1 av 2 Foto: PETER KNUTSON
2 av 2 Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Vanna Rosenberg, 48: ”Jag skämdes för att vara kvar när min syster dog”

Hon är en mångsidigt talangfull komedienne som tröttnat på att ständigt förknippas med sin storlek. Här berättar Vanna Rosenberg om sorgerna, otillräcklighetskänslan, men även om glädjen och vilken sorts medier hon konsumerar i smyg.
Charlotta Flinkenberg

Hon rör sig med en vokabulär värdig en Nobel­pristagare i litteratur, är artig och ödmjuk på det där ovanliga sättet som ofta enbart äldre männi­skor är och hon har en karriär som är både lång och framgångsrik som både skådespelare, sångare, låtskrivare och författare.

Att en intelligent och så pass folkkär person som Vanna Rosenberg trots alla dessa kvaliteter dras med osäkerhet och prestationsångest känns svårt att ta in.

– Jag rör mig bland människor i olika genrer och får gåvan att möta så mycket intellektuella personer, med unik ton. Men inför en middag med sådana gäster kan jag lätt bli stressad och känner mig inte alltid rustad för det samtalet.

På vilket sätt skulle du inte vara rätt rustad, tror du?

– Man behöver väl bidra med olika egenskaper beroende på vem jag träffar och veta vilken Vanna som ska sitta vid just det bordet. Som när jag exempelvis småsnackar med mina kolleger Henrik Dorsin och Johan Ulveson, då är det ett kärleksfullt samtal där det komiska automatiskt driver. Både Henrik och Johan är rappa, och det kräver att jag själv kliver in i den rollen. Med andra vänner är det en allvarsam tyngd. Jag vill alltid bidra med något.

Nära vänner. ”Tillsammans med Eva Röse så kan jag vara tramsig, barnslig och burdus”, säger Vanna. Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL

Varför känner du att du alltid vill bidra med något? Det låter väldigt energikrävande. Känner du inte att du kan sänka ambitionsnivån ibland och bara vara avslappnad?

– Det är en självbyggd fängelsehåla jag skapat åt mig själv. Om du sätter mig tillsammans med Eva Röse så kan jag vara tramsig, grovhuggen, barnslig och burdus. Men i det offentliga … Det kommer säkert från min pappa. Han är varm och humoristisk privat, men väldigt allvarlig och seriös i sin yrkesroll och den sidan visar han i medier. Han månar ju om orden, och det vill jag också göra.

Vannas pappa är den prisbelönade journalisten och författaren Göran Rosenberg, och hon nämner även att flera i familjen är så begåvade vilket kan förklara kraven hon känner.

– Om jag djupanalyserar mitt beteende är det väl ett spöke från min uppväxt där man fick kämpa för att synas eller bli hörd.

Hon säger själv att hon i dag kan fnissa åt barndomen och tonåren där hon var extremt beroende av att tillhöra en viss social kontext.

– Om jag varit nära utbrändhet någon gång i livet var det i gymnasiet! Vi var aparta, kom från en annan samhällsklass, flyttade till Östermalm. Jag gick in i allt till 150 procent och jobbade hårt för att anpassa mig. Vilket jag även lyckades med, då jag är otroligt social. Jag är en anpassningsunge, helt enkelt.

Vanna sminkar sig själv hemma inför Scalarevyn, för att få mer tid hemma med barnen Dafne och Billie, som nu hunnit bli 12 och 10 år. Foto: JACKELINE PEREZ/EXP/TT / EXPRESSEN TT NYHETSBYRÅN

Idag både syns och hörs Vanna på många ställen i det svenska kulturetablissemanget. Hon spelar biskopen Kikki i årets julkalender på SVT, är med i den efterlängtade comebacken av komediserien ”Kvarteret Skatan” och är även dubbelt filmaktuell i rollen som fru Hedqvist i ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” samt ”Tills solen går upp”, en drömlik historia regisserad av Peter Dalle där Vanna spelar mot bland andra Mikael Persbrandt.

Filmen Tills solen går upp handlar delvis om verklighetsflykt. Vad gör du själv när du inte pallar att vara skådespelerskan Vanna Rosenberg och vill strunta i alla måsten?

