Långläsning om den svenska prinsessan, som blev norsk kronprinsessa, och som gjorde mer för sitt nya hemland än vad som först var känt. Nu har hennes liv blivit tv-serie. I ”Atlantic Crossing” som sänds på SVT i vår spelar Sofia Helin kronprinsessan Märtha.
Långläsning om den svenska prinsessan, som blev norsk kronprinsessa, och som gjorde mer för sitt nya hemland än vad som först var känt. Nu har hennes liv blivit tv-serie. I ”Atlantic Crossing” som sänds på SVT i vår spelar Sofia Helin kronprinsessan Märtha.

Prinsessan Märtha: En maktfaktor i tiara och klänning

Hon kom som flykting till New York med tre små barn och en väska med mammas tiara inlindad i en sjal. Det ingen då visste var att prinsessan Märtha skulle charma sönder världens mäktigaste man och i hemlighet göra en hjälteinsats för sitt ”lilla land” Norge. amelia ger dig koll på prinsessan som fått nytt liv i tv-serien Atlantic crossing med Sofia Helin i huvudrollen.

● Det regnade den där onsdagsmorgonen den 28 augusti 1940 då fartyget American Legion passerade Frihetsgudinnan och gick in mot Ellis Island och passagerarna kunde skymta New Yorks skyline. De var framme efter 12 dygn till havs under brinnande krig. De hade klarat sig från minor. De hade inte blivit tagna av nazisterna. Framför dem låg USA, och på fartyget stod kronprinsessan Märtha och hennes barn Ragnhild, 10, Astrid, 8, och så Harald, 3. Liten och guldlockig och ovetande om att han vaktades som en demokratins dyrbara skatt. Norges blivande kung.

Märtha hade bestämt sig. Om de föll i nazisternas händer skulle hon döda barnen och sig själv. För nazisterna skulle aldrig, aldrig, aldrig få utnyttja henne och barnen för att sätta press på svärfar kung Haakon VII och hennes älskade make, kronprins Olav, där borta i Storbritannien där de ledde kungadömet Norge i exil.

– Hon var en flykting. Visst, man kan säga att hon var en lyxflykting, men även om hon var ekonomiskt trygg så var hon på flykt, långt från sitt land, långt från sin make, och hon visste inte om hon någonsin skulle få återvända till Norge, säger Linda May Kallestein, som tillsammans med Alexander Eik skrivit manus till tv-serien Atlantic crossing, om Märtha och hennes öde, där Sofia Helin gör rollen som den svensknorska prinsessan.

Linda May ser många paralleller till världen idag. Oron, osäkerheten, krig och människor på flykt. Men dagens båtflyktingar tar inte taxi med 46 resväskor till lyxhotellet Waldorf Astoria på Manhattan. Det gjorde Märtha barnen och hela hennes entourage, där bland andra den trogna hovdamen Ragni Østgaard och hennes yngste son Einar ingick. De checkade alla in i en svit med åtta rum på trettioandra våningen.

De hade varit på flykt i 111 dagar, sedan de i hast lämnat det kungliga residenset Skaugum mitt i natten när tyskarna invaderat Norge den 9 april. ”Vi ska åka till fjällen”, hade Märtha och Olav sagt, men barnen förstod ändå att något underligt var det. Det hörde inte till rutinerna att både mamma och pappa kom in i barnkammaren för att väcka dem medan det fortfarande faktiskt var natt. Och på tåget mot Hamar ville ”hovgubbarna” att Harald skulle åka i en annan tågvagn än pappa och farfar (så att hela tronföljden inte skulle kunna bombas bort), men det blev inget med det. Familjen höll ihop.

I ett snabbt samtal hade Olav och Märtha bestämt sig – hon skulle ta barnen och fly över gränsen till Sverige. Han och svärfar Haakon måste stanna. Om bara några dagar eller kanske en vecka skulle de återförenas. Trodde de.

