Therese Lindgren: ”Känner mig ensammast i världen”

amelia är en del av Expressen Premium.
Mer Premium hittar du här.

Therese Lindgren hade en stressig dag i ryggen när hon körde mot huset norr om Stockholm. Hundarna satt i baksätet och gnydde, åksjuka som de små älsklingarna är, så hon ville komma fram så snabbt som möjligt. Men väl framme hade solen gått ner, ett kompakt mörker omslöt henne när hon steg ur bilen. Therese satte resolut nyckeln i dörren och klev in, tände några ljus och satte sig i soffan när paniken vällde över henne. Trängde sig in i kroppen och tog över. Hjärtat bultade, hon fick svårt att andas, blev yr i huvudet och hade det välkända trycket över bröstet. 

– Det här är 1,5 år sedan nu, vilket är senast jag hade en panikattack. Men den här gången, till skillnad från när jag var 24, visste jag vad det var. Första gången trodde jag att jag fått en stroke och skulle dö, säger Therese. 

Jag var i en period när antalet panikångestattacker slog i taket, och jag hade inga vänner

Influencern och Youtube-stjärnan Therese Lindgren har med sina en miljon följare det största svenskspråkiga kontot på Youtube, och det är inte ovanligt att hennes videos har en halv miljon tittare. Hennes tidiga inlägg handlade om sminktips, men det var när hon började prata öppet om sin psykiska ohälsa som kontot fick ett rejält genomslag. Och antalet följare formligen exploderade när hon 2016 gråtande berättade att hennes pojkvän Anders oväntat hade gjort slut. 

– Jag skäms när jag ser den. Idag hade jag aldrig gjort en sådan video, den är för utlämnande. Men då var jag i en period då antalet panikattacker slog i taket, jag hade inga vänner och dålig kontakt med mina föräldrar, jag var desperat. Så jag låter den ligga kvar, den är en ögonblicksbild ur mitt liv.

Mörkade sjukskrivningen för omgivningen

Hon kommer leende till studion, osminkad i myskläder, och berättar att hon nästan alltid har mjuka kläder på sig. Som en del av strategin för att må bra. 

– Jag är jättesnäll mot mig själv. Jag ger mig själv mycket ledig tid, så jag kan vara med hundarna eller ute i naturen. Dessutom har jag bara bekväma kläder. Innan jag blev utmattad hade jag ofta tajta kjolar och blusar, höga klackar och behåar som kändes som ett fängelse. 

Det var 2011 som resan började. Therese var då en slipad mediesäljare, duktig på att göra avslut och ro hem affärer. Framgångsrik, social och älskade att jobba hårt. Den första panikattacken kom just som hon skulle låsa en stor deal med en mediebyrå.  

– Jag hade pennkjol och kavaj som ett slags rustning. Men uniformen var inget skydd, jag tvingades inse att vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa. 

Jag var rädd för att betraktas som svag, så det tog ett bra tag innan jag ens berättade för mina föräldrar

Attackerna kom oftare och oftare. Till slut blev hon sjukskriven för utmattning och paniksyndrom. 

– En säljare som inte kan träffa nya människor på möten eller ens prata i telefon är ingen bra säljare. 

Det var under den nio månader långa sjukskrivningen som hon kom att hänge sig åt Youtube, framför allt sminkvideos, de var lagom lättsamma. En utmattad hjärna orkar inte så mycket. Och det var när hon hade plöjt hundratals sådana som hon blev sugen på att lägga upp egna. Resten är näthistoria. 

Ett bra tag mörkade hon dock sin sjukskrivning för omgivningen. 

– Jag var okunnig om psykisk ohälsa och tyckte det reflekterade på mig som person. Jag var rädd för att ses som svag, så det tog ett bra tag innan jag ens berättade för mina föräldrar. 

Du har tidigare sagt att du och dina föräldrar inte har en särskilt nära relation. Berätta.  

– Jag har inte känt att jag kunnat prata med dem om jobbiga saker av rädsla för att de ska bli arga. Den rädslan kan mycket väl vara obefogad, för jag har inget minne av deras ilska. Men vi hade sällan långa förtroliga samtal hemma under min uppväxt, så jag pratade hellre med vänners föräldrar. Eller så pratade jag inte alls om känslor. 

