Starka känslor och utbrott från både tonåringens och de vuxnas håll tas upp när psykoterapeuten Gunilla Bergsten svarar på frågor från tonårsföräldrar.
1 AV 2
Starka känslor och utbrott från både tonåringens och de vuxnas håll tas upp när psykoterapeuten Gunilla Bergsten svarar på frågor från tonårsföräldrar.
2 AV 2

Tonårsakuten: ”Kan min ilska skada min dotter?”

Livet med tonåringar är underbart, spännande – och ibland väldigt utmanande. Känslorna svallar hos både barn och föräldrar. ”Krikke” undrar om hennes ilska kan skada den 15-åriga dottern, ”Vickan” vill veta varför hennes dotter ljuger och ”Tinas” 16-åring håller på att knäcka hela familjen med sina utbrott.

Gunilla Bergsten är legitimerad psykoterapeut och chef för Bris stöd online. 

Här svarar hon på sex känsliga frågor från tonårsföräldrar.

Krikke: ”Kan mitt utbrott ha skadat min dotter?”

Fråga: Hjälp, jag och mina två tonårsbarn bråkar mest hela tiden känns det som. Om allt: städning, tider de ska vara hemma, läxor som inte görs, deras attityd... Häromdagen hade jag och den äldsta, 15 år, ett stort bråk och i rent raseri knuffade hon till mig och då blev det som svart för ögonen. Jag skrek och kastade en tallrik i golvet, och hon sprang ut ur lägenheten. När hon kom tillbaka ville hon inte prata om det. Men jag håller på att gå sönder inombords... Jag vet ju att jag gick över gränsen, och undrar om hon kommer att ta skada av det?

/Krikke

Gunilla svarar: ”Be om ursäkt och lägg inte skulden på henne”

Ja, precis som du själv redan konstaterat gick du över gränsen och det kan hända de flesta av oss. Det är väl troligt att din flicka blev rädd, kanske skrämde du henne, kanske var det en reaktion som hon aldrig varit med om tidigare. Som tröst till dig, kan du påminna dig att om en förälder alltid var utsövd, mätt och initiativrik då gick en väl aldrig över gränsen. Då var det inte något större problem att möta och lösa en förälders utmaningar, men så ser verkligheten inte ut. Så då får vi vuxna vara tydliga med att ibland gör vi mindre snygga saker, saker vi på intet sätt är stolta över och som vi verkligen skulle önska var ogjorda. 

Gunilla Bergsten

Gunilla Bergsten är socionom och leg psykoterapeut och chef för Bris stöd online (telefon, chatt och mejl). Hon har mycket lång erfarenhet av behandlingsverksamhet för ungdomar och har bland annat arbetat inom barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm.

Du undrar om din 15-åring kommer att ta skada av det. Jag tycker att det handlar om på vilket sätt du sätter det som skedde i sitt sammanhang. Du behöver förstås förklara för henne vad som hände och varför du reagerade som du gjorde. Be om ursäkt, lägg inte skulden på henne. Prata i stället om hur ni tillsammans hamnar i vissa ”gräl-spiraler” som du önskar att ni kunde undvika/hitta bättre sätt att hantera. 

Ta den här incidenten som ett startskott på att hitta andra sätt att hantera saker ni blir oense om. Jag tycker att du ska ringa till Bris vuxentelefon om barn, öppet alla vardagar kl. 9-12 telefon 077–150 50 50. Där kan du beskriva mer om bråken ni hamnar i och få råd om hur du/ni kan gå vidare. 

Vickan: ”Varför ljuger min 14-åring?”

”Nu visar det sig att hon ljuger om allvarliga händelser som sker i omgivningen” skriver signaturen ”Vickan” om sin dotter.

Fråga: Jag har en 14-åring som alltid har haft en livlig fantasi och en förmåga att berätta gripande historier. Men nu visar det sig att hon ljuger om allvarliga händelser som sker i omgivningen. Igår hörde hennes kompis mamma av sig och beklagade sorgen efter att vår hund blivit påkörd och dött… men vi har ingen hund. När jag frågade min dotter, sa hon att hon aldrig hade sagt det, men jag såg att hon ljög. Varför gör hon så? 