Med örhängen och tiara som livförsäkring

Märtha och Olav utanför Vita huset den 29 juni 1939 för att besöka presidentparet. Bilden till höger är derasbröllopsfoto från 1929. Foto: THE GRANGER COLLECTION / THE GRANGER COLLECTION TT NYHETSBYRÅN

Märtha var svensk prinsessa. Född mitt i Stockholm, i Arvsfurstens palats (där utrikesdepartementet nu håller hus), uppvuxen på Djurgården. Men svenska gränsvakterna vägrade släppa in dem där de kom i familjens Buick – hade de inte pass fick de inte komma in. Märthas svenska körkort hjälpte inte. Först när de kungliga flyktingarna blivit så desperata att de beslutat sig för att forcera gränsbommen med bilen lyftes äntligen bommen upp och de tilläts passera.

De fick flytta till Drottningholms slott hos kung Gustaf V. ”Käre Söte Farbror Gustaf”, som Märtha kallade honom när hon skrev brev.

Det var märkligt att komma till en värld där kriget verkade så avlägset. Märtha höll masken och försökte konversera artigt med svenska middagsgäster i långklänning och smoking – medan det enda som upptog henne var tankar som: ”Vad händer nu i Norge?” Hon och Ragni satt uppe halva nätterna för att höra brittiska BBC:s sändningar på norska.

Käre, söte farbror Gustaf var tyskvänlig, men han hade också rest till Hitler på 30-talet för att läxa upp honom och säga att så där kunde han inte behandla judarna. Käre, söte farbror Gustaf var snäll, men också rädd. Märtha insåg att hon och barnen i längden inte kunde stanna i Sverige. Skulle de ta sig till Storbritannien, dit Haakon och Olav hade tagit sig för att leda kungadömet Norge i exil? Till slut fattades beslutet, efter många oroliga diskussioner, de skulle acceptera amerikanske president Franklin D Roosevelts erbjudande om asyl i USA. Det fanns en möjlighet att ta sig dit med båt, från norra Finland.

Den 12 augusti 1940 började så den nya flyktetappen på Centralstationen i Stockholm. Treåringen Harald medförde en liten blecktrumpet (som han sedan skulle underhålla (!) de andra med under hela resan upp till Haparanda), Märtha var samlad. Söte farbror Gustaf var där för att ta farväl. Och mamma och pappa, prinsessan Ingeborg och prins Carl. Skulle de någonsin ses igen?

Mamma Ingeborg överlämnade en bag som hon packat.

– Märtha, ta de här. Du kan sälja dem i USA om du aldrig kommer tillbaka till Norge.

Där i bagen låg Ingeborgs alla dyrbaraste smyckesset med tiara, halsband, örhängen och brosch. Arvegodset, i dagens penningvärde skramlade runt 10–12 miljoner svenska kronor i infattade ädelstenar där i bagen, skulle bli dotterns ekonomiska livförsäkring under flykten.

När båten sent på kvällen den 16 augusti lade ut från fiskeläget Petsamo i norra Finland upptäckte besättningen på en norsk båt som låg inne i hamnen kronprinsessan och stämde upp med skrovlig sång i Ja, vi elsker dette landet.

Märtha grät och gick ombord. Tolv dygn senare skymtade hon, barnen och 893 andra passagerare, som alla flydde krigets Europa, Frihetsgudinnan.

Prinsessan bakom prinsesstårtan

I tv-serien Atlantic Crossing som sänds på SVT i vår spelar Sofia Helin kronprinsessan Märtha. Här gör hon den speciella vinkning som prinsessan brukade göra. Serien finns att se på SVT Play. Foto: SVT

Märtha föddes 1901 i Arvsfurstens palats, mitt i Stockholm, mitt i kungliga smeten. Dotter till prins Carl och prinsessan Ingeborg. Barnbarn till kung Oscar II. Brorsdotter till Gustaf som snart skulle bli kung. Och som sägs ha varit lite smått avundsjuk på Carl och Ingeborg, för de verkade så lyckliga. ”De tar för lätt på livet”, muttrade Gustaf, som var tvungen att tänka på formaliteterna. Men Carl och Ingeborg levde mer som glada bohemer, det stod ett slags konstnärsmys typ Carl och Karin Larsson kring dem. Men de höll sig inom de kungliga gränserna. I alla fall utåt.