– Jag söker mig gärna till skogen och naturen för att hämta kraft när jag vill ta lite ledigt från krav och offentligheten. Men också att få ta del av kultur, teater och film – den typen av verklighetsflykt gillar jag. Kanske att jag flyr min egen värld men kliver in i någon annans, vilket är väldigt berikande. Så kommer jag ut därifrån med nya tankar om att jag inte har det så skruttigt ändå. Och så älskar jag att sjunga! Vilket är bevisat lyckobringande. Att många exempelvis sjunger i kör är ju inte så konstigt, musiken är väl världens största naturliga glädjekälla att få dyka ner i. Även att lyssna på musik. Jag har konstant musik i lurarna eller högtalarna då jag fixar i köket.

I din bransch är det inte ovanligt att många skådespelare tar sin verklighetsflykt genom alkohol eller droger. Vad har du för erfarenheter av det?

– Jag är, eller har i alla fall varit, gräsligt naiv gällande sådant, särskilt droger! Har aldrig begripit att andra hållit på. Folk har viskat och sagt att ”fattar du inte att hon har rökt på eller att han har tagit kokain?” och jag hajar noll. Kanske för att jag själv aldrig har hållit på med något liknande. Det enda som jag har registrerat är det mer konkreta som alkohol, det blir mer tydligt med glas på nära håll. Den där bonnflykten och fyllan syns ju på ett annat vis. Men droger …

Så du har inga egna riktigt dåliga drogupplevelser?

– Nä … Eller, jag har faktiskt en jättedum historia att berätta! När jag var runt 28 så reste jag mycket. Just då var jag i Kambodja med min dåvarande pojkvän. Jag drack ingen alkohol alls på den tiden. I slutet av semestern kom det fram några israeliska killar till oss och frågade om vi var ”sugna på happy pizza?”. 

Marijuanapizzan gav mig hallucinationer

– Min kille sa ”det är väl marijuana”. Det var något med hela pizzagrejen som lockade mig, trots min präktighet. Kanske för att jag är konstant hungrig. Så jag svarade att jag ville ha en happy pizza ”but no cheese”, eftersom jag tänkte på vikten … Sedan kom pizzan in och den såg ut som om de hade tömt oreganoburken på den. Jag förstod att det var marijuana.

Åt du upp marijuanapizzan? Vad hände?

– Jag började äta och sedan sa kyparen att vi var tvungna att lämna restaurangen. Sedan kickade ruset in, och i över ett dygn fick min stackars pojkvän ta hand mig. Vanligtvis är situationen den omvända, att jag självmant tar på mig rollen att pyssla om andra i sådana situationer. Jag fick hallucinationer, trodde att jag var i Egypten, jag grät, frös, fnissade, kräktes. Jag gick från happy till very unhappy på ett dygn. Sedan det tillfället har jag aldrig gjort något liknande.

”Jag får ibland höra att jag är pretentiös. Men för mig handlar det om en ambition, att jag inte får vara slarvig. Gör jag något gör jag det ordentligt”, säger Vanna. Styling: Charlotta Flinkenberg. Hår & makeup: Anna Frid Foto: PETER KNUTSON

Vannas varma och charmiga personlighet och skönhet kombinerat med hennes skarpa intellekt trollbinder hela teamet i studion. Men Vannas ungdomstid var präglad av olycklig kärlek och en stor osäkerhet i tonåren.

– Jag har aldrig kunnat spela några spel. Ja, förutom på scen, förstås! Men inte i relationer. I tonåren handlade det mycket om spel mellan killar och tjejer. All at­traktion byggde på självförtroende. Dels att man var snygg och dessutom att man visste det och kunde vila i den tryggheten. 

Upplevde du en känsla av att inte vara attraktiv?

– Jag hade kvinnor omkring mig som såg mig för att jag var Vanna och tyckte att jag var toppen, söt och begåvad. Men i ung ålder behöver den bekräftelsen även komma från en man, och det fick inte jag. Men livet är ju alltid fyllt av osäkerhet och kärlekssorg. Även de ansett snyggaste hade sina bekymmer.

Jag har byggt självförtroendet retroaktivt

Hon berättar att hon tittade på gamla kort av sig själv och reagerade instinktivt med att säga ”Usch, ta bort det där kortet!”. Sedan går det en tid, kanske tio år, och då ser hon något helt annat då hon tittar på samma fotografi.

– Självförtroende kan byggas retroaktivt. Men det barnsliga är fortfarande så starkt i mig. Fan, jag är snart 50 år, jag behöver kliva i mina vuxna skor! 

Vannas föräldrar skilde sig då hon var liten, och mamman skaffade en ny man. Vannas nästintill jämnåriga styvsyster Anna insjuknade i svår cancer då hon var 10 år och gick bort när Vanna var 11. 

