”Vi har en fot i graven, då måste den andra få dansa”

Cancerbeskeden duggar tätt i min vänkrets. Inte jag den här gången, tänker jag efter att ha tröstat en vän och säger som de flesta, ”forskningen går framåt, så många blir friska igen, håll ut, tänk positivt”. Jag försöker dämpa deras rädsla inför det okända. Och vad vet jag egentligen, är ju varken läkare eller Gud, men jag lutar mig mot statistiken som ser allt bättre ut vad gäller antal överlevnadssår.

Det är alltid förfärligt att drabbas av ett cancerbesked, men är man 70+ så borde det vara lättare att få ett sådant besked – trodde jag. Men när jag ser deras förtvivlan så är jag inte så säker. Att vara så rationell att man tänker att, nu vid 70 har jag levt största delen av mitt liv, det är okej att försvinna, det är lätt att säga men inte känna. Vi vill se barnbarnen växa upp, vi vill fortsätta ligga sked med partnern och lyfta ett glas tillsammans med våra vänner. Vi vill leva och se årstiderna byta kläder på träden. 

Vi vill leva och se årstiderna byta kläder på träden.

I sin senaste bok ”I november – Om åldrandet”, skriver Sven-Eric Liedman, 83 år:

Jag känner en intensiv joie de vivre, en sprudlande livsglädje. Jag finns fortfarande. Vi finns, våra liv fortsätter. 

Och lite längre skriver han:

Det finns ändå en möjlig framtid, aldrig så kort, som skulle ha något att tillägga. De levandes liv fortsätter. Krämporna följer deras steg, och svårare sjukdomar svävar som hotfulla moln över dem. Men framåt går det. Vi är fortfarande tidens passagerare.

Jag tröstar mig med hans välformulerade ord om styrkan och glädjen i att få vara en tidens passagerare. 

När Sven-Eric Liedman skrev boken hade inte SVT-serien ”Hotell Romantik” slagit igenom, serien om 28 svenska singlar, alla 65-plus som ska dejta varandra i ett relativt nedslitet träslottshotell i en schweizisk alpby. Här sprutar livslusten fram mellan bergstopparna och Sound of music-dalarna. Krämporna dämpas av champagne och kärleksiver, rodelåkande och danslektioner. Deltagarna är orädda och skäms inte ett ögonblick över sin kärlekslängtan, och jag får en förhöjd feelgoodkänsla hemma i min tv-soffa. Äntligen får 65-plussarna ta plats.  

– Va, säger flera väninnor i målgruppsåldern, jag plockade fram skämskudden, tycker serien är pinsam. Sånt larv kan jag inte se på.

Då säger jag förnumstigt att vår är tid nu. Vi äldre har buntats ihop som sköra och stängts in, vi drabbas av cancer, Parkinsons och ALS. Är det då inte underbart att se ett antal i vår egen generation, framfusiga som tonåringar och hungriga på upplevelser? Vi står ju med en fot i graven, låt då den andra foten få dansa, säger jag. 

Jamen, säger de, man kan väl åldras värdigt! 

Tiderna förändras och då blir de som plogar och går före alltid hånade.

Det där har jag hört till leda och undrar vad det egentligen betyder? Jag tror att det betyder att vi inte ska märkas, vi ska inte sticka ut, vi ska hålla oss i bakgrunden och som på mormors tid passa upp de yngre.

Men tiderna förändras och då blir de som plogar och går före alltid hånade och utsatta i Sverige där man har lagom som det ett av landets viktigaste ord.  Men om tjugo år kommer man inte förstå vad det var för ovärdigt med tv-serien ”Hotell Romantiks” 65-åriga deltagare. 

Många gånger under min verksamma tid som redaktör för M-magasin fick jag höra att jag var för provocerande i min iver att inte ”gamla till mig” som Dagny Carlsson sa, Sveriges då äldsta bloggare (numera avliden, hon blev 109 år). Men idag får jag beröm för att jag gått före.( SVT Play, ”Le och leverera”)

Var tredje i min ålder kommer att drabbas av cancer, säger vetenskapen, så snart är det väl min tur. Under tiden ska min ena fot, den som dansar utanför graven, fortsätta att göra piruetter.

Heja alla deltagare i ”Hotell Romantik”, ni bryter mark!

LÄS MER: Amelia Adamo: ”Efter 50 år besökte jag min sons grav” 

LÄS MER: Amelia Adamo: ”Vi boomers tycker om fest”