Märtha fick lära sig att sy kläder och rulla köttbullar (hennes svenska köttbullar skulle bli legendariska i norska kungahuset) och hon och systrarna gick i hushållsskola hos Jenny Åkerström och blev omslagsflickor på Prinsessornas kokbok som kom ut 1929. Där fanns bland annat deras favorittårta med grön marsipan – japp, det är därför den kallas prinsesstårta!

Hon åkte skridskor på Djurgårdsbrunnsviken, sydde sina egna kläder, gick på fester, diskuterade. Hon var annars inte särskilt sportig men spelade ishockey och tävlade för Prinsesslaget – som spelade i blå långkjolar! Lagkapten var den sportiga faster kronprinsessan Margareta, gift med kronprins Gustaf Adolf som senare skulle bli kung Gustaf VI Adolf).

Ja, i princip var alla släkt med alla i de europeiska kungahusen. (Det berättas att när Märtha hörde om freden vid Roskilde och striden om huruvida Skåne skulle tillhöra Danmark eller Sverige kommenterade hon: ”Jag tycker inte det spelar någon roll om det är morfar eller farfar som rår om Skåne.” Mamma Ingeborg var ju danske kungens dotter.)

Märtha var alltså född med ett helt knippe silverskedar i den lilla rosenknoppsmunnen. Hon kunde ha blivit odräglig. Men tvärtom – hon blev en ovanligt trevlig person. Även om man drar ifrån hälften av vad alla andra sagt om henne, och drar ifrån lite till med hänsyn till att ingen vill tala illa om de döda, så framstår prinsessan Märtha som en ovanligt trevlig människa. Hon var rolig, lättsam, omtänksam, hon hade förmågan att få andra att känna sig sedda och hörda.

Men ingen kunde ju ana att hon skulle bli prinsessan på den vita hästen som skulle väcka en prins ur hans törnrossömn. Hon var bara tre år när hon träffade sin ettårige kusin Olav första gången. Hon var tretton när hon fick en brevkniv som han själv snidat till henne i födelsedagspresent. De var ju kusiner och lekkamrater.

Men det var först när hon var 20 och han 18 som det lite oväntat sa klick när de träffades på ett släktkalas. Och vilket klick det sa!

En sällsam kärlekshistoria

Olav var född som prins Alexander av Danmark, men när pappa Haakon blev Norges första folkvalda kung 1905 (efter att unionen med Sverige upplösts) så fick han bli Olav och flytta till Oslo. Han skulle fostras till kronprins, och av någon anledning ansåg kung Haakon och drottning Maud att då kunde han inte gå i skolan tillsammans med andra barn. Hur skulle det se ut om han som regent kanske skulle utse sina gamla klasskamrater till höga poster? Så för att hindra framtida jävssituationer fick han växa upp som en mycket älskad, mycket rik, mycket kunglig men också oerhört ensam liten pojke.

Och den ensamme lille pojken som bara mest hade umgåtts med vuxna växte upp till en mycket blyg ung man.

Segling blev hans passion. Men omgivningen undrade lite: Hur skulle det gå för den blyge unge mannen som skulle bli kung? Han fyllde 16, 17, 18 … Och inte verkade han det minsta intresserad av flickor. De visste inte att seglarprinsen redan hade blivit kär. På ett släktkalas Danmark hade han sett sin lekkamrat Märtha i ett helt nytt ljus och förstått: Henne vill jag ha.

– Det var nog kärlek vid första ögonkastet, då när vi träffades första gången som vuxna, skulle kung Olav V säga många år senare.

När han åkte till OS i Amsterdam 1928, som en i besättningen på norska båten Norna, kom han hem både med en guldmedalj och en kärlek.

Hans lagkamrat Erik har berättat om den där kvällen när Olav sa att han ”skulle träffa en släkting” men verkade så oerhört glad och samtidigt lite frånvarande, stod väldigt länge framför spegeln innan han skulle gå för att träffa sin släkting.