Och hur är det idag? 

– Nu är det annorlunda. Jag umgås ofta med mamma och messar med pappa varje dag. Tack vare att jag pratade om min psykiska ohälsa på Youtube så lärde de sig mer om mig, vilket öppnade upp för samtal. Det har inte fallit sig naturligt för oss att prata om jobbiga saker, men de senaste åren har vi övat. Och idag, när jag får till mig så många människors historier, förstår jag vilken odramatisk och privilegierad uppväxt jag själv haft. Mamma och pappa var inte perfekta, men de gjorde allt i välmening. 

Ångesten är fortfarande en följeslagare

Att följa Therese på nätet är att få en inblick i hennes vardag. Vi får se henne testa läkemedel mot åksjuka på sina hundar, ligga i sängen och kvida av kraftig PMS, laga veganska nuggets eller mixa Starbucks-drycker hemma. Men hon fortsätter också ihärdigt att prata om just psykisk ohälsa. 

– Jag önskar att jag själv hade vetat mer när jag drabbades. Så kan jag göra skillnad för några så berättar jag gärna. 

Också för att ångesten fortsätter att vara en följeslagare i hennes liv. Hon säger att det är bättre nu när hon äter antidepressiva, men att hon annars alltid bär på en obehaglig grundångest, som ligger där i magtrakten och puttrar. Hon delar upp ångesten i två delar. Det kan vara ångest inför något hon ska göra som känns läskigt, som den här intervjun.  

Få personer älskar sina hundar så högt som jag, eller njuter så mycket av sitt morgonkaffe

– I duschen i morse kände jag mig orolig, trots att jag för bara några dagar sedan gjorde en trevlig intervju. Visst är det intressant hur det räcker med att få panikångest på ett ställe en enda gång, för att sedan vara rädd för den situationen för alltid. Men roliga saker vill kroppen inte minnas på samma sätt.  

Hon säger att den här typen av ångest ändå är enklare att hantera, för hon vet att situationen bara varar en kort stund. Hon kan också hjälpa sig själv genom att ställa ”Vad är det värsta som kan hända”-frågor. 

– Den andra typen, däremot, leder till nedstämdhet och minskad livskvalitet. Oron drabbar mig via katastroftankar. Jag tror att jag ska drabbas av cancer eller någon annan allvarlig sjukdom. Det är inte för inte som jag bor i närheten av ett akutsjukhus. Jag är rädd för att bli lämnad av Anders eller mina föräldrar, kan ställa väckarklockan på nätterna för att kolla att hundarna fortfarande andas, och så vidare. 

Tror du att du alltid kommer att bära med dig den här sårbarheten? 

– Jag tänker inte på det i termer av sårbar, utan ser det som att jag har väldigt mycket känslor. För om man vänder på det: Få personer älskar sina hundar så högt som jag gör, eller njuter så mycket av sitt morgonkaffe, eller känner så stor tacksamhet över att solen lyser. Ja, bra dagar kan vara så jävla bra! Andra är jag världens mest ledsna och oroliga. 

Att vara influencer är ju att utsätta sig för en massa åsikter, inklusive rent taskiga kommentarer. Hur går det ihop med psykisk ohälsa? 

– Ganska dåligt, helt ärligt. Men när jag får en elak kommentar försöker jag tänka att personen inte har hela bilden och inte känner hela mig. Jag har också blockat fula ord som jag inte vill se och läser inga ­skvallerbloggar. Men det är svårare än man tror. 

Tidigare trodde jag att jag var en extrovert person som älskade att stå i centrum och umgås med massor av folk

Ett sätt att undvika dipparna är att vara snäll mot sig själv och acceptera sig själv fullt ut med sina introverta sidor. 

– Tidigare trodde jag att jag var en extrovert person som älskade att stå i centrum och umgås med massor av folk. Jag strävade alltid efter ett eget ”Sex and the city”-gäng. Men att försöka spela ­extrovert tar på krafterna för en introvert person. Så istället uppskattar jag nu att vara introvert. Tänk vilken fördel exempelvis under pandemin när vi mest skulle hänga hemma och umgås med få. Då hade mina extroverta kompisar det betydligt tuffare.  

