Sigrid Bernson: ”Jag har haft dagar då jag bara gråtit”

Sigrid Bernson undrade om tiden var kommen. Hon visste att hon satt i en taxi, men därutöver var det suddigt. Hon hade fallit ihop på krogen när hon var på middag med vänner. Nu lydde inga delar av kroppen. Hon hörde visserligen vad som sades men fick inte luft, hjärtat rusade samtidigt som hon hade ett enormt tryck över bröstet, synen var suddig och tungan slapp. Att få fram ord var omöjligt. Hennes kompis Viktoria satt bredvid i baksätet och slog Sigrid i ansiktet på läkares uppmaning, för att hålla liv i henne på väg in till sjukhuset. Hade hon blivit drogad? Var det slut nu? 

Sigrid skulle inte dö. Kroppen skrek som ett försök att slutligen få henne att lyssna på stress-signalerna. Men inte ens den kraftiga panikångestattacken i februari 2019 räckte. Sigrid behövde slå i botten innan hon förstod hur fysiskt och själsligen slut hon var. Nyligen berättade hon på instagram att hon drabbades av en allvarlig utmattning 2020. 

– Jag vill berätta om det här för att varna andra. Räddas den som räddas kan, säger hon när vi möts. 

Vi ses hemma hos Sigrid och artisten Robin Bengtsson. De bor i ett lugnt villaområde i Vallentuna, strax norr om Stockholm. Robins son Wille, 8 år, som de har varannan vecka, går i skola inte långt här­ifrån. Paret köpte huset hösten 2019, och flyttade in på alla hjärtans dag 2020. 

– Lugnet här har varit bra för mig, att få landa. I många år flyttade jag runt ofta och levde i en kappsäck. Så det är enormt skönt att verkligen bo här och ha plats för alla sina saker. 

Jag har haft dagar då jag inte kunnat köra bil, så jag har varit helt beroende av Robin

Sigrid är glad och pratsam, visar runt och fixar fika, men hon understryker samtidigt att det jag ser är en ögonblicksbild. 

– Jag håller fortfarande på att ta mig igenom utmattningen. Jag börjar se ljuset i tunneln och känner igen mig själv mer och mer, men det har varit en lång resa. Jag har haft dagar då jag bara gråtit, och långa perioder då jag inte kunnat köra bil, så jag har varit helt beroende av Robin. Nu upplever jag framsteg, men jag missbedömer också min styrka. Jag har inte längre de där reserverna med energi, så om jag kör för hårt dippar jag, säger hon och lägger till: 

– Det man samtidigt ska komma ihåg är att bara för att man är sjukskriven så ligger man inte hemma med täcket draget över huvudet hela tiden. Det finns också bra, glada stunder. De senaste två åren har inte bara varit mörka. 

Vi sågs faktiskt i mitten av 2019, strax före den stora kraschen. Då hade Sigrid nyligen träffat Robin i Let’s dance, hon hade också vunnit tv-programmet Farmen. Utifrån såg det ljust ut och rubriken på artikeln som vårt möte resulterade i var också ”Jag har hittat tillbaka till mig själv”. Men egentligen var hon ganska långt därifrån, inte för att hon ljög, utan för att det spann på alldeles för fort i såväl tillvaron som hjärnan. Hon var helt enkelt långt ifrån sin kärna.  

Sigrid är likt många andra som blivit sjukskrivna av stressrelaterade skäl en högpresterande person. Redan som treåring började hon dansa, och tävlingsdansade sedan tills hon var 21. Dans är en prestationssport där man bedöms ner till minsta detalj, från steg till strassbeströdda klänningar. 

Jag kunde glömma mina bästa vänners namn och drack rödvin för att somna

– Jag älskade det, både själva dansen och att sträva efter tydliga mål. Men visst kan jag nu i efterhand också se att jag lärde mig att köra över kroppens signaler. Det är många gånger som jag har tävlat eller jobbat med feber, urinvägsinfektion, en vrickad fot …     

Efter dansen kastade hon sig gladeligen in i underhållningsbranschen, där man verkligen måste visa framfötterna för att få chanser och jobb. Och hon tyckte att miljön passade henne. 

– Jag har varit en driven person med många mål. Ja, jag har ofta sagt den klassiska kommentaren ”Jag älskar att ha många bollar i luften, då mår jag bra”. Jag var ju också superglad över alla uppdrag jag fick, och det är svårt att som egenföretagare tacka nej när de ringer och erbjuder 50 000 kronor för en spelning i Finland imorgon. Men jag hade inte respekt för att jag kunde bli sjuk av min livsstil.   