Det var Märtha. Den där sommarkvällen gick de länge längs kanalerna i Amsterdam. Nu var det de två.

Bröllopsyra i Norge

Märtha och Olav var a match made in heaven. I Norge oroade sig kungaparet för hur det skulle gå. Vad skulle norska folket säga när Olav valde en svensk brud. Det hade bara gått 24 år sedan unionen upplöstes.

De hade inte behövt oroa sig. Det blev folkfest när Märtha kom med tåget! I en silverblå kappa med grå pälskrage och en liten hjälmformad hatt; ”Folk måste ju få se hur jag ser ut”, sa hon när hon valde modellen. Och folket såg och folket blev lika störtkära som Olav. Hon var lång, mörk, slank med vackra ögon och vänligt leende. Och vilken stil hon hade! Och hennes Märtha-vinkning blev berömd – höger hand upp och så vink, vink med handen mot sig. Och den innersta kretsen märkte hur deras kronprins blev gladare, mer harmonisk. Det var som om Märtha fått honom att öppna upp. Hon var den livliga, pratsamma. Han den eftertänksamme, mer tystlåtne. De höll varandra alltid i händerna. Inte ens den mest inbitne cyniker kunde undgå att se att här var det kunglig kärlek – inte kungligt maktspel.

Dagarna före bröllopet var tidningarna fulla med annonser om ”fönsterplats vid Karl Johan uthyres”. Alla ville se bröllopet och de blev inte besvikna. Bruden var som en dröm i en klänning i silverbrokad, mycket enkel i modellen men med ett ofantligt släp. På huvudet en spetsslöja och liten myrtenkrona och bara vita liljor i buketten.

– Vi var som alla andra nyförälskade. Vi brydde oss bara om varandra, sa Olav när han såg tillbaka på sitt liv.

Bröllopsresan blev tre veckor på Rivieran med bil.

– De första tio åren var de lyckligaste i mitt liv, sa Olav.

De fick tre barn, de trivdes tillsammans, det hade ett gott liv. Men kriget kom och hoten närmade sig.

Men innan helvetet bröt ut, medan världen ännu verkade lugn, lämnade Olav och Märtha barnen hemma hos farfar 1939 för att representera Norge i USA. Besökte presidenten Franklin D Roosevelt (själv avlägsen släkting till Olavs lekkamrat Teddy och gift med hans brorsdotter Eleanor).

Det unga kronprinsparet charmade både presidenten och stora delar av USA när de turnerade runt landet. De var unga, vackra, kära och hade humor. Särskilt Märtha! Manusförfattaren Linda May Kallestein, som kan det mesta om Märtha efter år av grävande i arkiv, ger ett exempel:

– Vid en middag i någon stad satt kronprinsessan Märtha bredvid borgmästaren som under bordsduken började tafsa henne på låret. Först visste hon inte hur hon skulle hantera situationen, sedan tog hon sin servett, bredde smör på den och la servetten med smörsidan uppåt på sitt lår och väntade …

Det fungerade! Väl hemma i Norge igen såg kronprinsparet med ängslan krigsmolnen hopa sig. Men inte kunde väl Hitler slå till mot lilla Norge? Det kunde han. Tidigt på morgonen den 9 april 1940 flydde de sitt älskade hem Skaugum. Och livet skulle aldrig mer bli sig likt, för någon av dem.

– Kronprins Olav ville vara mycket mer aktiv under kriget, men han hölls tillbaka. För Märtha blev det tvärtom. Hon som hade levt ett lugnt och lite tillbakadraget liv, mest med familjen, hon fick nu bli mycket mer aktiv, säger Linda May Kallestein.

För utan att hon själv valt det befann sig kronprinsessan plötsligt i maktens korridorer. Hon och barnen hade kommit till USA på inbjudan från president Roosevelt som vissa retsamt påstod ”samlade på kungligheter”. Men bandet mellan prinsessan och presidenten skulle bli något alldeles speciellt. Både personligt och politiskt.

