Det svider när överklass-bubblan spricker
Vi har levt i ett unikt glapp i tiden där det, för vanliga löntagare, varit möjligt att lajva överklass med lyxiga bostäder, täta utlandsresor och marmorkök. Men 2023 är året när ”man blir vid sin läst” och de lånade överklassvanorna måste återlämnas.
Journalisten Katarina Muhr skriver om hur medelklassen tvingas justera sina levnadsvanor i det nya ekonomiska landskapet.
Detta är en krönika. Åsikter och ställningstaganden är skribentens.
Pengar är inte allt, säger reklamen i tunnelbanan, men det är p-piller, fredagstacos och en ny glödlampa till hallen. Reklamen är från ett fackförbund som hintar om att det kanske är dags att skaffa inkomstförsäkring, nu när det är tuffa tider. Ett klokt råd, men det är ironiskt att bli påmind om att pengarna faktiskt ska räcka till mat på bordet och medicin. För jag tror inte att det är avsaknaden av fredagstacos som den priviligierade medelklassen sörjer.
Min generation, millennials, har levt i ett slags unikt glapp i tiden där mat, resor, kläder – typ allt – har varit billigt. Under 2000-talet blev det normalt att göra det som tidigare varit få förunnat. En weekendresa till New York? Helt rimligt. Skaffa städhjälp för att slippa tjafsa med sambon? Ja gud, vem orkar städa själv när det är så smidigt att låta någon annan dammsuga. Köpa en ny topp varje fredag som sen aldrig mer används? Vad annars.
I tonåren tittade jag på serier som ”The O.C” och ”The Hills”, båda om rika kids i Kalifornien, och tyckte att det var rimligt att vilja ha samma saker som de hade. Realityserien ”My super sweet sixteen” började sändas på MTV samma år som jag själv fyllde sexton, och handlade om bortskämda snorungar, förlåt tonåringar, med förmögna föräldrar som skulle ha extravaganta födelsedagsfester. I serien dök en kille upp med Rihanna som dejt, en tjej fick en klänning för 300 000 dollar och en annan färgade sina pudlars päls rosa för att matcha festens temafärg. Programmen avslutades alltid med att födelsedagsbarnet fick en bil (BMW, Hummer eller Range rover) med en stor rosett på.
Nu, när jag är vuxen, fattar jag att det här inte är normalt, men jag tror ändå att det gjorde något med en. Det har liksom funnits en förväntan på att man ska ha råd med sjuka grejer. Min mamma, som var tonåring under ett sent 60-tal, säger alltid att ribban har höjts jämfört med när hon var ung. När hon och hennes kompisgäng var tjugo-nånting så hade man knytkalas, gjorde EN resa till USA (”Amerikaresan”) och hade medhavd matsäck i skidbacken. Sist jag åkte skidor var det röda rep på lunchrestaurangen och på afterskin kom hink efter hink med champagne. För några år sedan minns jag hur en vän till mig bokade en weekendresa en gång i månaden under en vår då ett flygbolag hade rea. ”Det är så himla kallt och trist i Sverige då, jag behöver något att se fram emot”, resonerade hon.
Är det guldkant att beställa hem mat när det snöar så att någon annan stackare får trampa på sin cykel för minimilön?
Många har i sin enfald trott att de här rikemansvanorna är uppnåeliga. Men nu skiljs agnarna från vetet. Det är inte de rika som blir ledsna när räntorna höjs och smöret kostar 70 kronor paketet. Författaren Caroline Ringskog Ferrada Noli sa nyligen i hennes och Liv Strömquists podcast ”En varg söker sin pod”, att 2023 är året då man ”blir vid sin läst”. Med det menade hon att nu, när inget längre är billigt, kommer vi tvingas stanna i vår medfödda klass. Lånade överklassbeteenden måste återlämnas. Hej då Svenskt Tenn och resor till Positano! Caroline frågar sig till exempel varför hon, en kulturarbetare, har suttit på Sturehof och ätit hummer och ostron. Eller varför hon bor i innerstan: ”Jag har inte råd att bo i innerstan. Det förstår jag nu när hyran kommer. Det är pengar jag inte har.” Jag smålog när jag hörde hennes ord för det är precis så det är. Nu blir det tydligt vem som har råd på riktigt.
Krasst sett så går det inte att lajva överklass längre. Det känns pissigt, men samtidigt: gör det så mycket? Det finns något patetiskt över överklassambitioner. Som när man ser bostadsannonser för lägenheter i någon halvtrist närförort ”lyxigt” stylade med marmor i köket och en flaska ”champagne” (prosecco) på matbordet... För av det som upplevs lyxigt, hur mycket är det på riktigt? Är det guldkant att beställa hem mat när det snöar så att någon annan stackare får trampa på sin cykel för minimilön? Är det lyxigt att riva ut ett fullt fungerande kök bara för att stilen inte riktigt är din?
Oxveckorna har aldrig känts så oxiga, men det lär inte blir några weekendresor till värmen.
Jag kommer aldrig glömma en middag jag var på vid Mariatorget i Stockholm (även kallat Söders Östermalm), när samtliga par satt och diskuterade vilken marmor som var bäst för köksbänken. Värden berättade sedan hur vissa av hans vänner frågade honom hur kan kunde bo där på Södermalm, ”bland alla uteliggare och alkoholister” (han bodde i en topprenoverad sekelskiftslägenhet), men att han försäkrade att det var ”så trevligt så”. Jag undrar hur de mår nu.
Den ekonomiska krisen är sannerligen en kalldusch in i verkligheten. Sommaren har varit usel, men det lär inte blir några weekendresor till värmen. I en intervju med amerikanska CNBC sa tidigare riksbankschefen Stefan Ingves att ”domedagen är här”. Egentligen borde ingen vara förvånad. Det är sånt som barn får lära sig, att man inte ska handla för mer än sin veckopeng, men så jobbar inte vi vuxna. Jag menar, hur många kvadratmeter av din bostad äger du i reda pengar? Jag äger kanske en liten hörna på tio kvadratmeter eller så. Men jag tycker inte synd om mig själv. Även om det svider så kan vi privilegierade medelklassmänniskor justera våra brackiga vanor. Frågan är vad de som redan storhandlar på Lidl ska göra.
Katarina Muhr är journalist och krönikör, och skriver återkommande krönikor för amelia.
LÄS MER: Katarina Muhr om influerares sorgliga tillvaro
LÄS MER: Elisabeth, 37: ”Så sparade jag ihop till en miljon”