/Vickan

Gunilla svarar: Det behöver inte vara allvarligt

Jag tror att de sortens lögner som du beskriver kan handla om ett stort mått av impulsivitet kopplat till en önskan om att i många sociala situationer vara speciell och få en skvätt särskild uppmärksamhet. Vem kan svära sig fri från det? Det behöver verkligen inte vara något allvarligt som omgående behöver tas om hand. Väldigt många har under någon period lätt till att ”krydda” sina historier. Men vi kan, trots det, inte helt förringa det, framför allt eftersom det kan få allvarliga sociala konsekvenser. Exempelvis om din 14-åring blir stämplad bland sina kompisar som att hon är en person som ”springer runt och berättar historier som visar sig vara hitte på”.

Det bästa är ju om ni kan prata om det

Det bästa är ju om ni kan prata om det från det hållet, om vad konsekvenserna kan bli. Lyft gärna din oro i det sammanhanget och försök hitta på alternativa strategier tillsammans. En bra utgångspunkt kan vara vad som kan få henne att hejda sig i ett sådant sammanhang som du beskriver i din fråga? Om det inte går att samtala om det tror jag ändå att du sår små frön genom att börja problematisera det.

Tina: ”Var går gränsen för alla utbrott?”

Fråga: Vi lever med två tonåringar, 16 och 13, och den äldsta håller på att knäcka hela familjen. Det är dagliga utbrott, skrik och svordomar och de värsta humörsvängningar jag någonsin sett. Jag kan acceptera en del av det, jag fattar att det är vanligt under tonåren. Men var går gränsen? I går fick hon ett utbrott när vi var i en klädbutik och skrek vidriga saker till mig. Det är inte okej! 

/Tina

Gunilla svarar: ”Ni behöver hitta lugna oaser”

Var går gränsen – det är en mycket bra och viktig fråga, som är svårt att svara på. Vad som är helt okej i en familj, är över gränsen i en annan. Var och en behöver gå till sig själv och sin familj. Och ja, det är klart att det ofta kan vara mer känslo­sväng­ningar under tonåren och att de vuxna behöver ”välja sina krig”. Men jag tycker ändå att det är bra att fundera runt det hela, särskilt om konflikt är det enda sättet som umgänget sker på.  

Här behöver vi vuxna ta fram den varmaste omsorgen vi har och erbjuda den även till den ilsknaste och mest avvisande tonåring

Det är viktigt att, även under en turbulent tid, ha möjlighet till något lugn i relationen. Möjlighet till ett lite bättre samtal (även om tillfällena är få) eller en tyst gemensam samvaro där någon form av ömsesidigt utbyte och förståelse kan ske. Det sämsta när man är i ständig konflikt med sina närmaste är att just de närmaste hamnar så långt bort. Det är inget bra ställe att vara på som tonåring. Här behöver vi vuxna bjuda till, svälja eventuell stolthet, ta fram den varmaste omsorgen vi har och erbjuda den även till den ilsknaste och mest avvisande tonåring. 

Jag tycker att ni ska söka hjälp och att det enklaste är att du säger att du behöver hjälp. Du kan då säga till din 16-åring att du vill kunna hjälpa och stötta på rätt sätt, och därför vill du att ni tillsammans ska prata med någon som kan lotsa dig rätt. Prata om hur ledsen du blir när ni hamnar i konflikt. Hur gärna du vill att ni ska hitta ett annat sätt att prata med varandra men att du just nu inte vet hur du ska göra för att det ska kännas och bli bättre. 

Ellen: ”Tar min son skada av att jag är frånvarande?”

Fråga: Min man och jag bråkar om att jag inte engagerar mig tillräckligt i vår tonåring. Jag har försökt men har inte tålamod att hantera allt dagligt tjafs. Det gör min man mycket bättre. Obs! Jag älskar min son, men tror att vår relation kommer ”blomma” när han är äldre och vi kan umgås mer som vuxna. Tar han skada av min attityd, tror du?

/Ellen

Gunilla svarar: ”Han behöver dig – nu!”

Du skriver att er relation kommer att blomma när din son är äldre eftersom du inte orkar eller har tålamodet nu. Men det faller på sin egen orimlighet. Det är klart att du behöver finnas även nu, även om det är jobbigt för dig. Barn och ungdomar behöver gnuggas och stöka med sina vuxna för att veta var och hur de själva vill vara. Du är en viktig vuxen och så klart behöver du ta din del.  

Jag tycker inte att vi vuxna behöver göra lika eller alltid ta samma ståndpunkt i konflikter

Men jag tycker inte att vi vuxna behöver göra lika eller alltid ta samma ståndpunkt i konflikter. Det kan absolut vara så att en vuxen är bättre på att tydliggöra vissa gränser medan en annan gör andra saker. Men att helt ducka och vänta på bättre tider, om jag förstått dig rätt, är inte en väg att gå. 

