Inget innehåll här

Dagen D - den avgörande dagen i krigets plågsamma historia

Stormvindarna piskar den franska kusten och sikten skyms av låga moln.

Då kommer attacken. Våg efter våg av soldater hoppar från landsstigningsfartygen och vadar mot land. De möts av tyskarnas granater och den smattrande elden från kulsprutorna.
Stränderna är ett brinnande inferno av död och fasa.

Det är den avgörande dagen i andra världskrigets långa och ­plågsamma historia. Dagen D.

Den 6 juni 1944.

Klockan är sex på morgonen. Timmarna som följer ska avgöra Europas framtid. Den längsta dagen börjar.

Omkring 200 000 soldater kommer över Engelska kanalen och sätts i land på stränder vars namn kommer att bli berömda: Utah, Omaha, Gold, Juno och Sword.
Stränderna ligger längs en nio mil lång sträcka av Normandies kust. Här sätter de allierade in anfallet som överrumplar Adolf Hitlers Tyskland.

De flesta är från USA, de ­övriga är britter, kanadensare, polacker, en liten fransk kontingent, och även några norrmän från Hjemmefronten.

Överste George Taylor vid amerikanarnas 16:e infanteriregemente kommer i den andra anfallsvågen med sina mannar, och han skriker till soldaterna:
- Här finns bara de som är döda och de som kommer att dö, låt oss för helvete ta oss härifrån. Framåt, framåt!

Förstärkningar kliver av en landningspråm under de ­allierades invasion av Normandie den 6 juni 1944.

Taylors män ålar eller springer hukande för att undvika kulorna genom sanden för att göra slut på tyskarna i bunkrarna.

I Seinebukten bakom männen ligger den skräckinjagande ­allierade flottan. Nästan 5 000 fartyg: slagskepp stora som höghus, tungt bestyckade kryssare, vinthundslika jagare och bakom den skymtar de klumpiga befälsfartygen med skogar av antenner. Intill guppar massor med små, låga farkoster.

Det är stormbåtarna, packade med soldater på väg att gå i land i de första anfallsvågorna, 30 man i varje båt.

Amerikanerna bär ett halvautomatiskt gevär av märket Garand M1 över axeln, en Colt M1911 i hölstret, handgranater och 50 kilos packning på ryggen.
Britterna har repetergeväret Lee-Enfield eller modernare kpistar som amerikanerna försett dem med.

I första anfallsvågen landsätts 60 000 soldater.

De springer rätt mot döden.

En jägarbataljon från 29:e divisionen har uppgiften att spränga tyska bunkrar i Pointe de la Percée, vid strandbranten på ­Omaha. De kommer i två stormbåtar, och det går illa från början.

En tysk granat träffar just då båten kommer på grunt vatten och förstäven sänks för att männen ska hoppa i vattnet och gå mot land. Tolv av jägarna och hela besättningen dör. De övriga är oskyddade då de vadar mot land, rätt mot k-pistelden från fienden, och 15 till dör.
Vicekorpral Nelsen Noyes springer i zick-zack för att undvika kulor med ett tungt raketgevär på ryggen. Han träffas av en kula i foten, släpar sig i skydd bakom en sten, och lyckas döda de två tyskar som skjuter mot dem innan han svimmar.

Då kompanichefen Ralph E Goranson når fram till strandklipporna, där fiendens bunkrar finns, har han förlorat 40 man av ursprungliga 75. Innan mörkret faller den längsta dagen lever bara 12 av jägarna.

Från havet kommer nya modiga män.

Och nya igen.

Löjtnant Francis Riley är en 24-årig officer som har till uppgift att i sin stormbåt föra soldaterna till stranden från de större transportfartygen som ligger längre ut till havs.

I sin dagbok skriver han:
"Havet var fullt av döda och sårade. Jag hörde förtvivlade rop från soldater och sjömän som bönföll oss att plocka upp dem. Jag försökte sluta öronen för att inte höra nödropen och fortsätta förbi de drunknande männen. Jag vågade inte göra annat. ­Ordern vi fått var att landsätta trupperna på utsatt tid utan att fästa avseende vid förlusterna".

❊❊❊

Calvados är en region vid Normandies Atlantkust. Trakten är känd för sina äppelodlingar, och för det starka brännvin som bönderna gör av frukten. Där finns de sex ständerna.
Vinden är frisk. Ända inne i land har vågorna gäss på topparna.
Överfarten är vidrig. Det är inga hjältar som sitter i de breda och fyrkantiga storm­båtarna, någorlunda skyddade från fiendens eld av pansaret i sidoskydden. Hela natten har de frysande, eländiga och vettskrämda unga männen suttit så tätt ­hoppackade i rykande storm i transportfartygen att enda möjligheten att må illa är att göra det över varandra.
Sjögången gör att soldaterna har problem att ta sig nerför klätternäten till stormbåtarna.
Det börjar illavarslande. 32 amfibiestridvagnar lyfts ner i den gropiga sjön. Bara fem av dem når land. De övriga sjunker, och soldaterna från infanteri­divisionen Big Red One begravs i likkistor av stål.

