Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

Mobil Tablet Dator
När läkaren sa att hennes inflammation i kroppen var kopplad till stress blev det en lättnad för programledaren Sofia Rågenklint.
När läkaren sa att hennes inflammation i kroppen var kopplad till stress blev det en lättnad för programledaren Sofia Rågenklint.
När läkaren sa att hennes inflammation i kroppen var kopplad till stress blev det en lättnad för programledaren Sofia Rågenklint.
När läkaren sa att hennes inflammation i kroppen var kopplad till stress blev det en lättnad för programledaren Sofia Rågenklint. Foto: Freddy Billqvist

Sofia Rågenklint: ”Jag har varit medberoende hela livet”

Utbrändheten tvingade henne att börja lyssna på sig själv och hon insåg att hon alltid anpassat sig efter andra. I dag lever Sofia Rågenklint ett lugnare liv i en stor bonusfamilj. ”Med facit i hand är jag tacksam över käftsmällen jag fick”, säger hon.

Linda Newnham

Det var märkligt, för det som börjat som smärta i armbågen efter att programledaren Sofia Rågenklint gått loss som padel-spelare, hade spritt sig upp genom armen till nacken och vidare ner till höger ben. Nu besökte hon en ortoped för att försöka få kläm på hur hon skulle bli av med inflammationen i höger sida. Hon hade inte varit där i många minuter när läkaren naglade fast Sofia med blicken och sa: ”Vi kommer att ta prover på dig, men jag kan nästan här och nu säga att det här inte har med ditt sportande att göra, utan grundar sig i stress. Du behöver ändra ditt liv, alltså direkt när du sätter dig i bilen på väg hem.”

– På något vis var det en lättnad att höra. Vi har alltid svaren inom oss, men den inre rösten är så lätt att avfärda med ett ”äh, det är inte så farligt, jag kämpar på ett tag till”. Jag upplever i alla fall att det är enklare att lägga energi på andras mående än att lyssna på mig själv, lättare att fixa utåt än inåt. Därför kan man behöva att någon annan sätter ord på det man egentligen själv vet, säger Sofia Rågenklint.

SOFIA RÅGENKLINT

Ålder: 46.

Familj: Sambon Jonas Nemeth (konstnär och biträdande rektor), och barnen Tim, 16, och Alex, 14, bonusdöttrarna Alma, 15, och Siri, 12, samt dvärgschnauzern Roxie.

Bor: I Rydebäck strax utanför Helsingborg.

Gör: Är programledare för Fråga doktorn.

Så när hon körde därifrån blev det början på en resa hon hade behövt göra under en längre tid, men undvikit. Nu duckade Sofia inte längre.

– Jag kämpade emot i det längsta, men med facit i hand är jag tacksam över käftsmällen jag fick, för i dag kan jag njuta mer av nuet än tidigare. Jag har alltid varit en fröken bråttom, som vill ha allt gjort helst i går. Idag vet jag också att man inte måste ta så himla allvarligt på allt, man mår bättre av att släppa taget ibland än att försöka ha kontroll på allt.

Hur var det tidigare?

– Jag var ganska duktig på att släcka bränder ens innan de uppstått. Ja, jag hade ett worst-case scenario-tänk. Det har jag släppt nu, vilket gör livet mer njutbart.

Skulle din sambo Jonas hålla med om det här?

– Haha, ja, det skulle han! Han är en stor del av detta. Jonas jobbar som biträdande rektor i Rosengård och är lugnet självt. Jag lär mig otroligt mycket av honom.

Trivdes aldrig riktigt i Stockholm

Sofia sitter hemma i huset i Rydebeck strax utanför Helsingborg när vi ses digitalt. Hon har just varit och lämnat in bilen på en verkstad, och flaggade för att första minuterna av intervjun eventuellt behövde tas på telefon.

– Förut var jag en tidsoptimist som försökte klämma in så mycket som möjligt, nu bakar jag in små luckor av tid, jag räknar in sådant som att jag behöver hitta en parkering före mötet och att det ibland tar tid. Hellre att jag har 15 minuter över och kan ta en kaffe än tvärtom.

Hon tar av sig tröjan, och kommenterar:

– Det är varmt och kallt om vartannat här, jag gissar att det inte har med temperaturen i rummet att göra, utan med min ålder. Jag är väl på väg in i klimakteriet. Men så länge som det inte är värre än så här ska jag inte klaga.