Nu i efterhand kan hon se att vägen in i kraschen var lång, troligen började den redan för tio år sedan. 

– När jag vann Let’s dance med Benjamin Ingrosso 2012 hade jag en dags vila innan jag hoppade på nästa intensiva projekt, en musikal. Så jag har legat på gränsen många gånger, men alltid trott att jag kan balansera det. Till slut går det inte, men då förstår man heller inte varför det inte går. 

Den första panikångestattacken kom i februari 2019. Sigrid hade nyligen gått igenom en jobbig separation från Samir Badran, med tillhörande kreativt påhittade rubriker.

– Alla som går igenom en breakup skulle nog hålla med om att det är värre om hela Sverige lägger sig i. Jag var ledsen, ensam och visste inte riktigt vad jag ville eller vart jag skulle. 

Jag tyckte att det var sexigt att han var en sådan fixare som hyrde släp och mekade

Samtidigt hade hon börjat trimma Robins danssteg, och säger att hon var taggad på programmet. 

– Let’s dance var en läkande miljö för mig. Det är ett roligt projekt, och jag kände mig trygg och uppskattad av mina kollegor, men jag var samtidigt väldigt trött. 

Kärleken som smög sig på lindrade lite. 

– Jag hade en bild av honom som alldeles för cool och kreddig för mig, men han visade sig vara en både sprallig och trygg person. Dessutom föll jag för att han var en så fin pappa till Wille. Och jag vet att Robin kommer att skratta om han läser det här, men jag tyckte också att det var sexigt att han var en sådan fixare, som hyrde släp och mekade, säger Sigrid och ler. 

Ja, de gick ganska snart från att vara ett danspar till att bli ett kärlekspar, med hela det påslag av lyckokänslor det innebär. Men Sigrid fortsatte samtidigt framåt, trots varningssignaler som yrsel, utslag, glömska och sömnproblem. 

– Jag kunde glömma mina bästa vänners namn, och jag drack ofta rödvin för att somna. Jag minns att flera i min omgivning försökte få mig att sakta ner. Bland annat påpekade min syster att jag bara pratade om mig själv, ”det vore trevligt om du frågade hur det är med mig också”. Men jag viftade bort hennes kommentar, liksom Robins ord om att jag bara grät hela tiden. ”Det gör jag inte alls, alla säger ju att jag alltid är så glad.”

Jag ville så gärna ha barn, men jag var också rädd för att inte orka

På flygplatsen i Aten hösten 2019, på väg hem från ett jobb för ett tv-program i Grekland, bröt hon ihop igen. Hon kunde varken läsa skyltar eller minnas sitt eget namn, och fick i princip ledsagas hem. Väl hemma åkte hon till läkaren, som sa att hon var utmattad och borde sjukskriva sig. 

– Men jag tyckte att det räckte med att stryka lite jobb, säger hon.

 – När hela ens tillvaro är uppbyggd kring prestation så hamnar man i en personlig kris när man plötsligt inte kan prestera. För vem är jag då? Jag visste helt ärligt inte. 

Mitt i allt det här upptäckte Sigrid att hon var gravid. När hon berättar om det så stockar det sig i halsen. För på papperet var allt rätt: Hon var 30 år, hade träffat mannen i sitt liv, de hade karriärer som flöt på och de hade nyss köpt ett hus. 

– Jag ville så gärna ha barn, speciellt med Robin, men jag var också rädd för att inte orka med vare sig en graviditet eller att ta hand om barnet. Jag orkade ju knappt duscha själv, så vi bestämde oss för att göra abort. 

Sigrid valde en medicinsk abort, vilket innebär att man med piller avbryter och stöter ut fostret. Den presenterades som en smidig variant som man kan göra hemma. Men allt gick fel. Sigrid åkte in till sjukhuset på grund av smärtor som var så kraftiga att hon skrek rakt ut. Efter ett dygn av smärtor och massor av morfin bestämde sig läkarna för att ändå göra en kirurgisk abort.  

– Hur kan det ens vara tillåtet att göra hemma? Tänk om det händer en ung kvinna som inte har vågat berätta om aborten för sina föräldrar? 

Under den perioden kände jag många gånger att jag inte orkade längre.

