Anki Edvinsson, i dag 51, arbetade som väderpresentatör på TV4 under nittiotalet och blev rikskändis men allt vad det innebär.
Anki Edvinsson, i dag 51, arbetade som väderpresentatör på TV4 under nittiotalet och blev rikskändis men allt vad det innebär.

”Väder-Anki” om livet utanför rampljuset

Länge var Anki Edvinsson ”Väder-Anki” med svenska folket. Inbjudningarna ­strömmade in. Telefonen gick varm. Men när tv-kamerorna slocknade tystnade allt.

Här berättar Anki om livet utanför rampljuset och om sin författarkarriär. Hon berättar också om tillvaron utan egna barn och om offentlighetens baksida.

– Jag var trött på rollen som jag förväntades spela hela tiden, berättar hon.

Anna-Maria Stawreberg

Det var egentligen aldrig meningen att Anki Edvinsson skulle börja jobba på tv. 

Den 20-åriga Anki hade ett ungdomsjobb som receptionist på TV4 i Stockholm och visste inte riktigt vad hon skulle göra med sitt liv. 

Anki Edvinsson

Ålder: 51.

Gör: Är författare och journalist.

Familj: Maken Peter Hedström, två vuxna bonusbarn. 

Bor: I villa på Värmdö i ­Stockholm.

Aktuell med: Nya boken ”Sjöjungfrun” (Norstedts). 

Men en sak visste hon. Hon, som precis flyttat från hemstaden Mariestad, älskade storstadslivet. 

Efter ett tag frågade någon mig om jag inte ville börja som väderpresentatör, eftersom jag ändå var där varje dag

– Ända sedan jag var tonåring hade jag velat flytta till Stockholm. Jag trivdes med det där jobbet i receptionen, och efter ett tag frågade någon mig om jag inte ville börja som väderpresentatör, eftersom jag ändå var där varje dag, säger Anki och rycker lite på axlarna. 

För även om ett liv framför kameran aldrig hade varit en stark önskan, gav hon det en chans. Och det, som för massor av jämnåriga i 1990-talets Sverige var en dröm, visade sig vara ett jobb som passade Anki. 

”Det var så jädra roligt. En härlig tid. Stämningen på TV4 var fantastisk”, säger Anki. Foto: WEINE LEXIUS / EXPRESSEN TT NYHETSBYRÅN

Hon fortsatte att sitta i receptionen på dagarna och presenterade väder på kvällarna. Snart utökades hennes arbetsuppgifter med att sitta i Nyhetsmorgon och livet lekte. 

– Jag var ju väldigt ung när jag blev offentlig. Det var en helt ny värld av möjligheter som öppnade sig, och det var kul, säger Anki på sitt lite lågmälda sätt. 

Och hon insåg att hon stortrivdes med att vara en del av ett sammanhang. Jobbet betydde nya vänner och de glamourösa inbjudningarna strömmade in. Det var kindpussar och det var bilder från röda mattan. Hon stod på festkungen Micael Bindefelds lista och var ett välkänt ansikte i Stockholms innekretsar. 

– Det var så jädra roligt. En härlig tid. Stämningen på TV4 var fantastisk, säger Anki.

Vi ses på en lunchrestaurang i ett grönskande Stockholm. Anki har precis opererat ögonen för att korrigera synen, och frågar artigt om det är okej att hon sitter med solglasögonen på. Solen kommer och går, och i klassisk svensk sommar­anda åker Ankis svarta skinnjacka ömsom av, ömsom på. 

Ja, Anki trivdes. Hon kände en tillhörighet. Men så beslutade TV4 att i stället för att låta ”väderflickor” presentera vädret, använda sig av utbildade meteorologer, och plötsligt stod hon utan jobb. 

Jag var trött på den där rollen som jag förväntades spela hela tiden. Rollen som den där snälla, käcka och glada väderflickan

– I dag kan jag tycka att det var rätt beslut av TV4. Dessutom började jag bli trött på den där rollen som jag förväntades spela hela tiden. Rollen som den där snälla, käcka och glada väderflickan, säger Anki. Dessutom hade jag redan utbildat mig till journalist på Poppius. 

När Anki fick sparken från TV4 slutade inbjudningarna till event och kändisfester att komma: ”I dag har jag insett att det gäller att förstå att man är något av en tillfällig fluga”, säger hon. Foto: Kajsa Göransson / Kajsa Göransson/Norstedts

Men vad Anki inte räknat med var att telefonen skulle tystna. Att inbjudningarna till de roliga festerna skulle sluta strömma in – och att många av dem som hon trodde var hennes vänner skulle sluta höra av sig. 

Jag blev sårad och kände mig trött på hela Stockholm

Det gjorde ont. 

– Jag blev sårad och kände mig trött på hela Stockholm, så jag bestämde mig för att flytta till Göteborg där jag har min bror och en kusin som står mig nära. 