General Dwight D Eisenhower ger order till fallskärmsjägare innan de går ombord för att delta i det första anfallet: Full seger - ingenting annat.

Omaha, det är amerikanernas kodnamn, är sex kilometer lång, en stenig badplaya, bred och svagt sluttande.

I gryningen når nio infanterikompanier i den första anfalls­vågen stranden. Männen är gröna i ansiktet av sjösjuka, kläderna genomblöta och kängorna fulla med vatten, deras vapen fuktiga och sandiga. På stranden är de oskyddade.

Helvetet bryter loss. Amerikanerna springer genom ett hav av eld från kanoner och dödande kulor från Spandaukulsprutor som tyskarna har posterade vid Pointe du Hoc, högt uppe på bergskammen i öster.

Från väster kommer korseld. Exploderande granater kastar sand och döda amerikaner i luften, kärve efter kärve med svepande kpistsalvor tvingar anfallarna att krypa framåt i sanden.

Inte en man överlever av de första tre kompanier som når land.

Ute till havs riktar jagarna "USS Texas" och "USS Arkansas" och de andra fartygen kanonerna mot bunkrarna.

Tyskarna är totalt överraskade. Då deras fartyg äntligen går ut från hamnarna möts de av en förödande övermakt.

Kaptenlöjtnant Heinrich Hoffmann är ledare för en torpedbåtsflottilj går till anfall mot den väldiga allierade armadan.

Hoffmann sänder i väg 18 torpeder mot övermakten. Den norska jagaren "Svenners" är det enda som träffas.

En av torpederna tränger in i pannrummet. "Svenners" lyfts upp ur vattnet, skakas av en väldig explosion och bryts i två delar. Trettio man följer med i djupet.

Det blir enda anfallet till sjöss som de allierade utsätts för på D-dagen.
Jagarna "Talybont" och "Satterlee" ligger 700 meter från land och precisionsskjuter mot Pointe du Hoc med bergsprängande projektiler försedda med draggar, långa klätterrep och repstegar.

Överstelöjtnant James E Rudder och hans 300 jägarsoldater har till uppgift att klättra på repen upp för berget och driva ut fienden.

Anfallsplanen för Operation Overlord, befälhavaren Dwight D Eisenhowers namn på invasionen, är exakt. Varje allierad grupp vet på minuten vad den ska göra.

Klockan är K, vilket betyder 07.10. Överstelöjtnant Rudder ger tecken till sina män. De rusar fram över den smala strandremsan medan jagarna bestryker klippkrönet med 40-millimeters automatkanoner.

Samtidigt landsätts två amfibiefarkoster som britterna lånat av brandkåren i London. På dem finns stegar som brandmännen använder då det brinner i höga hus. Soldaterna lyckas få fram stegarna till klippan och de första jägarna börjar den livsfarliga klättringen.

De flesta i styrkan ska klättra uppför den branta klippväggen. Några väntar inte på att draggarna med rep ska fastna. Men vapnen och sprängämnena på ryggen hugger de fästen för händerna med sina knivar.

Pointe du Hoc är nio våningar högt. Tyskarna kan inte rikta sina kulsprutor så tvärt neråt. De kastar handgranater och tömmer kpistarna, de skär av repen. Många av jägarna störtar mot döden på de vassa klipporna nedanför.

90 man av de 300 överlever, och lyckas ta höjden. För deras krigskamrater som är på väg i stormbåtarna är det en lycka att 85 Spandaukulsprutor tystnar.

Vid lunchtid är Omaha ett slakthus. Stranden är fylld av brinnande stridsvagnar, sönderskjutna landstigningsbåtar och döda människor.

En skadad amerikansk soldat får en blodtransfusion efter Normandie.

Långt senare får de sin sista vila i krigskyrkogården i Colleville. Vita kors i täta rader visar namnen på 9 387 döda och 1 557 saknade amerikanska soldater som gett sina liv för Europas frihet.

❊❊❊

Adolf Hitler är i sitt Örnnäste, i Berghof i de bayerska Alperna. Medan de allierade lastar fartygen i brittiska hamnar har führern ovanligt nog tagit av uniformen och klätt sig i frack.
Hitlers älskarinnas yngre syster Gretl har gift sig med SS-officeren Hermann Fegelein. Alla - utom nykteristen Hitler - dricker sig glada på champagne och en militärorkester spelar dansmusik.

Hitler vet att invasionen ska komma. Men han vet inte när ­eller var.
Führern har sin stridsstrategi klar: invasionen ska slås tillbaka - till varje pris.
Hitler är övertygad om att ett nederlag för de allierade betyder att USA och Storbritannien lämnar kriget.