Sofia flyttade från Stockholm ner till kärleken Jonas Nemeth i Skåne för två år sedan. Innan dess hade de haft en distansrelation i flera år, där Sofia var med sina barn i Stockholm varannan vecka, och jobbade på SVT i Malmö och träffade Jonas däremellan. Men till slut var det dags att bestämma sig.

Och nu har du i stället blivit programledare för Fråga doktorn i Umeå och pendlar upp till Norrland.

– Haha, ja, visst är det ironiskt, skrattar hon.

Hon tycker ändå att det är värt pendlandet, för hon trivs i det lilla samhället.

– Jag har landat här. Största skillnaden är tempot. Trots att jag har bott i Stockholm i många år kände jag mig aldrig riktigt hemma där. Jag sökte mig ofta upp till lugnet i Äppelbo, byn jag kommer ifrån. Här i Skåne får jag lite av både och. Här finns havet och naturen, samtidigt som vi har närheten till Danmark och resten av Europa. Det är lätt att gå ner i varv här, och jag har fått en del vänner, så jag trivs oerhört bra, säger hon och lägger till:

– Även om jag fortfarande behöver åka till Dalarna ibland, för att tanka skog och mormor.

Men det var strax efter flytten ner till Skåne som kroppen till slut sa ifrån. Genomklappningen var ett resultat av tre års oro för Sofias cancersjuka mamma, med sjukhusbesök, jobbresor och familjeliv om vartannat.

Jag fick se henne gå igenom omänskligt tuffa behandlingar, där man sakta löses upp och kroppen förtvinar

– Min mamma fick diagnosen lungcancer 2017, trots att hon inte rökt sedan hon var 30. Det är en aggressiv cancerform som ger begränsad livslängd, vilket naturligtvis var en chock, samtidigt som jag ville göra det bästa av tiden. Men det är svårt när man inte vet om man har två månader eller två år att förhålla sig till. Och mamma var ju som andra i liknande situation; det sista man vill är att dö och man är beredd att gå ganska långt för att slippa det. Så jag fick se henne gå igenom omänskligt tuffa behandlingar, där man sakta löses upp och kroppen förtvinar.

Vad innebar de här åren för dig rent praktiskt?

– Jag var alltid på väg. Jag hade min särbo i Skåne, mina barn i Stockholm och min sjuka mamma i Äppelbo. Jag bodde med henne på Falu lasarett ibland, och skjutsade till behandlingar i Uppsala.

Sofia säger att det var en befrielse när hennes mamma till slut gick bort, ingen människa ska behöva uppleva sådan smärta.

– Det kändes också som en lättnad att hon fick komma till pappa, för det är vad jag hoppas och tror. Och jag kan fortfarande känna hennes närvaro och energier, och inte bara jag. Ibland säger jag till pojkarna att känner ni att det luktar mormor nu, och de instämmer. Det är rätt häftigt. En tröst när saknaden är som störst.

När mamman dog rasade Sofia

”Jag kämpade emot i det längsta, men med facit i hand är jag tacksam över käftsmällen jag fick, för i dag kan jag njuta mer av nuet än tidigare”, säger Sofia Rågenklint. Foto: Freddy Billqvist

Från att ha behövt vara stark och redo i så många år, alltid i beredskapsläge, så rasade Sofia när tillfälle till slut gavs. Kroppen gjorde ont och hjärnan la mer eller mindre ner.

– Att hjärnan inte fungerade som vanligt gjorde mig livrädd. Ett plus ett blev inte längre två och minnet sviktade, så i början fick jag skriva ner allt jag behövde komma ihåg.

Hon behövde en stor dos vila. Ja, det tog i princip ett år att samla krafterna. Och hon är fortfarande noga med återhämtningen. Hon började också löpträna, men skrattar när det kommer på tal.

– Jag hade förhoppningar om att även jag skulle bli en inbiten löpare, men jag kom aldrig över den puckeln. Jag tycker fortfarande att det är supertråkigt, så jag gav upp. Jag styrketränar, använder vår crosstrainer och promenerar i stället.

Den stora aha-upplevelsen var nog att jag i stort sett hela mitt liv har haft ett medberoende

En annan del av förändringen är mental. Den startade i samtal med en psykolog, där Sofia fick syna mönster hon burit på länge.

– Den stora aha-upplevelsen var nog att jag i stort sett hela mitt liv har haft ett medberoende. Jag har alltid velat fixa och hjälpa människor omkring mig som mått dåligt, som vänner, partners eller min mamma som jag så gärna ville se lycklig och glad. På något sätt har jag tagit på mig det ansvaret.

