Tonårsakuten: ”14-åringen vågar inte sova borta”

Josefin: ”Hon vill inte sova över – kommer hon hamna utanför?”

Fråga: Vår dotter, som nyss fyllde 14, har en massa vänner och trivs okej i skolan men hon vågar fortfarande inte sova borta. Det leder till att hon stannar hemma när kompisarna åker på läger eller sover över hos varandra. Jag är rädd att hon ska hamna utanför gruppen på grund av detta. När vi frågar varför hon vägrar säger hon bara att hon inte vill lämna oss ensamma… Vi som bara vill att hon ska bli mer självständig! 

/Josefin

Gunilla svarar: ”Sova borta är inget måste”

Det är ju verkligen så att vi får olika barn. Jag skulle vilja säga att det är en mycket vanlig ”oro” och ett enkelt svar är ju att sova borta är inget någon måste göra. Handlar det om svårigheter att gå till skolan, måste vi vuxna sätta in stöd för att få det att fungera. Men att inte gilla att sova borta är inget som kräver insatser. 

Börja med något lite enklare som att sova hos mormor eller hos bästa kompisen

Är det så att din flicka gärna vill prova att sova borta, är det bästa att gemensamt hitta strategier för hur hon ska fixa det. Börja med något lite enklare som att sova hos mormor eller hos bästa kompisen. Fundera tillsammans över vad hon är rädd för ska hända och gör upp strategier för vad hon kan göra om hon blir orolig. Ni får förstås också vara beredda på att hämta henne.

Om det enbart är ni föräldrar som är oroliga för att hon hamnar utanför tänker jag att ni får lämna det därhän. Med största sannolikhet kommer hon att vara en i gänget ändå och förr eller senare kanske hon själv önskar göra en förändring vilket förstås är den bästa driv­kraften.

Kelly: ”Hur ska jag förklara morfars demens?”

Fråga: Min älskade pappa har insjuknat i alzheimer och det har varit jättetufft för hela familjen. Värst är det för min 13-åring som verkligen avgudar sin morfar. Sist vi träffade min pappa sade han saker som verkligen sårade min son. Jag försökte förklara att pappa inte längre känner igen oss eller vet vad han säger, men det är svårt att fatta eftersom han på ytan ser ut precis som han alltid har gjort.

/Kelly

Gunilla svarar: ”Sörj den 'gamla morfadern'”

Så sorgligt med din pappa. Demenssjukdomar brukar kallas för ”de anhörigas sjukdom” och det kan en ju verkligen förstå. Så hemskt att någon finns där precis som förr, men ändå är helt förändrad. Och så bra att du försöker förklara för din son. 

Det blir lite som att sörja en person som fortfarande lever och det är förstås mycket smärtsamt

Jag tänker att du måste fortsätta med det, fortsätta att betona att morfar är som en annan nu och att det på riktigt är sjukdomen som talar genom honom. Och att ”gamla morfar” skulle bli förtvivlad om han hörde vad den sjuka morfadern säger för konstigheter. Det blir lite som att sörja en person som fortfarande lever och det är förstås mycket smärtsamt. Sök gärna mer information så att du kan beskriva för din pojke hur sjukdomen märks och utvecklas. Men tipsa honom också om att kontakta Bris på chatt, telefon eller mejl för stöd. Vi har öppet dygnet runt. Gå in och titta på bris.se.

Ann-Sofi: ”Klarar min dotter begravningen?”

Fråga: Min brorsdotter gick nyligen bort efter flera års kamp mot cancer. Det har varit hemska år eftersom hon var så ung, bara 14 år, och dessutom jättenära min dotter. Vi har vetat länge att det skulle sluta så här och pratat mycket om det. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur knäckt min dotter skulle bli. Jag är tveksam till om hon fixar att vara med på begravningen, jag vill inte göra smärtan värre. Hennes pappa tycker absolut att hon ska gå. Vad gör vi?

/Ann-Sofi

Gunilla svarar: ”Stötta henne att gå”

Jag beklagar verkligen er förlust och det svåra din dotter får gå genom vid så unga år. Det är förstås mycket svårt för er vuxna att se ert barn sörja och lida på det sättet som jag förstår att din flicka gör. Det är då inte konstigt att en tänker i ­termer av att bara försöka sudda bort och mildra det onda.