Därefter ska han dra samman sina arméer till östfronten och besegra Stalin.
Hitlers militära stab tror att de allierade ska anfalla i Norge eller Danmark, eller möjligen i Spanien eller Portugal.

Några av generalerna anser att Norge är troligast - och de har stöd av spionrapporter som skickligt fabricerats av brittiska MI6. Hamnen i Narvik är livsviktig för tyskarna. Därifrån skeppas den svenska järnmalmen till Hitlers krigsindustri.

Dessutom fruktar generalerna att Sverige ska bryta neutraliteten och anfalla tyskarna i ryggen om de allierade invaderar från väster.

Andra generaler tror att ­anfallet kommer i Calais, mitt emot Dover. Där är sundet bara 31 kilometer brett. Mellan ­Dunkerque och floden Sommes mynning har führern posterat sin starkaste och bäst utrustade enhet, den femtonde armén.

Det ser mörkt ut för mannen med mustaschen som drömmer om att bli Europas härskare och bygga ett rike som ska vara i tusen år.

Hitler har drabbats av det ena nederlaget efter det andra. Stalins Röda armé har trängt in över Polens gränser. Amerikanska trupper står utanför Rom. Överallt drivs de en gång så ­segerrika Wehrmacharméerna tillbaka och förintas.

Över Tyskland dånar varje natt tusentals allierade bombplan och fäller sin dödande last.
Ännu är Adolf Hitler segerviss. Efter att USA gått in i kriget förstärker tyskarna det som kallas Atlantvallen.

- Våra gigantiska förvars­anläggningar löper från Kirkenes i Norge till Pyrenéerna och den fronten är ointaglig för varje fiende, dundrar führern i ett tal i Sportpalatset i Berlin, möjligen för att ingjuta hopp i tyskarna som natt efter natt gömmer sig i skyddsrum undan bomberna.

Nazitysklands framtid står på spel.
Führern kallar till sig Erwin Rommel, krigshjälten som kallas "Ökenräven" efter slagen i Nordafrika.

Fältmarskalk Rommel har sin åsikt klar. Attacken sätts in i Normandie. Hitler ger honom i uppdrag att förstärka Atlant­vallen där.

Erwin Rommel är 53 år, en ärrad krigsveteran, skicklig ­militärstrateg och populär bland soldaterna. Han ledde pansartrupperna då Tyskland besegrade Frankrike i ett blixtkrig genom att låta stridsvagnarna slå genom de belgiska Ardennerna.

Rommel är militär, inte politiker, och hans förhållande till führern och nazismen är ofta ­ansträngt.

Rommel sätter i gång med ­jobbet i januari 1944. Det är bråttom. Invasionen kan komma vilken timme som helst.

Erwin Rommel går med sina generaler på de ödsliga stränderna i Normandie, med gammal yllehalsduk runt halsen och ­pekar i sanden med sin svarta marskalkstav som har silverknopp med en svart-vit-röd tofs.

- Vi har en chans, en enda - den är att hejda fienden på stranden. Här kommer kriget att vinnas eller förloras.

Och Rommel fortsätter med orden som blir berömda:

- För de allierade och för oss tyskar blir det den längsta dagen.
En kedja av bunkrar byggs ­eller förstärks. Många förses med torn som tagits från franska stridsvagnar som erövrats 1940, så kallade Tobrukstånd.

I vattnet, mitt mellan ebb- och flodpunkterna, drivs grova trädstammar djupt ner i sanden med spetsarna riktade mot havet. I toppen sitter stålskärare avsedda att slita upp skrovet på landstigningsfartygen. På alla pålar sitter minor. Taggtråd och vajrar placeras ut.
Stränderna mineras och den värsta dödsfällan döps till "belgiska grindar", barriärer i vattenlinjen som består av minerade draktänder av betong och spetsig metall.

Rommel förstår att öppna fält inåt landet ska användas för luftlandsättningar med glidflygplan och fallskärmstrupper. På fälten sätts kraftiga pålar i avsikt att krossa glidflygplanen då de landar.

Stolparna blir kända som "Rommels sparrisar". De binds ihop med taggtråd och stridsvagnsminor läggs ut.

Längs fronten löper rörsystem från nergrävda fotogencisterner till grässlänterna som leder upp från stränderna. Då tyskarna i bunkern intill trycker på en knapp sveps fienden in i ett hav av eld.

De allierade ska få ett fasanfullt mottagande. Landstigningsbåtarna ska spetsas. Besättningarna ska sprängas i småbitar.