Åren i Göteborg beskriver Anki som nödvändiga. Hon påmindes om vad som var viktigt här i livet. Pausen från ”väder-Anki” gav henne distans och insikt om vad det riktiga livet innebär. 

– Det var som om jag hade stagnerat. Som om jag behövde hitta mig själv och utmana mig mentalt, förklarar Anki. 

Vem var du då, när du inte var den där käcka och snälla väderflickan?

– Jag insåg att jag visserligen faktiskt är snäll och glad och ganska käck. Men jag upptäckte också att jag hade ett större djup inom mig än vad jag trott. 

Ankis mamma hade gått bort några år tidigare, och nu fick hon tid att stanna upp och fundera. Hon landade i insikten om att det inte går att ta något för givet. Framför allt landade hon i att hon ville göra något med själ och hjärta. 

I dag inser hon att samtidigt som de där åren var jobbiga och på sätt och vis smärtsamma, var de nödvändiga för hennes personliga utveckling. 

– När jag fyra år senare flyttade tillbaka till Stockholm för ett programledarjobb hade jag fått ett nytt självförtroende. Jag kände att jag visste vem jag var och hade fått en distans till mig själv. 

Anki hade passerat 30-strecket. Hon hade tappat en rad människor som hon trott var hennes vänner, men i gengäld hade hon fördjupat vänskapen med andra, personer som än i dag är hennes nära vänner. 

Inbjudningarna och förfrågningarna handlar inte om att man är omtyckt för den person man är

– I dag har jag insett att det gäller att förstå att man är något av en tillfällig fluga. Att det, när de där inbjudningarna och förfrågningarna kommer, inte handlar om att man är omtyckt för den person man är. Att det handlar om att nätverka och om jobbet. 

Trots att Anki aldrig fick några egna barn känner hon sig inte barnlös: ”Faktum är att jag aldrig har känt mig barnlös. Mina brorsbarn till exempel, har jag haft en stark relation till sedan BB”. Foto: Kajsa Göransson / Kajsa Göransson/Norstedts

Väl tillbaka i Stockholm fick Anki frågan om att delta i isdansens motsvarighet till ”Let’s dance”, ”Stjärnor på is”, ett program som bara sändes säsongen 2008. 

Anki skrattar lite när hon berättar om det. Men hon ångrar inte en sekund att hon snörde på sig skridskorna och utsatte sig för de hårda smällarna och blåmärkena som konståkning medför. 

För det var tack vare ”Stjärnor på is” som hon lärde känna fotbollsspelaren Jesper Blomqvist, som i sin tur presenterade henne för Peter Hedström, mannen som hon i dag är gift med. 

– Vi träffades ganska sent. Jag var 38 år, och eftersom Peter bodde i Umeå och var ensamstående pappa till två barn flyttade jag upp till honom. 

I efterhand kan hon konstatera att hon trivdes ypperligt i Umeå, som hon beskriver som en storstad i litet format. Däremot var det inte lätt att lära känna nya människor.

– Nej, det tog ett bra tag innan jag fick ett eget umgänge. De första åren umgicks jag med vänner till Peter. 

Anki jobbade på TV4:s lokalredaktion i Umeå och livet rullade på. Efter tre år tillsammans gifte hon och Peter sig och började prata om att bli föräldrar. Men graviditeten tog sig inte, och alternativet att försöka med IVF kändes uteslutet. 

Den risken var jag inte beredd att ta eftersom mamma gick bort i sjukdomen

– Vi har bröstcancer i släkten, och det finns en liten ökad risk för bröstcancer för den som genomgår IVF-behandling, och den risken var jag inte beredd att ta eftersom mamma gick bort i sjukdomen, säger Anki och tar av sig solglasögonen. 

Efter tiden på TV4 valde Anki att lämna Stockholm:” Jag blev sårad. Kände mig trött på hela Stockholm, så jag bestämde mig för att flytta till Göteborg”. Foto: Kajsa Göransson / Kajsa Göransson/Norstedts

För Anki har aldrig barnlösheten varit något problem. Hon säger att hon alltid haft många barn omkring sig, barn som hon älskar. Hon har sina brorsbarn och hon är bonusmamma åt Peters två, i dag vuxna barn. 

– Faktum är att jag aldrig har känt mig barnlös. Mina brorsbarn till exempel, dem har jag haft en stark relation till sedan BB. 

I Umeå växte en ny plan fram och Ankis liv tog en helt annan vändning.  

– Jag har alltid älskat att skriva. Redan när jag var liten sade mamma till mig att jag skulle skriva böcker, men mitt jobb på TV kom i vägen, säger Anki. 

Nu hade hon tid att fundera på vad hon verkligen ville göra med resten av sitt liv. Och ju mer hon utforskade tanken på att skriva en bok, desto mer lockande kändes den. 

– Så jag anmälde mig till Folkuniversitetets ettåriga skrivarutbildning. Under det här året lärde jag mig massor om hur man gestaltar, hur man skriver olika genrer och hur man för handlingen framåt i en längre berättelse.