Kärleken till Anders och uppbrottet

Therese och hennes Anders har nu hållit ihop i tio år, ja, förutom ett års paus då efter att han gjort slut. Hon säger att det var tur att de blev ihop igen, en kommentar som hänger ihop med rubriker vi nyligen läst om att Therese Lindgren var alkoholpåverkad i så gott som alla sina videor 2016. 

– Jag hade precis blivit lämnad, åt inte antidepressiva och gick inte i terapi. Jag tog för givet att det var vi två för livet, så när Anders gjorde slut kändes det som om hela mitt liv raserades. 

Jag har aldrig känt mig särskilt sugen, men det finns en stark norm att man ska skaffa barn

Therese insåg också hur ensam hon var. 

– När någon flyttar på film så sitter man på golvet bland lådorna och delar på en pizza med vänner. Men jag var själv, inte ens mina föräldrar var där och hjälpte mig. Och hur skulle jag någonsin kunna träffa någon igen? En tjej med panikångest kan ju inte gå på dejt. Ja, jag hade ren och skär panik, och sökte mig till alkoholen för att lindra ångesten. Kortsiktigt fungerade det som ett plåster, men redan morgonen därpå stegrades ångesten av att jag druckit alkohol dagen innan. Jättesorgligt. 

Hur kom du ur den dåliga loopen?  

– Vi blev ihop igen. Det var tur för mig, men därmed har jag har inga tips till ­andra. 

Therese säger att de två är en bra match. Anders är extrovert och hon introvert, men de har liknande värderingar och drömmar i livet. Exempelvis har ingen av dem en önskan om att skaffa barn. 

– Jag har aldrig känt mig särskilt sugen, men det finns en stark norm i samhället att man ska skaffa barn. Folk säger att jag kommer att ångra mig, men för mig känns det konstigt att skaffa barn på de premisserna, för att jag i framtiden eventuellt ska slippa ångra mig. Dessutom kan man finnas där för barn på andra sätt, exempelvis genom att vara familjehem. 

Varför är Anders bra för dig? 

– Han har verkligen bomullsvantar på och curlar mig. Ringer det på dörren eller i telefonen så tar han det för att jag ska slippa. Han pushar mig inte till att göra jobbiga saker och vill att jag ska vila. Det här är inte alls bra, enligt terapeuten, som menar att han borde utmana mig mer. 

Men jag tycker att det är superskönt, skrattar Therese. Hon försöker också träna, eftersom forskning visat att fysisk aktivitet kan minska oro. 

– Jag har precis köpt ett gymkort. Under pandemin tränade jag i princip ingenting, även om jag ofta var ute i naturen. Men idag har jag träningsväskan med mig. Jag tränar framför allt styrka på gymmet, men gillar också att gå på klasser. Har du testat yoga swing, där man gör yoga i en mjuk gunga som hänger från taket? Ljuvligt! 

Ja, att vara själv-snäll är hon duktig på. Det är en större utmaning att exponera sig för det som känns obehagligt. 

– Förväntansångesten, alltså rädslan för att eventuellt få en panikattack, är 90 procent av problemet. Den gör att jag inte övar, och utsätter mig, så mycket som jag borde. Jag tänker att jag är så snäll mot mig själv, så jag slipper åka tunnelbana eller tåg. För att inte tala om flygplan, jag har inte flugit på tio år. 

Hon har också en släng social fobi, som hon behöver vara uppmärksam på. Exempelvis skickar hon hellre sin sambo till affären än går själv. 

– Men där måste jag exponera mig, för annars krymper mitt livsutrymme för mycket. 

Hur är det att leva med dig? 

– Fördelen är att jag är superintresserad av saker. Under en vecka kan jag lära mig allt om exempelvis Nordkorea eller bonsaiträd. Så jag har alltid mycket att prata om och berätta. Jag hittar också på nya, roliga saker, som nu när jag ska börja ta hand om en pensionerad häst. Nackdelen är väl att jag kan vara väldigt självupptagen i perioder då jag mår dåligt och hela tiden känner efter och analyserar. Man blir egoistisk då. 

LÄS OCKSÅ: Fi Lindfors: ”Jag försöker se min PMS som en tillgång” 

LÄS OCKSÅ: Bianca Kronlöf: ”Ingen jävel ska få kontrollera mig”

Styling: Lina Johansson Hår & makeup: Anna Frid