❊❊❊

Dwight Eisenhower är en lång man med högt hårfäste, utstående öron och för det mesta ler han glatt. Han röker fyra paket Camel om dagen och dricker minst 25 koppar svart kaffe. Eisenhower är jämngammal med Rommel när president Roosevelt i december 1943 utnämner honom till överbefälhavare för de allierades operationen i Europa.
Hans uppgift är att utrota ondskan. Han ska krossa führern.

Två miljoner amerikaner och mängder med krigsmaterial skeppas över Atlanten. Hela Storbritannien är ett enda stort härläger.

På försommaren 1944 har ­Eisenhower bestämt sig. Tidigt på morgonen den 5 juni lämnar fartygen de brittiska hamnarna i södra England. Det blåser hårt, krigsskeppen skakar i de väldiga vågorna.

Väderrapporter är inte särskilt tillförlitiga på 1940-talet. Det finns inga satelliter och datorer som kan lämna prognoser.

James Stagg är en lång rödhårig skotte, och landets pålitligaste meteorolog. Stagg är ­Eisenhowers egen väderexpert, och har fått titeln överste i Royal Air Force.

- Nå, Stagg, kan vi fortsätta? frågar Eisenhower.

- Det blir värre. Men kanske lägger sig den värsta stormen till i morgon, svarar Stagg.
Eisenhower har ett viktigt problem: tidpunkten. Det finns bara tre dagar i juni då invasionen kan genomföras: den femte, ­sjätte eller sjunde. De dagarna går månen upp sent och ebben längs franska kusten infaller kort efter gryningen.

Fallskärmsjägarna och infanteriet i glidflygplanen måste landa i mörker - är det för ljust kommer de att upptäckas av tyskarna. Därför är det viktigt att månen går upp sent.
Landstigningen måste göras vid lågvatten - trupperna måste se så mycket som möjligt för att undvika Rommels dödsfällor.

Eisenhower går motvilligt med på att skjuta upp invasionen i 24 timmar. Fartygen kallas åter.

Befälhavaren drar sig missnöjd tillbaka. Han bor i en husvagn, som han kallar "min cirkusvagn" i trädgården vid Southwick House, en av den brittiska överklassens luxuösa villor som tagits över av Royal Navy. Husvagnen är dold med maskeringsnät och genom fönstret kan han blicka ut över ankarplatsen i Portsmouth där fartygen börjar återvända.
På den enkla britsen brukar mannen, som senare blir amerikansk president, ligga och läsa westernromaner medan han tänder den ena cigarretten med den andra.

Kvällen efter kommer Stagg med nytt besked: det kommer att klarna upp. Vid midnatt den

6 juni säger Eisenhower till sin stab:

- Det är dags. Vi kör.

Operation Overlord startar, den största amfibieoperationen i historien.
Eisenhower åker i sin jeep till flygfältet där amerikanernas 101:a flygburna division stiger in i planen. Fallskärmsjägarna har rakat huvudet. Fältläkarna har sagt att det kommer att ­underlätta för operationer om de ­skadas. De har en spretig ­mohikanfrisyr mitt på huvudet kvar och ansiktena är svartmålade. De ser skräckinjagande ut.

Befälhavaren ringer till britternas premiärminister och säger att det är dags.

- Inser du att när vi vaknar i morgon kan 20 000 man ha stupat, säger Churchill till sin fru Clementine då de lägger sig.

Vinden kommer från väst med 25 meter per sekund, vågorna som slår mot stränderna är två meter höga. Utanför Normandie ligger redan de allierades minsvepare så nära kusten att besättningen kan se ljusen i fönstren i husen.

I mörkret sätts avledningsmanövrar in. Tyskarnas ska luras.

❊❊❊

De allierade har i mer än ett år läckt information om att ett av målen för huvudattacken är kusten vid byn Cap d´Antifer, nära den viktiga hamnstaden Le Havre. Där finns en stor tysk armé, välutrustad och redo att slå tillbaka invasionen.

Samtidigt med den jättelika invasionsstyrkan avgår ett trettiotal mindre krigsfartyg ur den allierade styrkan mot Cap d´Antifer. Fartygen har ballonger i masterna och på tyskarnas radar de ut som betydligt större fartyg. Tyskarna avlyssnar fartygens radiotrafik. De hör muller från kanoner - det är inspelat och skeppens högtalare riktas mot kusten - och hur order ges.

Tyskarna gör sig stridsklara. Men de allierades fartyg ­ändrar kurs långt innan de är inom skjutavstånd för fienden. Tyskarna vet inte vad de ska tro. Kanske kommer fartygen igen.
Samtidigt flyger brittiska plan på hög höjd över Normandies kust och släpper remsor av stanniol som syns som ett snöfall på tyskarnas radarskärmar. De blir totalt förvirrade, och det dröjer många viktiga timmar innan de förstår att armadan är på väg mot dem.

Klockan nio på kvällen har BBC sin sändning på franska, och som vanligt sitter män och kvinnor som är med i den franska motståndsrörelsen och lyssnar.