Presidenten & prinsessan

Familjen Roosevelt och det norska kungaparet byggde en nära relation under krigstiden. Märtha med hatt i mitten och Roosevelt i kritstrecksrandig kostym. Foto: SVT / SVT TT NYHETSBYRÅN

Redan dagen efter ankomsten till New York åkte hon och barnen till presidentens privata bostad Hyde Park, norr om stan. Det var ju han som personligen sett till att de fått asyl. Som öppnat sitt land för flyktingfamiljen.

”Det är rörande att se hur mycket han bryr sig om kronprinsessan”, skrev Ragni Østgaard i brev till sin man. ”Å, presidenten har en ny flickvän”, viskades det bland personalen i Vita huset.

Franklin var en president som älskade kvinnor. Och vissa lite mer än andra. Visserligen var han gift med Eleanor. Officiellt. Inofficiellt hade äktenskapet tagit slut 1918, när hon en gång packade upp hans resväskor och hittade en bunt kärleksbrev från hans unga sekreterare.

Hon ville skiljas. Men det ville inte svärmor. Franklins viljestarka mamma Sara, alltså. Hon sa att om Franklin övergav Ellinor för någon annan kvinna så skulle hon minsann överge honom ekonomiskt. Inte en cent till skulle han få, och inget arv heller! Och tänk på karriären, en skilsmässa ser inte bra ut på politiker-cv:t. I alla fall inte i USA 1918.

Eleonor sa okej till fortsatt äktenskap på två villkor: Aldrig mer skulle hon dela säng med honom och sekreteraren skulle ut.

Nu var de, som en anställd uttryckte det, ”som två skepp som seglar förbi varandra i natten och utbyter signaler men som aldrig stannar och möter varandra”. Och in i detta smått absurda scenario kommer Märtha svepande. Lång, mörk, vacker, intelligent, rolig och med kunglig glans. Franklin föll som en fura.

Presidenten hjälpte dem att hitta ett bra hus. Det blev Pooks Hill – bara en halvtimme med bil från Vita huset.

”Relationen mellan presidenten och kronprinsessan var både personlig och politisk”, skriver norske historikern Trond Norén Isaksen i sin bok Kronprinsessens krig, som kom 2019.

Då hade nya skriftliga källor blivit offentliga och man insåg att Märtha hade inte alls varit något slags obetydlig ”sällskapsdam” åt presidenten. Hon hade utfört hjältedåd för Norges räkning genom att, utan att omvärlden förstod det, utnyttja sin ”soft power”, när hon iklädd mamma Ingeborgs tiara (den som låg i bagen, ni minns) umgicks med makthavare och societeten i Washington och genom att utnyttja att hon personligen hade en nära och personlig relation till president Roosevelt.

– När jag åkte till Hyde Park norr om New York för att forska i Rooseveltbiblioteket om Märtha upptäckte jag ju detta som var mycket större än frågan om de eventuellt haft en kärleksrelation, säger Linda May Kallestein.

Visst var det en nära vänskap. De bjöd varandra på middagar, umgicks vid poolen och Roosevelt tog sig till och med tid att under brinnande presidentvalskampanj hälsa på Märtha när hon låg på sjukhus i New York.

– Hon hade problem med hälsan och det hade han också, bägge visste hur det var att vara tvungen att visa en fasad utåt, säger Linda May.

Presidenten vars ben var förlamade av polio sedan 1921, Märtha som efter en infektionssjukdom i unga år hela tiden led av svår migrän och svåra problem med levern.

Men hade de ett förhållande? Nja … En av hans söner har sagt att han tror att Franklin var förälskad i Märtha. Roald Dahl (japp, författaren), då pilot och brittisk spion i Washington, rapporterade hem att ”det märks tydligt att presidenten gärna skulle vilja ligga med henne”.

