Vi pratar om pruttskam, klumpfot och analläckage

Det här är en krönika. Åsikter och ställningstaganden är skribentens.

Är du 60 plus så drabbas du garanterat av ålderskrämpor. Så frågan är inte när, utan snarare hur mycket du måste delta i dina väninnors olika krämpbeskrivningar som radar upp sig som på ett illa trätt halsband. Oändliga detaljerade berättelser om kroppsdelar som strejkar. Ett slags krämpbonanza har rett ut sig bland väninnorna.

Jag vet inte om det beror på att varit så upptagna av att 70 är det nya 50 att vi faktiskt inte trott att just vi kan drabbas av ålderskrämpor. Vi som trimmar våra kroppar, tänker på vad vi äter, sätter på oss vandringskängor, dansar i Grekland och för länge sedan slutade röka – är vi inte undantagna? Tillhörde inte ålderskrämpor den förra generationen? 

Men sanningen är att hur mycket vi än jobbar med utsidan kan vi varken bromsa artrosen eller flimmerhårens elasticitet. Det är den bistra sanningen. Det nya är att vi verkar tycka om att prata högt om våra kroppars tillkortakommanden. 

Vi verkar tycka om att prata högt om våra kroppars tillkortakommanden.

Den här spaningen bygger på mina egna efterforskningar om vad vi talar om när vi möts. Ungefär så här kan det låta i våra olika väninnegrupper.

– Jag har fått gumsnor, det bara rinner, kan inte gå ut förrän det börjar droppa. Lika viktig som telefonen är att ha med i väskan är snytpappret, berättar en av väninnorna när vi möts och fortsätter:

– Vet du vad det beror på, säger hon i en nästan triumfatorisk ton, kroppens slemhinnor har åldrats, torkat ut – också de som sitter i näsan! 

Alla vi åtta som träffats runt middagsbordet vet ju vad torra slemhinnor är men att de också sitter i näsan visste vi inte.

Det är vår filmklubb som sammanträder (men det kunde ha varit en bokklubb, bridgeklubb, stickjunta eller vilken annan 60-plus-träff som helst) och den här kvällen har vi ett tema, ”kan man göra slut med en vän?” Detta apropå filmen vi i klubben tillsammans sett, ”The Banshees of Inisherin”, som handlar om en manlig vänskap som varat i många år, och så en vacker dag så vill den ena vännen göra slut. Skälet han uppger är att vännen är för tråkig. Det är en brutal uppgörelse och mycket intressant att diskutera. ”Kan man göra slut med en vän”, säger jag, men hörs inte. Istället fortsätter krämpbekännelserna. 

– Det kliar som f-n i min hårbotten, visste ni att det också har med ålder att göra? Skallen är torr, lika torr som hela kroppen och när jag googlade kom det upp en hel svärm med oljor, men ska man verkligen ha kokosolja i håret? Är det någon som har erfarenhet av skalp-kli?

Det kliar som f-n i min hårbotten, visste ni att det också har med ålder att göra?

Det visar det sig att det har en i gänget och efter en lång redogörelse om olika oljor är hon inte sen med att meddela oss sin väninnas nya krämpa (förmodligen hennes egen, men hon tycker väl det var lite pinsamt att säga):

Hon berättar livfullt om väninnans ökade gaser och att doktorn sagt att det är naturligt i hennes ålder, men att väninnan säger att hon faktiskt inte kan rå för det... och att de ”är luktfria”. Sagt helt utan pruttskam, tydligen, eftersom det ju är en ålderskrämpa. Alltså helt naturlig.

Gaserna får i gång sällskapet så vi fortsätter på den inslagna tarmvägen och dryftar allt från fickor till bråck på magmunnen som ger sura uppstötningar, också det förvärrat av ålder.  Någon tillägger att hon inte längre kan dricka billigt bubbel, det blir för surt, men riktig champagne går bättre. 

När hon är klar med sin beskrivning har halva kvällen gått och vi har ännu inget sagt om frågan ifall det är okej att hugga av sig ett finger (som görs i filmen) för att understryka allvaret i att göra slut på en vänskap. 

”Hallå”, säger jag, ”ska vi inte prata om filmen”, och den väninna som lämnade biosalongen just när den blodiga scenen spelades upp höjer handen (och jag är jättenyfiken på varför hon aldrig kom tillbaka in i salongen). Nu, tänker jag, ska diskussionen om filmen äntligen börja. 

– Vet ni varför jag inte kom in i igen, det var för äckligt, jag trodde jag skulle spy, berättar hon. 

Men sanningen var något annat, nästan lika äcklig.

Min mage var på väg att explodera och jag var inte säker på att jag kunde hålla tätt.

– Min mage var på väg att explodera och jag var inte säker på att jag kunde hålla tätt. Där bak alltså. Inte någon vanlig inkontinens. Har tvingats börja med bindor som om jag skulle ha mens. Det finns ett ord för den här åkomman, analläckage. Doktorn sa att jag hade en åldersförsvagad muskel där bak, inte helt ovanligt. Muskeln kan förstöras vid förlossningar och och med åldern så orkar den inte jobba som den ska. Det är inget att skämmas för, säger hon med eftertryck.

Maten är tack och lov uppäten och vi sippar på lite vin, men jag tycker att hon kunde ha besparat oss en del detaljer. Samma kvinna har precis färgat sin utväxt och ser strålande ut. Hon har ökat mängden på sina ögonfransar och permanentat ögonbrynen, samt skaffat sig en ny kärlek.

– Men HUR går DET? frågar hela bordet och alla tänker på kärleken... och läckaget.

– Inga problem, när jag vet att vi ska träffas tar jag en Imodioum och blir förstoppad. Och då behövs ingen binda och jag blir precis som vanligt, enda problemet är att enligt apotekaren får jag inte får pilla i mig Imoidum som om det vore Läkerol. 

Enligt apotekaren får jag inte får pilla i mig Imoidum som om det vore Läkerol.

Nu, tänker jag då, nu är det min tur. Jag börjar beskriva hur min blodfettsmedicin ger fula svullna klumpfötter och att jag blivit dömd till att för evigt ha stödstrumpor. 

Då vaknar en i gruppen till och tycker att också hon måste få säga något om det som drabbat henne, handartrosen som gör att hon inte får upp flaskor och burkar. När vi kommit till tips om olika rehabaffärer står en i gruppen inte längre ut – och skriker rakt ut. 

Nu, tänker jag jag, tar vänskapen slut. Precis som i filmen. 

– Tystnad, säger hon och krämpberättelserna tvingas ta paus.

– Kommer ni ihåg hur det var när några av oss fick barnbarn? Halva träfftiden gick åt till berättelser om de små liven och så visade vi oändligt många bilder. Ingen hänsyn togs till de som inte var farmor eller mormor. Då införde vi femminutersregeln. Om någon eller några nödvändigtvis måste prata av sig om sitt barnbarn får det max ta fem minuter. Nu gör vi samma sak fastän med krämpor. Från och med nu råder krämpförbud.

Vi enas om det. Dock med ett undantag, och det är om någon av oss blir riktigt sjuk, då ska vi prata om det. För det är viktigt. 

Ett mycket bra beslut, tycker alla. För hur det nu är, så är det inget svårt att tala om sin egen krämpa, men måste vi stå ut med andras? 

LÄS MER: Amelia Adamo: ”Din jävla vulva” har jag ännu inte hört någon ropa 

LÄS MER: ”Innan jag fick min TIA kände jag mig odödlig”