För tyskarnas radiospanare, som förstås också lyssnar, är meddelandena obegripliga. Men motståndsrörelsen vet vad den ska lyssna efter, och känner koden.

BBC-kvinnan läser en dikt av 1800-talspoeten Paul Verlaine. I andra strofen finns en rad som lyder: "Sårar mitt hjärta med sitt monotona vemod".

Det är signalen. Dags för motståndrörelsen att träda fram i skuggorna. Fransmännen är redo. De har mycket att hämnas. Nazitysklands ockupation har varat 1 451 olidliga dagar.

❊❊❊

Vi backar en bit. Amerikanerna är ovilliga att ge sig in i ett nytt krig tills bomberna faller över Pearl Harbor.

Fram till dess att japanerna bombar Pearl Harbor vill inte amerikanerna ge sig in i "inbördeskriget på andra sidan havet".

Men redan före japanernas ­attack stöder president Franklin Roosevelt Storbritannien och Frankrike genom att sälja vapen till dem - vilket får många amerikaner att ilskna till. De anser att USA ska hålla sig borta från "inbördeskriget på andra sidan havet".

Nu är folk rasande. Det är ett annat läge.

Roosevelt är 59 år, inne på sin tredje presidentperiod, och vallöftet då han väljs tredje gången är att han ska hålla USA utanför kriget. Han är förlamad från midjan och neråt, sitter i rullstol, och samtidigt som kriget slår till mot USA varnar läkarna presidenten att han inte har lång tid att leva. Hans ofantliga konsumtion av cigarretter har orsakat högt blodtryck och emfysem.

I London finns en annan storrökare, Winston Churchill, då 67 år. Han hatar Hitler och allt vad nazismen står för. Under Blitzen, då Luftwaffe öser död och förintelse över London, visar han sig vara en stor folkledare. Han vägrar lämna London och leder motståndet från en bunker under 10, Downing Street. Han riskerar sitt liv på gatorna och tidningarna visar bilder på honom där han bär sin gammalmodiga fluga och röker en fet cigarr samtidigt som han med fingrarna gör sitt typiska V-tecken. V för Victory, för seger.

De två vännerna firar jul tillsammans i Vita huset 1941. På julafton tänder de ljusen i granen och håller var sitt radiotal till landsmän som längtar efter fred.

Churchill och Roosevelt har viktiga saker att tala om. Efter middagarna sitter de till morgontimmarna mitt emot varandra i var sin fåtölj.

Då Churchill reser hem i mellandagarna är de överens om två saker:
Hitler är den prioriterade fienden.

En gemensam angloamerikansk generalstab, Combined Chiefs of Staff, bildas för att bekämpa honom.

Första överenskommelsen väcker protester i USA: marinen kräver att alla amerikanska krigsresurser i stället satsas i Stilla havet - för att hämnas Pearl Harbor.

USA är i krig igen. Amerikanerna har i det läget en mycket liten armé. Landet har normalt ingen värnplikt, men Roosevelt inför tillfällig tvångsrekrytering av män i stridbar ålder. Styrkorna måste utbildas och utrustas och sånt tar tid.

De måste utskeppas också, och det är livsfarligt. Slaget om Atlanten är som mest intensivt. Tyska ubåtar utsätter konvojerna för ständiga attacker, och det gör att utbyggnaden av de allierade styrkorna i Storbritannien blir kraftigt försenad.

Vintern 1943 sänker tyska ubåtar på en enda månad över 800 000 ton allierade fartyg med manskap, krigsmaterial och förnödenheter.

❊❊❊

Royal Navy har bara åtta landstigningsbåtar när invasionen börjar planeras. Amerikanerna har sex. Många tusen behövs.

Hela Englands industri, och stora delar av den amerikanska, inriktas på kriget. Det behövs alla slags fordon, ammunition, allt som en jättelik krigsoperation kräver.

Två hela hamnar byggs, jättelika anläggningar, större än Värtahamnen i Stockholm.
De kallas "Mulberries", mullbär. De transporteras i bitar, 145 väldiga betongkistor - höga som femvåningshus, som sänks intill varandra och pusslas ihop. Det finns vågbrytare av stålflottörer, ställningar för luftvärn och baracker för soldater och sjömän.

Hamnarna är ingenjörstekniska mästerverk.

De dras av Libertyfartyg över Engelska kanalen och placeras utanför Omaha och vid Arromaches (där delar av hamnen fortfarande finns kvar).

Framför allt behövs stridvagnar. Arméingenjörerna uppfinner en alldeles ny typ - en stridsvagn som kan simma.

De använder en vanlig stridsvagn av Shermanmodell som väger 32 ton. En metallfläns svetsas på skrovet och på den fästs en segelduk. Den väldiga krigsmaskinen flyter med hjälp av tryckluft. I aktern sitter två ­propellrar som drivs av motorerna.

