Amelia Adamo och Thorbjörn Larsson gifte sig i Indien 1999.
Amelia Adamo och Thorbjörn Larsson gifte sig i Indien 1999.

”Tack, Thorbjörn, för vårt minnesvärda giftermål”

Amelia Adamo ser ett par lova varandra trohet i nöd och lust och börjar tänka på det som har varit.

Hon minns sitt eget spektakulära bröllop, där hennes blivande make Thorbjörn Larsson kom till henne, ridande på en elefant i ett palats i Jaipur i Indien.

”Tack, Thorbjörn, för vårt minnesvärda giftermål”, skriver Amelia, när hon ser tillbaka på livet och på kärlekar som spirat och brustit. Och hon sörjer att Thorbjörn, som var hennes kärlekspartner i 24 år, inte längre finns bland oss.

”Life is like a box of chocolates”, säger skådespelaren Tom Hanks i den ljuvligt varma filmen ”Forrest Gump”. Det var nämligen vad hans mamma alltid sa till honom för att Forrest skulle förstå att livet har många praliner. Några är jättegoda medan andra smakar inget vidare, precis som livet självt, enligt mamma Gump. Med den metaforen sprang Forrest i väg och hamnade i än det ena, än det andra märkliga sammanhanget. Men oavsett utgången, så fanns alltid asken med mammas eviga budskap, life is a lika a box of chocolates. Alltså, ta en ny pralin och se vad den innehåller. 

Tänkte på Forrest Gump-filmen och dess budskap när jag nyligen var på ett storslaget, roligt och kärleksfullt bröllop där också vi som var gäster smittades av kärleksbacillen. Jag tyckte att alla såg förälskade ut där de svängde runt på dansgolvet eller hängde i baren med armarna om varandra med en svalkande gin och tonic. Även vi med många fler år – och giftermål – på nacken blev just då lite mer kära. Ett lyckligt bröllop smittar (motsatsen finns faktiskt också, det är inte alla som väljer sin partner eller att gifta sig) smittar. Och jag tror alla gifta gäster tänkte på sina egna bröllop, och visste att så småningom kommer vardagslivet och slår de nygifta i huvudet. De upptäcker att chokladasken inte bara innehåller söta och goda praliner. Det blir garanterat dags för de halväckliga pralinerna också. Det är sådana funderingar jag får av ett lyckligt bröllop. Inte just då i bröllopsdansen, men dagen efter.

Make nummer två började som en virvelvind av passion och arbete, men slutade i sårig skilsmässa.

Kan någons liv bli en perfekt chokladask? Knappast, ingen kommer undan dåliga perioder i livet. Idag skiljer sig hälften (i snitt efter elva år) av alla som gifter sig. Vad händer med de som kör chokladaskmetaforen? Det vill säga tuggar sig igenom den dåliga perioden och kommer ut på den andra sidan, och livet vänder och kärlekssolen lyser igen? Dem är jag nyfiken på.

De som skiljer sig vet man i regel mycket om, men de som klarat av löftet om att också i nöd stå kvar vid varandras sida är inte lika omskrivet. Kanske för att det är som allt annat, det negativa får rubriker, inte motsatsen. De flesta svar jag får liknar varandra och kan sammanfattas med: Vi kämpade på. De kanske förstod, som Forrests mamma, att livet är en varierad ask chokladpraliner. 

Ett bröllop gör att man tänker på sina egna förhoppningar, de jag hade en gång i tiden, om ett kärleksfullt och lyckligt liv – och hur och varför det inte höll. om kärlek, skilsmässa och sorg, Oscar (styvfar) och mamma Elda var gifta på italienska och då håller man ihop. Inte för att de var katolska och inte ville göra kyrkan ledsen utan har man gift sig så gör man det för livet. De var under nästan hela sin livstid besvikna på varandra och olyckliga, något ingen undanhöll den andre och skapade en delvis förgiftad stämning hemma, men de höll ihop. När Oscar dog trodde jag mamma skulle blomma upp, men så blev det inte alls.

Både han och jag mötte lyckan igen i vår tredje ålder, var och en på sitt håll.

Jag trodde då förstås inte på livslång kärlek. Men att döden skulle komma emellan var inget jag räknade med. Barnens pappa och jag fick tolv år, sedan dog han i cancer. Hur hade det gått för oss, hade vi kämpat på? 

Make nummer två, Thorbjörn, började som en virvelvind av passion och arbete, men slutade i sårig skilsmässa. Men vi höll ihop i 24 år med hjälp av framgångar i jobbet, och terapi. Mot slutet av vårt gemensamma liv hade vi gett upp, ingen av oss trodde på chokladasken, jag mindre än han. Alla de goda pralinerna kändes uppätna, kvar var de man inte ville ha. Både han och jag mötte lyckan igen i vår tredje ålder, var och en på sitt håll.

Idag är han också död och jag sänder en tacksamhetens tanke till att han gick med på vårt indiska bröllop. Han kom till mig ridande på en elefant, jag stod i ett maharadjapalats i Jaipur och vinkade med en hennamålad hand. Sen knöt vi konkret band runt våra händer och trodde det aldrig skulle upplösas. 

Tack, Thorbjörn, för vårt minnesvärda giftermål.

Men för de tu som förenade sina liv i det blomstersmyckade tältet blir det annorlunda för de fick regn i brudkronan som betyder evig lycka.

Johannes och Hanna Hobohms bröllop får Amelia Adamo att blicka tillbaka. Foto: Privat / M-magasin

Till dem vill jag bara upprepa Forrests livsmotto: Livet är som en ask praliner.

LÄS MER: Hon gjorde det förbjudna – lämnade sin sjuke man 

LÄS MER: Amelia Adamo: ”Fostra de unga i att konversera”