Men Franklin var också den som fixade att hennes älskade Olav kom på besök som en överraskningspresent första julen i USA. Han flög från Bristol till Lissabon, åkte båt till en ögrupp nära Guinea-Bissau, sedan vidare via Brasilien, Trinidad och Bermudaöarna innan han efter totalt 62 timmars flygtid landade i New York. Märtha blev så överväldigad att hon nästan inte kunde prata. Olav, hennes Olav var hos henne igen, i alla fall för några månader.

När Olav återvände till Storbritannien hade något hänt med Märtha. Hon växlade upp, blev aktiv på ett helt nytt sätt. Hon hade ju kanalen in direkt i maktens centrum, hon informerade presidenten, hon vädjade för sitt lilla land. Hon drog på sig tiaran och långklänningen som sin rustning och drog ut i strid på Washingtons powerpartyn. Hon började tala offentligt, trots att hon avskydde det!

Ett nytt liv efter krigets slut

Kung Harald av Norge har sin mamma att tacka för mycket. Foto: MORTEN BRUN / MORTEN BRUN

Kronprinsessans liv fortsatte dag efter dag i det stora landet långt borta från Olav (han kom på besök några gånger, hon fick åka till Storbritannien en gång), som praktiskt taget ensamförälder till tre barn. Men i tankarna var hon för det mesta i Europa, i Norge. Och hon arbetade hela tiden med sina kontakter, samlade information, höll presidenten ständigt underrättad om det lilla modiga landet i norr.

Det skulle bli många dagar, som det ena varvet efter det andra i de stickningar hon alltid hade på gång. Ett avigt, ett rätt. Men till slut började mönstret bli tydligare. De allierade med stöd av stora starka USA pressade tillbaka nazisterna.

Märtha och Ragnvi trodde gång på gång att ”nu, snart, den här julen får vi nog fira hemma”, bara för att besvikna inse att det inte blev så. Men vid nyåret 1945 började de verkligen tro att freden var nära. Men Franklin D Roosevelt skulle inte få uppleva fredsdagen. Hans hälsa, som alltid varit bräcklig, blev allt sämre och han dog den 12 april.

7 maj sitter Märtha och Ragni på tåget från Washington till New York (Märtha skulle gå till tandläkaren) när beskedet kommer: ”Tyskland har kapitulerat.” Den 10 juni går hon ombord på ett militärt transportplan och reser till Storbritannien. Olav är redan i Norge. Den 7 juni 1945 anländer kung Haakon, Märtha och barnen med båt till Oslo. Jublet vet inga gränser.

Den kungliga flykten var över. Efter 5 år, 1 månad och 29 dagar var Märtha hemma igen.

– Jag har aldrig sett mamma så glad. Hon visste inte på vilken fot hon skulle stå, har prinsessan Astrid berättat.

Deras hem, deras älskade Skaugum, hade använts av tysk militär. Det var smutsigt och mycket var förstört. Bordet de fått i bröllopspresent från drottning Mary hittade de i bitar i potatiskällaren. De var hemma. Men inget var som före kriget.

Märthas sjukdomsperioder blev fler och längre. Hon opererade ryggen, hon fick gulsot, levern sviktade. Hon blev svagare och svagare och inget tycktes hjälpa.

Den 21 mars 1954 skulle hon och hennes älskade Olav fira silverbröllop. Märtha hann prova klänningen till festen men fick aldrig använda den. Hon togs in på sjukhus och föll i koma. Kronprinsessan Märtha dog tidigt på morgonen den 4 april. Hon blev 53 år.

Först närmare 60 år efter hennes död skulle fakta komma fram. Hon var ingen sällskapsdam under sin tid i USA. Hon var en hjälte klädd i mammas tiara som slogs för sitt lilla land.

I dag står Märtha staty i Washington vid norska ambassaden, där hon gör sin typiska Märtha-vinkning: med höger arm höjd och vinkar inåt. 

LÄS OCKSÅ: Åh, du fina vagina! Trendigare än någonsin

LÄS OCKSÅ: Träningsprofilen Elin Härkönen: ”Jag känner mig starkare än någonsin” 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

6 nr av amelia + strandväska, necessär & hårvård för 199 kr. Köp nu!