Det de tyska försvararna ser i dimman den 6 juni är knappt en meter av tornet över vatten­ytan. Då larvfötterna når stranden fälls segelduken ihop och en stridsklar tank rullar med skjutande kanon mot fienden.

❊❊❊

Tillbaka till ödesstriderna i Normandie.
Fältmarskalk Rommel är 80 mil därifrån. Han är hemma i Herrlingen utanför Ulm för att fira hustrun Lucies 50-årsdag.

Väderrapporterna och stormvindarna har fått honom att tro att risken för invasion är obefintlig. Flera av hans befälhavare tar också permission.

I månskenet lyfter C-47:orna och de andra planen från flygplatserna längs den brittiska kusten. 882 plan, mer än 13 000 man - den största flygburna operationen någonsin.

Våg efter våg av plan vinkas i väg.

Klockan 01.15 vaknar den 60-åriga lärarinnan Angèle Levrault i huset i St Mère-Eglise av ljusen från lysbomberna och planen som flyger tätt över byns hustak.

Hon hör ett fladdrade ljud och tittar ut. Där står den 18-årige soldaten Robert M Murphy och håller på att skära loss sig från fallskärmen som fastnat i ett ­päronträd.

De tittar på varandra. Murphy sätter fingret för munnen som tecken på att madam Levrault ska hålla tyst. Sen försvinner han i mörkret.

Murphy - som senare blir advokat i Boston - är en av stigfinnarna. Deras uppgift är att tända oljelampor som ska leda 82:a och 101:a divisionernas fallskärmsjägare och infanteriet som kommer i glidflygplan.

En svärm av fallskärmar dalar en stund senare ner längs kusten, bakom de tyska linjerna.
För många går det illa. I stormvindarna fastnar fallskärmarna i träd eller i "Rommels sparrisar", de vässade och minerade pålarna. Tyska soldater förvandlar de fångade stigfinnarna till levande facklor med eldkastare.

Den 19-årige John Steel har hoppat från 90 meters höjd, och linorna till fallskärmen trasslar. Han kan inte styra, och fastnar i klockstapeln vid kyrkan i St Mère-Eglise. På torget nedanför har tyskarna satt upp artilleri och avlossar granater mot de ­allierades plan och prickskjuter mot fienden i fallskärmar.

John Steel sitter 20 meter ovanför tyskarnas huvuden. Han har tappat kniven och kan inte skära sig loss.

Cornelius Ryan, som skrivit boken "Den längsta dagen", intervjuade John Steel flera år senare:
"Jag hängde med huvudet och låtsades vara död. Det var min enda chans. Efter två timmar hade striderna lugnat sig. Tyskarna upptäckte mig. De tog ner mig, och resten av kriget satt jag i fångläger."
De allierade är för många. Snart har kommandogrupperna bland fallskärmjägarna röjt de värsta hindren och glidflygplanen kan landa. Förlusterna är stora. Men tillräckligt många överlever för att kunna anfalla tyskarna i ryggen när landstigningsbåtarna närmar sig land.

❊❊❊

Det här händer på de fem stränderna.

JUNO: Kanadensarnas strand. Stridsgrupp J som ska understödja deras landstigning öppnar eld klockan 5.27. Flaggskeppet är "HMS Belfast", och i den internationella eskadern finns också tre norska jagare.

Försvararna väntar med att öppna eld tills landstignings­båtarna fäller ramperna. Klockan 07.49, just då soldaterna hoppar ner i vattnet, möts de av skurar av eld från kulsprutor och fältkanoner. Havet färgas rött av blod.

Den första timmen förlorar Kanada 961 män.

Stridsvagnarna kommer inte i land. Vinden är för stark, vågorna för höga. Medan kamraterna faller ner döda eller sårade intill dem fortsätter infanteriregementena Canadian Scottish och Winnipeg Rifles framryckningen mot tyskarnas fästen i Vaux och Graye-sur-Mer.

"De var mer tappra än begåvade", skriver senare major Max Morrison i sin dagbok.
Stridvagnarna och pansar­vagnarna lyckas ta sig fram genom den lösa sanden och pulveriserar tyskarnas viktigaste bunkrar med granatkastare.

Klockan 09.40 är slaget över. Tyskarna som ännu lever flyr och civilbefolkningen kommer upp ur sina källare. En fransman öppnar sin bar, som ligger bara 100 meter från slagfältet, där alla kan fira med vin och calvados.

Officerarna varnar sina män för att dryckerna kan vara för­giftade. Ingen bryr sig, inte officerarna heller.

SWORD: Badorterna ligger tätt vid Sword Beach. Ferie­husen i Riva Bella, La Brèche och Lion-sur-Mer är befästa fästningar. Casinot i Riva Bella har blivit en bunker.
Försvararna som ligger i värnen nära stranden höjer för­vånat på ögonbrynen då special­brigaden från "Queens Own Cameron Highlanders" land­stiger.

