsheim och Idland fram mot hjärtat i tyskarnas hemliga projekt, mot byggnaden där elektro lysen sker.

    Det finns en enda obevakad väg in. En kabeltrumma som har ett ventilgaller i ytterväggen och mynnar i ett utrymme intill anriknings rummet.

    Joachim Rönneberg berättar:

    - Jag visste var trumman fanns. Vi hade övat att ta oss in den här vägen i Skottland.

    Rönneberg kryper först. Han skjuter ryggsäcken med sprängämnena framför sig. Fredrik Kayser kryper efter, med kpisten framför sig.

    Männen öppnar dörren till anrikningsrummet.

    En norsk tekniker, tittar skräckslaget upp. Männen som stör honom i arbetet har brittiska uniformer och pistoler i händerna.

    - Händerna i luften.

    Ställ dig mot väggen, ryter Rönneberg på norska.

    Det finns 18 celler med färdigt tungt vatten. Alla är likadana:

    Fyra fot långa, två tum i diameter, inbäddade i tjockt, rostfritt stål.

    Kayser står redo med kpisten medan Rönneberg sätter i gång med jobbet. Ur ryggsäcken tar han laddningarna som redan är förberedda.

    Varje laddning är korvformad, tolv tum lång och består av nitrocellulosa, en kittliknande sprängdeg. Från laddningarna går en 120 centimeter lång stubintråd.

    Stubinen brinner med en centimeter i sekunden. Efter att de tänt på har männen två minuter på sig att fly.

    Strömsheim och Idland har inte hittat kabeltrumman. Strömsheim slår ut ett fönster, kryper genom och hjälper Rönneberg med de sista laddningarna. Idland vaktar utanför.

    Strömsheim och Rönneberg fäster sprängdegen med tejp på cylindrarna.

    - I sista stund bestämmer jag mig för att korta den sista stubinen till 30 centimeter.

    Då kan allting explodera efter en halv minut. Jag ville inte riskera att någon skulle komma in och hinna släcka.

    Rönneberg tänder på, skriker åt norske teknikern att springa uppför trapporna, stänga järndörren och kasta sig ner på golvet. Därefter rusar han själv, Strömsheim och Kayser ut genom huvuddörren.

    Rönneberg:

    - Vi var bara 20 meter från fabriken när det small. Ljudet dämpades av byggnadens tjocka väggar, och det lät mer som en duns än en explosion. Vi visste att vi lyckats när vi såg elds flammorna genom fönstren.

    Det märkliga är att de tyska vakterna knappt reagerade. Några rusade ut och lyste med ficklampor. De märkte inget ovanligt, ingen sprang till anrikningsrummet för att kolla om allt var i ordning.

    Större och mindre smällar i fabriken är inget ovanligt. Det händer till exempel när teknikerna missade att blanda tillflödet av väte och syre till brännaren så att flödet blir trögflytande.

    Dessutom piskar stormvindarna fjällsluttningen, smällarna kan ha kommit från träd som blåst ner.

    Femton värdefulla minuter har gått.

    Männen har hunnit ända ner i ravinen då de hör sirenerna och ser strålkastare lysa upp fabriksområdet.

    De hoppar än en gång på isflaken över Måneälven och börjar den tunga klättringen uppför, med skidorna på axlarna.

    Det tar dem tre timmar att nå åsen mot Hardangervidda.

    - Vi kunde se fabriken på andra sidan och tyskarnas bilar med förstärkning som var på väg. Jakten var i gång. Det var ännu mörkt och vi var högt ovanför all uppståndelse. Vi kände oss trygga.

    Inte ett skott har avlossats. Alla har överlevt. Sabotaget har lyckats, mot alla odds.

    Nu återstår ännu en svår uppgift. Att fly från tyskarna.

  • USA tar upp kampen om bomben

    Under tiden i Amerika. Ni som sett "Hundraåringen" på bio tror kanske att Allan Karlsson löste gåtan med atombomben när han tipsar Robert Oppenheimer om att en rejäl dynamitladdning gör susen.

    Stjärnan i Oppenheimers Manhattanprojekt var en annan man: Enrico Fermi, en italienare som 1938 fått Nobelpriset för sina experiment med radioaktivitet.

    Direkt efter att Fermi tagit emot priset av kungen, Gustaf V, i Stockholm åker han till USA med hustrun Laura Capon.

    Flykten är planerad. De vill inte återvända till Rom där Benito Mussolini tagit makten och judeförföljelse blivit lag. Fermis fru var judinna.

    Där finns andra skarpa hjärnor: Den 58-årige danske atomfysikern Niels Bohr, som räddat sig till Sverige då nazisterna i september 1943 skulle föra alla danska judar till koncentrationsläger.

    Leó Szilárd, en 44-årig ungrare och nära vän med Albert Einstein, som när bomben var färdig förgäves försöker hindra president Truman från att använda helvetsvapnet mot japanerna.

    "Vi byggde den för stoppa Hitler, nu är Nazityskland besegrat och det räcker med att berätta för kejsaren att vapnet finns så kommer han att kapitulera. " I gruppen finns också den 31-årige fysikern Klaus Fuchs, som flytt från Tyskland undan nazismen. Han är förrädaren - till Stalin säljer han atombombens hemlighet, vilket gör att Sovjet snabbt kommer i gång med egen produktion av kärnvapen.