Den här händelsen tog den lilla kraft hon hade kvar. Sigrid fick antidepressiva, ångestdämpande och sömnpiller som hjälp mot den depression hon utvecklat. 

– När det var som värst vaknade jag på nätterna och trodde att jag skulle dö. Jag har alltid varit en levnadsglad person, men under den perioden kände jag många gånger att jag inte orkade längre. Om en buss hade kört emot mig i full fart är jag inte säker på att jag hade flyttat på mig.  

Våren 2020, i samband med att paret flyttade in i sitt hus, tvingade läkaren Sigrid till sjukskrivning på heltid: ”Du har inget val.” 

– Då accepterade jag till slut att jag var utmattad. Det var så tydligt, många dagar kom jag inte ens upp ur sängen, och jag kunde varken läsa eller kolla på tv. Men efter ett tag satt jag i en fåtölj här hemma och lyssnade på Astrid Lindgren-sagor. Det är något så tryggt över Astrids röst. 

Acceptansen blev nyckeln till bättring, och efter några månaders vila kunde hon börja på Stressmottagningen. För innan hon kunde ta till sig deras information behövde hjärnan vakna till liv igen.

– De har varit fantastiska och gett mig verktyg för att hitta tillbaka, säger Sigrid och börjar prata om hur meditationen hjälpt henne att hitta en harmoni. 

Hon tar upp telefonen, och kollar i me­ditationsappen.
– Jag har hittills gjort 986 övningar, säger hon med stolthet. 

Ja, om hälsa tidigare handlade mycket om träning och kost för Sigrid så har hon nu mer fokus på hur tankarna påverkar måendet. Och hon har lagt mycket möda på att syna sina tankemönster. Ett måste, för även om många som går in i utmattning känner en skriande längtan efter att bli som vanligt igen så är det faktiskt inte önskvärt. Det var ju det livsmönstret som gjorde en sjuk. 

– Jag har verkligen fått jobba med mig själv, vilket inte är så roligt varje dag, säger Sigrid med ett snett leende.  

Att ha barn i huset är fantastiskt. Barn är väldigt närvarande

Hon berättar hur hon tidigare trodde att hon aldrig haft ångest. 

– Jag förknippade ångest med dramatiska känslor, lite som tavlan Skriet. Men min psykolog förklarade att om man ältar eller oroar sig mycket så är det ångest. Jag har verkligen gjort det; tagit ut problem i förskott, oroat mig, våndats för allt möjligt. 

Även rollen som bonusmamma har varit läkande. 

– Att ha barn i huset är fantastiskt. Barn är väldigt närvarande och vill göra enkla saker som att rita eller spela Fia med knuff. 

Du och Robin fick en ganska tuff start på er relation. Hur har ni fixat den påfrestningen? 

– Vi är väldigt trygga i varandra, och var redan från början införstådda med att livet går upp och ner. Det har också varit viktigt att släppa in Robin när jag mått dåligt, för det är svårt att hjälpa om man inte får tillgång till hur den andra mår. Annars hade vi blivit ensamma i relationen båda två. 

Sigrid säger att det är mycket tack vare Robin som hon är såpass frisk som hon är idag.

– Han har aldrig uttryckt oro, i alla fall inte inför mig, utan har alltid sagt att du klarar det här, självklart gör du det. Hans tro på mig har varit viktig, för jag har inte alltid haft den själv. Dessutom har han skjutsat mig till psykologen, städat, handlat, tvättat … 

Så vad har du lärt dig om kärlek? 

– Jag känner en trygghet som jag inte upplevt i tidigare relationer. Jag är i ett förhållande där det finns utrymme för att både falla och läka, och tillåtelse att inte alltid vara den glada Sigrid. Jag vet också att även i jobbiga perioder kan vi ha roligt tillsammans, vi skrattar mycket och hittar på projekt. 

Sigrid säger att hon har förändrats mycket de senaste åren, och så även hennes drömmar. De handlar inte i lika hög grad om att göra succé i rampljuset. 

– Jag drömmer om att bli frisk igen, även om jag kanske aldrig får tillbaka min fulla kraft, och om en större familj. På så sätt har jag mindre, fast viktigare, drömmar.

LÄS OCKSÅ: Marie Richardson, 62: ”Jag hade en krånglig relation med mamma”

LÄS OCKSÅ: Emma, 29, tappade allt sitt hår: ”Är det här något att skoja om?”