Förste man ur stormbåtarna är en lång man med rutig kilt. På huvudet har han sin hjälm, över axeln sitt repetergevär ­Lee-Enfield. Kilten breder ut sig omkring honom i vattnet.
I händerna har mannen, som heter Bert Millan, sin säckpipa och han spelar "Hielan´ Laddie", en marsch från hans gamla regemente Scots Guards medan han går genom bränningarna mot stranden.

Bland granatkrevader, skriken från döende, brinnande ­fordon och piskandet från fiendens ­kulor som slår i sanden fortsätter Bert Millan att spela medan ­resten av soldaterna tar sig i land.

På eftermiddagen intas tyskarnas ställningar Hillman och Morris. Kampen är vunnen. I fyra år har Hitlers soldater ockuperat Frankrike. Nu kommer människorna från byarna till stranden för att hjälpa sina räddare.

Borgmästaren i staden Ouistreham kommer med i kostym med guldgaloner runt halsen och har med sig en fruktkorg och färska baguetter och hälsar befriarna välkomna.

UTAH: Stranden är 16 kilometer lång, med grå fast sand. Invasionsstyrkan kommer från den amerikanska fjärde infanteridivisionen.

Amerikanska fallskärmsjägare landar bakom Utah beach, 6 juni 1944.

Det går oväntat lätt i början. Tyskarna har inte väntat sig någon landstigning på Utah Beach. På de första båtarna kom 132 man. Några skadas av minor, men de flesta kan ta sig över strandremsan och upprätta ett skydd.

Tyskarna får snabbt förstärkning och i femte vågen dödas alla när de når land.
När infanteriet strax efter klockan tolv säkrat stranden landstiger ingenjörstrupperna och flottans minröjare och spränger undan strandhindren. 1 087 SS-soldater blir krigsfångar, plus en fransk kvinna som arbetat för fienden.

GOLD: Här landsätts brittiska trupper som landstiger med en äldre och mycket klumpigare typ av landsstigningsfartyg som utrustats med Boforskanoner.
Tyskarna har byggt om feriehusen i badorterna La Rivère och Le Hamel till fästen för lätt artilleri, kulsprutor och pansarvärnskanoner.

Striderna blir inte lika hårda. De allierade lyckas få "de simmande stridvagnarna" på fast mark och de sätter tung eld mot tyskarna. Samtidigt kommer de allierades bombplan och släpper sin dödande last.

Tidigt på eftermiddagen är stranden säkrad och styrkorna avancerar inåt land mot staden Bayeux.

OMAHA: Här står det blodigaste slaget. Då det sista tyska fästet vid Les Moulins intagits ligger 3 000 döda eller sårade amerikaner i sanden.

Då ramperna fälls på landstigningsbåtarna öppnar tyskarnas artilleri eld. Amerikanerna har 200 meter vattentäckt strand och lera att ta sig över. Elden från kulsprutor sprejar båtarna och många har svårt att ta sig ur eftersom ramperna blockeras av döda soldater.
De som lyckas ta sig i land tar skydd bakom stenar och betongfundament.
Den andra vågen når inte fram och soldaterna måste kasta sig i vattnet längre ut i det stormpiskade havet. Det blir ett blodbad. Många drabbas av panik och vägrar fortsätta. Officerarna blir tvungna att hota dem med sina gevär för att få dem att anfalla.

I den gruppen kommer den berömde fotografen Robert Capa. I sina memoarer "Slightly out of Focus" skriver han:

"Vattnet var kallt och stranden låg hundra meter bort. Kulorna rev hål i vattnet omkring mig och när jag nådde stranden tog jag skydd bakom en utbränd pansarvagn och började ta bilder".

Capas foton på attackerande män, döende soldater, sjunkande stormbåtar och utslagna Shermans publiceras i magasinet "Life".

Flera krigskorrespondenter finns med i stormbåtarna. En av dem är Cornelius Ryan från nyhetsbyrån Reuters. På den tiden finns inga mobiltelefoner. Men viljan att snabbt förmedla viktiga händelser var densamma.

I boken "Den längsta dagen" skriver Ryan:

"Vi hade med två korgar med brevduvor. På stranden skrev vi hastigt ner kortfattade skildringar, lade dem i plastkapslar och släppte duvorna fria. Olyckligtvis orkade de flesta av duvorna inte lyfta eftersom vi skrivit för långt. Fyra duvor kom ändå i väg och landade på informationsministeriet i London några timmar senare. Så fick vi ut de första berättelserna."