Kanske vore det bra för dig och din man att söka familjerådgivning för att se hur ni bäst kan dela uppgifterna och stötta varandra i föräldraskapet. Tycker du att det steget är för långt, ring gärna kuratorerna på Bris vuxentelefon om barn, 077–150 50 50, vardagar 9–12, för att få råd.  

Tinne: ”Hur ska jag komma nära min dotter igen?”

Signaturen ”Tinne” är orolig för avståndet som uppstått mellan henne och dottern.

Fråga: Jag och min dotter, som nyss fyllt 12, har alltid varit väldigt nära och haft en alldeles speciell relation, men nu har hon plötsligt börjat skärma av sig och berättar inte på samma sätt längre vad hon gör eller hur hon mår. Jag är orolig för att det ska bero på att något har hänt, men ju mer jag frågar om vad som händer i hennes liv, desto mer avståndstagande blir hon. Hur ska jag göra för att kunna komma henne nära igen?

/Tinne

Gunilla svarar: ”Kanske behöver hon markera distans”

Det är verkligen svårt att som förälder hänga med i svängarna när barn växer, förändras och därmed ger oss nya utmaningar. Det bor förstås också ett vemod i att något gått förlorat när en nära relation byts till något annat, något nytt.  

Mitt huvudspår är att om inte du uppfattar några tecken på att din dotter mår dåligt eller har det svårt, ska du försöka följa henne. Det troliga är att hon är inne i ett utvecklingsskutt där hon behöver markera en viss distans till dig. Kanske är det nya saker som hon vill utforska tillsammans med sina kompisar. Allt behöver inte föräldrar ta del av och det behöver inte heller vara farligt att inte veta. Dock är det alltid viktigt att säga och visa att vad som än händer, vad hon än gör eller vad som uppstår, kan hon alltid komma till dig.  

Försök att hitta tillfällen och aktiviteter som ni båda gillar att göra. 

I avvaktan på nya förtroenden kan det vara fint att bara göra saker som ni kan dela. Kanske har ni något som ni gjort tidigare som ni fortfarande uppskattar?  

Kalle: ”Kallar mig ”alkis – vad ska vi göra?”

Signaturen ”Kalle” tycker att han och barnens mamma dricker med måtta, men barnen håller inte med. Foto: Shutterstock

Vi vuxna tar gärna ett glas vin till maten, även på vardagar. Vi mår bra av det eftersom vi båda har stressande jobb. Tyvärr börjar barnen tjafsa om detta nästan varje dag. De tycker inte om att vi dricker och vår äldsta, 13 år, kallar mig till och med för ”alkis”. Jag dricker med måtta och försöker förklara att det här faktiskt är något vi vuxna bestämmer. Då blir det smäll i dörrar och så är bråket i gång. Vad ska vi göra? 

/Kalle 

Gunilla svarar: ”Ta barnens oro på allvar”

Det här är en bra och viktig fråga! När vårdpersonal försöker ringa in risk- eller missbruk ställer de ofta frågan: ”Finns det någon i din närhet som tycker att du dricker för mycket?” Är svaret Ja, och kommer från ens barn, är det läge att ta det på allvar. Barn är ofta oerhört känsliga för minsta förändring i sina föräldrars beteende. Försök att känna tacksamhet för att er 13-åring är öppen med sin oro som säkert grundar sig i omtanke. Tänk också på hur svårt det ofta är att ifrågasätta andras alkoholvanor, särskilt ens föräldrars. Ni bör i lugn och ro fråga era barn vad det är som oroar dem? Hur ser barnen på det som i era ögon förgyller vardagen? Försök att inte bli kränkt, utan i stället lyssna med intresse. 

Därefter tycker jag att ni vuxna ska fundera på egen hand över er alkoholkonsumtion. 

Att dricka alkohol nästan varje dag, oavsett mängd, är oroande. Vad skulle hända om ni avstod? Finns det andra sätt att hantera jobbstress? Testa gärna att ringa till Alkohollinjen, 020-84 44 48. Det går bra att vara anonym och alla frågor är välkomna.

LÄS MER: ”Sonens flickvän är gravid, vad gör jag?” 

LÄS MER: ”Min 16-åring vill tjäna pengar på lättklädda bilder”