När utbildningen var klar insåg hon att hon hade ett stort kunskapsglapp. Anki hade lärt sig grunderna i skrivandets hantverk, men eftersom hon ville skriva deckare kände hon att hon saknade kunskap om gärningsmännen. 

Anki, som är uppväxt i en polisfamilj, både hennes pappa och hennes bror är poliser och där hemma pratades det ofta polisarbete. Nu anmälde sig Anki till universitetets kriminologutbildning och 47 år gammal debuterade hon med ”Lust att döda”. 

Sedan dess jobbar Anki som författare på heltid. När det var dags för bok nummer två, ”Snöängeln”, bytte hon förlag till prestigefulla Norstedts. 

Bok nummer två blev något av en succé, och har i dag sålt över 100 000 exemplar. 

Samtidigt sågs det inte med helt blida ögon hos vissa att en före detta väderpresentatör och programledare började skriva böcker, och Anki har fått jobba hårt för att bevisa att hon är seriös.

– I en recension skrev recensenten något som ”kan en avdankad väderflicka verkligen skriva böcker?”, säger Anki och ler.

Ingen av mina föräldrar var särskilt drivande, jag är mer uppfödd på kramar.

För hon vet ju vilket arbete som ligger bakom böckerna, hur oändligt många timmars research hon lägger ner för att få detaljerna rätt. 

– När jag till exempel skulle skriva om tonårstjejer i en av böckerna anmälde jag mig till en utbildning om att vara tonårsflicka i Sverige på 2000-talet. Det är en utbildning för bland annat socionomer och liknande yrkesroller, men jag kände att jag behövde förstå hur tonårstjejer tänker för att kunna skildra dem på ett trovärdigt sätt. 

Men att Anki skulle vara mer målmedveten och driven än någon annan vill inte Anki kännas vid. Nej, hon ser i det närmaste förvånad ut över kommentaren. 

– Ingen av mina föräldrar var särskilt drivande. Jag är mer uppfödd på kramar och en attityd om att huvudsaken är att vi var glada och mådde bra. 

Samtidigt har du efter 40 års ålder gått flera utbildningar med fokus på att bli en skicklig författare. Det är väl det som kallas driv?

– Jag har inte ens tänkt i de banorna. Men kanske … Jag har i alla fall alltid haft ett driv framåt. Inte velat stagnera, funderar Anki. 

I dagarna kommer hennes tredje bok, ”Sjöjungfrun”. 

Ankis tredje bok ”Sjögungfrun” handlar om eskalerat våld och psykisk ohälsa. Foto: Norstedts

På frågan om vad den handlar om skruvar Anki lite på sig. 

– Om jag berättar för mycket avslöjar jag slutet … Det är svårt. Men jag kan väl sammanfatta det med att den handlar om eskalerat våld och psykisk ohälsa. 

Uppslag till böckerna får Anki ur verkliga livet, där det tyvärr finns gott om källor att ösa ur. Och trots att ”Sjöjungfrun” när vi ses ännu inte har lämnat tryckpressarna, har hon redan börjat med nästa bok. 

– Jag håller på med researchen nu. Har börjat intervjua poliser och skriver synopsis. Om en månad räknar jag med att sätta i gång med själva skrivandet. 

Anki ser nöjd ut. Det är ganska uppenbart att hon är på en plats i livet där hon vill vara. Vet vad hon går för och att hon även om hon fortfarande är den där glada, snälla och käcka Anki är så mycket mer än så. 

”Jag är en poptjej” – Anki om livets stämningshöjare

Om jag vore en film­titel: ”Second act” med ­Jennifer Lopez. Känns som jag är i akt två rent karriärmässigt :) och ålder, haha.

På nattygsbordet: Mobiltelefonen! Jag läser tidningen och kollar Instagram innan jag somnar. Jag tycker alltid att det är kul att se vad andra gör.”

I lurarna: ”Musik. Jag är en poptjej som älskar allt som är svängigt.”

Skämslåt: ”Åh, det får nog bli En dag i juni med Lasse Berghagen. Vet du, en dag när jag satt i bilen och spelade den kom faktiskt Lasse Berghagen gående. Eftersom jag spelade den så högt hörde han det och gjorde tummen upp.”

Oanad talang: ”Den var svår. Hur tråkig är inte jag då, om jag inte kan svara på det … För några år sedan hade jag skrivit att jag kan skriva. Men nu är det ju inte oanat längre. 

Matintresset: Jag kan inte laga mat men är en duktig smakgranskare. Är bra på smaker. Och jag är duktig på att baka som jag älskar, men jag bakar sällan. Så den är väl dold.”

Önskar att jag vore bra på: ”Matte! Eller att sjunga. Varje gång jag sjunger hemma säger min man ”Don’t quit your day job”, och det säger väl allt.”

LÄS MER: Lill-Marit Bugge: ”Jag blev psykiskt och fysiskt sjuk” 

LÄS MER: Martin Melin: ”Jag var en frånvarande pappa”