En 19-årig dagisfröken, Anne Marie Broeckx, råkar cykla förbi, på väg till sina föräldrar i katedralstaden Bayeux. Hon sätter genast i gång att lägga förband på sårade.
På stranden träffar hon en lång, mager vicekorpral från Rhode Island. Han heter Leo Heroux - och efter kriget gifter de sig. Amerikanen blir kvar nära stranden som nästan tagit hans liv.

Leo och Anne Marie flyttar in i hennes föräldrahem, får en dotter, han lär sig franska och försörjer sig som bilskollärare.

❊❊❊

På eftermiddagen skickar general Eisenhower ut en kommuniké som omedelbart flashas ut av alla världens nyhetsbyråer:

"Till Västeuropas folk. I morse landsteg allierade styrkor på den franska kusten. Invasionen är början till slutet för diktatorn i Berlin. Än är kriget inte över".

Fältmarskalk Bernhard Montgomerys samarbete med "Ike" Eisenhower kunde ha börjat bättre. "Monty" inleder deras första planeringsmöte med att skälla ut sin amerikanske chef för att denne har fräckheten att röka i tältet där de sammanträder.

Montgomery är brittisk krigshjälte, segraren från slaget vid el-Alamein, var med vid landstigningen på Sicilien och ledde framryckningen i Italien.

Britten är arrogant, hans ego är större än månen. Men han är en skicklig militär.
Om Eisenhower säger han på sitt korthuggna språk:

- Trevlig karl, men ingen militär.

Montgomery leder de allierades landoffensiv i Normandie. Det tar två månader innan striderna är över.

Invasionen i Normandie är en katastrof för Hitlertyskland. Bland militären jäser missnöjet. Diktatorn är på väg att föra landet mot katastrofen.

En grupp generaler utarbetar en plan: Operation Valkyria. Hitler ska mördas.
Den 37-årige Claus Schenk von Stauffenberg ska göra det. Han kallas "Den enögde översten", efter att ett minsplitter i Ökenkriget tagit hans syn på ­höger öga.

Översten är kallad till konferens med Hitler i högkvarteret Varglyan den 20 juli 1944. I sin portfölj har han bomben. Den ska utlösas genom att en glaskapsyl krossas, en ståltråd fräts sönder och slagstiftet träffar tändhatten.

Mitt i mötet ursäktar sig Stauffenberg och går för att ta ett påhittat telefonsamtal.
Bomben exploderar. Fyra personer dör, men Hitler blir bara lätt skadad.

Führerns hämnd blir grym. Stauffenberg arkebuseras, de ansvariga generalerna hängs i snaror fastsatta i köttkrokar. 7 000 sympatisörer grips av Gestapo, av dem avrättas 4 980.
En av dem som råkar illa ut är Erwin Rommel. Han har inget med mordförsöket att göra, men Hitler får veta att attentatsmännen planerat att sätta in den ­populäre fältmarskalken som Tysklands ledare om de lyckats.

Den 14 oktober kommer två generaler från Hitlers stab till Rommels villa i Herrlingen.
Fältmarskalken får två val: självmord eller att familjen skickas till KZ-läger och Rommel själv döms till döden för högförräderi.

Rommel ser ingen utväg. Han följer generalerna på en biltur och sväljer kapseln med det snabbverkande giftet.

❊❊❊

Den 25 augusti befrias Paris, och Eisenhower låter av ren hygglighet Charles de Gaulles trupper tåga in först.

Hundratusentals jublande ­parisare rusar ut på gatorna, ­omfamnar soldaterna och sätter rosor i deras gevärspipor.

Den nazistiska ockupationen är över. Invånare i Paris har gjort egna flaggor och sjunger USA:s nationalsång när de ­hälsar de befriande trupperna välkomna till den franska huvudstaden den 25 augusti 1944.

Staden är ganska oförstörd efter fyra års ockupation. Det kunde ha varit annorlunda. Hitlers bestämda order är att spränga Eiffeltornet, Louvren, Triumfbågen, Sacre Coeur, alla broar över Seine. Frankrikes huvudstad ska förvandlas till en grushög då tyskarna drar sig tillbaka.

Än i dag minns parisarna en svensk hjälte som räddar staden. Han heter Raoul Nordling, var då 62 år och svensk generalkonsul.

Nordling lyckas övertala tyskarnas befälhavare Dieter von Choltitz att vägra utföra Hitlers order. Generalen kapitulerar då de allierade intar förorterna.

Norling blir efter befrielsen hedersmedborgare i Paris, tillsammans med Eisenhower och Churchill.

På bio just nu går den tyske regissören Volker Schöndorffs film om Norling. "Mannen som räddade Paris" heter den.

Märkligt nog blev inte Norling hyllad av sina chefer i Stockholm. I stället kallades han hem, och fick han en utställning av statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Christian Günther - för att ha riskerat ­Sveriges neutralitet.

Skaka på enheten för att slumpa fram nästa artikel om Andra världskriget.

Stäng