Vad handlar det om?

– Ja, du … Rent krasst är det lättare att hjälpa andra och fokusera på deras mående än ens eget.

Och hur är det nu?

– Nu lever jag tillsammans med en man som är trygg i sig själv, som inte behöver fixas, så jag har kunnat släppa den biten.

Sofia säger att hon också har levt med höga prestationskrav, och att det mönstret har gått hand i hand med hennes medberoende.

– Exempelvis i relation till mamma kunde jag tänka att jag borde ha stannat en natt till, trots att det i princip var omöjligt om jag skulle hinna med resten av familjen. Men hjärtat och hjärnan var inte helt överens, så jag bar ofta på ett dåligt samvete. Men när medberoendet försvann så försvann mycket av det här draget också. Jag vill fortfarande vara en bra människa, och rent yrkesmässigt vill jag fortfarande göra ett bra jobb, men jag har släppt ångesten, har inte prestationsångest längre.

Mannen som alltså varit en stor del i denna förändring, Jonas, träffade Sofia för ungefär åtta år sedan via vänner. Då hade Sofia varit singel i några år, efter skilsmässan från sångaren Patrik Isaksson.

– Det var en väldigt stärkande tid, oerhört skönt att få fokusera bara på sig själv och barnen.

Vi började umgås för att det var trevligt och roligt, och slutade aldrig. Kärleken grodde ur en stark vänskap

Ja, hon kunde absolut tänka sig att fortsätta leva själv. Men så träffade hon alltså Jonas, pappa till två flickor, som hade lite samma inställning. Och kanske hjälpte det Sofia att våga kärleken igen.

– Det var skönt, för ingen av oss sökte aktivt en partner, vi började umgås för att det var trevligt och roligt, och slutade aldrig. Kärleken grodde ur en stark vänskap.

I fem–sex år pendlade hon mellan Stockholm och Malmö, mellan läxor, fotbollsträningar, jobb och vuxenkärleken.

– Till slut var det faktiskt barnen som tog upp att de kunde tänka sig att flytta ner. Även de trivdes i Skåne och hade fått kompisar där. Jag och Jonas hade sagt att om vi någon gång ska flytta ihop så måste det komma från barnen, och jag hade ärligt talat inte trott att det skulle ske förrän de var stora, vilket också hade varit okej.

Det här med att två familjer ska bli en bonusfamilj, på vilka sätt har det varit en utmaning?

– Det låter kanske förmätet, men det har inte varit någon utmaning. Mina pojkar och Jonas flickor kommer bra överens. Men det är klart att man behöver visa mer hänsyn i en bonusfamilj. Vi satte direkt upp regler härhemma, som att man inte får slänga kläder överallt, och att barnen, som bor på övervåningen, har ansvar för att städa där. Jag och mina pojkar kan vara ganska stökiga och strö grejer omkring oss, så vi har fått jobba på det.

Hur är det att leva med dig i dag i jämförelse med i tidigare relationer?

– Jag har lärt mig sätta gränser och prioritera mig själv lika högt som min partner. Det blir bättre för alla, annars är det lätt hänt att man går och bygger upp en irritation som lägger sig som ett vått täcke över relationen. Nu försöker jag påtala vad jag stör mig på, säger Sofia och skrattar till:

– Fast om du frågade min sambo skulle han säga att jag har lite kvar att jobba på.

Jag har lärt mig sätta gränser och prioritera mig själv lika högt som min partner

Jonas friade till Sofia på en strandpromenad, och hon tvekade inte att säga ja. Men de två bröllop paret har planerat har båda fått ställas in på grund av pandemin.

– Till slut fick vi säga till våra stackars gäster att vi återkommer när det är ett annat läge. Trist förstås, men ingen katastrof. Vi har ju tänkt att leva med varandra i resten av livet, så det finns gott om tid att fira kärleken. 

Få tillvaron i bonusfamiljen att funka – här är Sofias tips.

1. Ta hänsyn till barnen och stäm av med dem innan ni flyttar ihop. Ha respekt för att de inte väljer din partner, det har du gjort. Ska man få det att fungera behöver/måste alla vara med på tåget från början.

2. Sätt upp tydliga regler och gör det från början, så slipper ni tjafs.

3. Samlas och samtala. Gemensamma måltider är viktigt – lär känna varandra, berätta om dagen och lufta det som luftas bör.

LÄS OCKSÅ: Skildes för hans skull - nu har all magi försvunnit

LÄS OCKSÅ: Camilla Läckberg om vännernas svek