Begravningen kommer inte att kunna göra smärtan värre

Men jag tycker att hon ska gå på begravningen, det kommer inte att kunna göra smärtan värre. Det är klart att det kommer att vara sorgligt och smärtsamt, men det är det redan. En begravning ger en möjlighet för efterlevande att gemensamt samlas kring sorgen och saknaden. Men också att i gemenskap få prata om och levandegöra den person som alla saknar. Att ventilera de ljusa minnen som finns kvar är ovärderligt för att kunna gå vidare. 

Jag skulle vilja säga att ju mer drabbande ett dödsfall är desto viktigare att gå på begravningen – det är precis den sammanhangsmarkering de allra flesta av oss behöver. Självklart behöver ni höra vad er dotter vill gällande begravningen men jag tycker att ni vuxna ska stödja henne att delta.

Sanna: ”Min son hittar inte en flickvän”

Fråga: Min 16-åring har aldrig haft en tjej eller umgåtts med tjejer på något vis. Jag vet att han ofta frågar sin äldre bror hur han ska göra för att få en flickvän, men hans bror bara driver med honom. Han skulle aldrig våga prata med mig om det och jag vet inte ens hur jag skulle kunna hjälpa. Jag blir sjuk av oro över att han ska bli deprimerad av detta. 

/Sanna

Gunilla svarar: ”Du har en bra möjlighet att stötta”

Jag vill börja med att betona att det inte är ovanligt att ha liten eller ingen erfarenhet av kärleksrelationer när en är 16 år. Det gör inte din pojke annorlunda på något sätt. Men med det sagt verkar det ju som om han har funderingar och frågor om det, du har ju uppmärksammat att han frågar sin bror. ­

Utifrån det tänker jag att du har en bra möjlighet att lyfta ämnet. Du tror inte att han är intresserad av att prata med dig om det, men försök ändå att visa dig öppen för att den möjligheten finns. 

Det kan vara bra att du rustar dig med vilka andra personer han kan lyfta det med (utöver brorsan som driver med honom) eller bra hemsidor du kan tipsa om. Ungdomsmottagningarnas hemsida umo.se är mycket bra när det gäller relationer och tipsa honom förstås gärna om att ringa eller chatta med kuratorerna på Bris så kan de, helt anonymt, fundera tillsammans med honom kring ämnet. 

Adriane: ”Mobbad för att hon är 'lillgammal'”?

Fråga: Våra grannar och andra vuxna i närheten har så roligt åt min dotter, de säger att hon är så ”lillgammal”. Hennes pappa är väldigt speciell och kan uttrycka sig lite gammalmodigt och hon tar efter honom. Jag tyckte själv det var gulligt när hon var liten men nu är hon över 15 och borde ha vuxit ifrån det? Jag är rädd att hon blir mobbad i skolan. Hon säger själv att hon trivs bäst med vuxna och så ska det ju inte vara när man är tonåring. 

/Adriane

Gunilla svarar: ”Alla behöver inte vara 'coola'”

Ja, att vara ”lillgammal” uppfattas ofta som charmigt av vuxna, men inte alltid av jämnåriga. Det finns absolut barn och ungdomar som upplever vuxna som tryggare och lättare att umgås med. Kanske handlar det om att din dotter inte förstår ”ungdomskoderna”, det vill säga hur man ska vara för att smälta in? Kanske är det för att ungdomarna i hennes närhet inte delar hennes intressen? 

Jag undrar hur din dotter har det i skolan – har hon någon likasinnad vän eller upplever du henne som ensam? Har du frågat henne eller hennes lärare? Har hon intressen som hon gillar? 

Alla behöver inte vara den ”coola tonåringen”. Det viktiga här är om situationen blir ett problem för henne och orsakar lidande? Ofta är det lättare att skilja sig från mängden om man har en likasinnad vän. Vill du prata mer om detta får du gärna ringa Bris vuxentelefon om barn 077-150 50 50, så kan vi ge dig mer råd och stöd. 

LÄS MER: ”Min 16-åring vill tjäna pengar på lättklädda bilder” 

LÄS MER: Kalmi, 13: ”Skolan glömmer bort särskilt begåvade barn”