– Min syrra var sjuk, jag började tröstäta, jag kände mig inte fin. När hon sedan dog, så … Jag skämdes inför min styvpappa Conny för att jag var kvar. Och började liksom huka, för att inte synas. Sorgligt, men sant. Jag har gått i terapi för att be­­arbeta det. 

Förutom den tragiska förlusten av en älskad syster i så ung ålder drabbades Vanna av ytterligare en stor sorg då hennes mamma gick bort i cancer, blott 63 år gammal. Förutom dessa händelser präglas hela Vannas släkthistoria av det judiska arvet med släktingar som överlevt koncentrationsläger och krigets fasor. 

Stråken av vemod och svärta märks i Vannas ögon och i sättet hon talar och återberättar saker; med en sorts ­sällsynt vördnad och respekt. Denna sida möts paradoxalt av hennes komiska ådra.

– Drama och komedi, de går hand i hand. Det är det du försöker kalibrera. Folk vill gärna sära på dessa begrepp, men människor har ju alla dessa bitar inom sig. 

Har din gudstro hjälpt dig i sorgearbetet?

– Ja, det finns en dimension av outtalad tröst om man förlorat människor som står en nära. Jag finner mål och mening. Men jag tillhör ingen särskild religion, utan är mer sekulariserad. Min tro är ett slags hemmabygge och rymmer delar av de finaste bitarna ur alla religioner. De flesta religioner förespråkar ju värden som kärlek till sin nästa, att vara en god människa med allt vad det innebär.

Har du varit med om någon andlig eller spirituell upplevelse?

– Jag tycker det är vanskligt att tala om andlighet. När jag ska berätta om mina upplevelser, som varit otroligt starka för mig, blir det för abstrakt och orden maler ner betydelsen av upplevelsen. Man behöver inte dela det med andra. Det är små rum och kammare av insikter och ljusa hemligheter.

Det kristna budskapet, att vara en del av något större, är något Vanna gärna tar fasta på med sin familj i juletid. Familjen består av maken Ulf, som är regissör, och barnen Dafne, 12, och Bille, 10. 

– Jag vill att de ska känna den där stämningen, att julen ska rymma viktiga budskap. När vi firar jul på landet nere i Skåne tittar vi på ”Kalle Anka” och ”Karl-Bertil Jonsson”. Sedan tar vi med oss fika och går upp till höjden och ser ut över havet. Jag tycker väldigt mycket om att gå till bykyrkan, och den som vill följer med.

Cavapoovalpen Poppe är med Vanna varje dag på jobbet, och har blivit hela ensemblens favorit. Foto: PETER KNUTSON

Hur var din barndoms jular?

– Som skilsmässobarn firar man så många olika jular. Jag har fått nya styvföräldrar genom åren. När jag var liten firade vi hemma och det kom ofta över vänner till familjen. Det blev väldigt skojigt och opretentiöst. Därefter skilde sig jularna rätt markant. Hos pappa och Lotta, min styvmamma, var allt stilla och fridfullt, med körmusik i bakgrunden och vällagad, hemgjord mat. Men hemma hos mamma och Conny, min styvpappa, var det rörigt. Mamma hade inte så mycket tid att stå i köket så det var köpe-köttbullar och färdig rödbetssallad. Dessa två olikheter tillförde mycket. Man känner sig mer mysbyxbekväm då det är lite stökigt. Men det finns även en lycka i att allt står på rätt plats. Jag försöker välja ut det bästa och det godaste från våra sammanhang, och hitta en skön gång i det.

Förutom skådespeleriet besitter Vanna flera andra konstnärliga talanger. Dels skriver hon barnböcker och dels sjunger hon så bra att även änglarna i himlen förmodligen bänkar sig i molnen för att lyssna. Vanna tar inte dessa gåvor för givet, utan ser det som en livsuppgift att förvalta dem väl. 

– Jag får ibland höra att jag är pretentiös. Men för mig handlar det om en ambition, att jag inte får vara slarvig. Ska jag sjunga måste det vara ordentligt. Det kan vara en insikt när man förlorar någon tidigt, när en människa inte fått leva klart. Det skapar en målmedvetenhet, en medvetenhet. Om att tiden inte är oändlig. 

LÄS OCKSÅ: Bianca Kronlöf: ”Ingen jävel ska få kontrollera mig” 

LÄS OCKSÅ: Sanna Lundell: ”Jag äger rätten till min egen lycka”

Aktuellt just nu