    I en fönsterlös källare i en squashhall vid Chicagos universitet lyckas Fermi starta kedjereaktionen där neutroner bombar och spränger uranet.

    Det är genombrottet. Amerikanerna har hunnit i kapp Hitler i kampen om bomben.

  • Med svensk hjälp byggs fabriken upp igen

    Efter norrmännens sabotage av Rjukanfabriken, tror Churchill att attacken har försenat Hitlers atombomb med två år.

    Ett ton av det nödvändiga tunga vattnet förstörs då Rönnebergs grupp spränger.

    Den brittiske premiärministern har fel.

    Tyskarna lyckas bygga upp anläggningen på ett par månader. Ett svenskt företag säljer de syrafasta rör som behövs. Snabbt är produktionen i gång igen.

    Den 16 november 1943 attackerar de allierade från luften. 161 amerikanska bombplan av typ B17 fäller över 1 000 bomber från hög höjd. Flera av byggnaderna brinner, men bara 18 av 500-kilosbomberna blir fullträffar. Anrikningsanläggningen ligger i bottenvåningen på byggnaden närmast fjällsluttningen, är svårast att träffa och skadas inte mycket. Bara 60 liter tungt vatten förstörs.

    En generator slås ut, och det orsakar driftsstopp.

    Tyskarna bestämmer sig för att montera ner och flytta hela anläggningen till Hamburg.

    Två ton tungt vatten som inte förstörts under bombningen ska också med.

    Den 20 februari 1944 rullar tågen från fabriken mot färjeläget i Mäl. Där körs de upp på färjan "Hydro" där de ska transporteras över Tinnsjön.

    På bergssluttningen står en man och övervakar den tungt bevakade transporten. Han heter Knut Haukelid, en av männen ur Joachim Rönnebergs grupp.

    I mörkret natten före hade han lagt en överraskning i färjans maskinrum. Av Rjukans pensionerade urmakare har han fått två gamla väckarklockor.

    Dynamiten har han själv.

    Väckarklockorna tickar fram tiden till exakt 45 minuter efter avgång. Just där är sjön som djupast, 400 meter.

    Färjan exploderar och sjunker snabbt med sin tunga last. Det är slutet för führerns dröm om bomben som skulle vinna kriget.

  • Bara en av männen vet vad som finns ombord

    Natten till den 6 augusti stiger tolv man ombord på bombaren B-29, kallad "Enola Gay", på ön Titan i ögruppen Marianerna i Stilla havet.

    Bara en av männen vet vad som finns ombord: Kapten William Parsons från Manhattanprojektet.

    I lasten finns en uranbomb, med kodnamnet "Little Boy".

    Klockan 8.12 börjar "Enola Gay" inflygningen. Målet är hamnstaden Hiroshima vid Japanska insjön.

    I planets nos av glas riktar den 27-årige Thomas Ferebee, siktet i bombfällaren mot Aioibron i stadens mitt.

    "Little Boy" faller i fallskärm till 576 meter över Hiroshima. Då trycker Ferebee på knappen som utlöser detonationen. Det är den höjd på vilken atombomben ska göra störst skada.

    Klockan 8.16.43 exploderar bomben, 250 meter ovanför ett sjukhus.

    Explosionskraften mot svarar 12 500 ton trotyl. Det kommer ett intensivt bländande ljussken - "som tusen solar" beskriver planets besättning senare det som händer 10 000 fot under dem.

    Luften blir het som halva värmen på solen. Området förbränns på ett enda ögonblick, i en hetta på mer än 3 000 grader.

    På trottoarer bränns skuggorna fast av människor som är på väg till jobbet. Det ofantliga eldklotet stiger uppåt och övergår i ett moln som bereder ut sig i de högre luftlagren.

    Efter fem sekunder når stötvågen människor som befinner sig närmast och kastar dem in i evigheten.

    30 sekunder senare hörs en åskknall som aldrig tycks ta slut.

    Hus och människor förintas.

    76 000 byggnader i Hiroshima förvandlas till aska.

    Mellan 70 000 och 130 000 människor dör (siffran är osäkert dokumenterad), och ännu fler dör senare av strålning och andra långsiktiga effekter.

    Samma dag uppmanar president Truman den japanske kejsaren Hirohito att kapitulera.

    Han varnar:

    - Annars kommer Japan att drabbas av ett regn av för störelse vars like man aldrig sett på jorden.

    Kejsaren vägrar. Japan ska kriga till siste man.

    Klockan 11.02 den 9 augusti fäller amerikanerna den andra bomben, över Nagasaki. Det är en plutoniumbomb, med samma verkan som uranbomben.

    Fler än 50 000 människor dör och över 100 000 blir hemlösa då staden blir till aska och ruiner.

    Den 15 augusti ger kejsaren äntligen order att striderna ska upphöra.

    Samma dag begår krigsministern Koreshika Anamai och tusentals japanska officerare rituellt självmord genom att stöta ett samurajsvärd i magen.

    De uthärdar inte skammen att förlora ett krig.

    Den 2 september går ministrar i Japans regering ombord på "USS Missouri" och undertecknar kapitulationen.

    Den har gått sex år och en dag sen andra världskriget börjad

Skaka på enheten för att slumpa fram nästa artikel om Andra världskriget.

Stäng