Så lever Gudrun Schyman i dag

Berättat för reporter Pär Jonasson.

Om livet i en småstad:

”Det finns många fördelar med att bo i en liten stad. Jag gillar inte stressen och bullret i storstäder; när jag är i Stockholm på möten börjar jag springa så fort jag sätter fötterna på perrongen, det är så hetsigt där. Dessutom är jag ju politiskt aktiv här och sitter sedan länge i kommunfullmäktige. Simrishamn var ju den första kommunen som Feministiskt initiativ kom in i.”

Om alkoholen:

”Jag är uppväxt i Täby utanför Stockholm som numera är något helt annat än det var då. När mina föräldrar flyttade ut dit 1948 var det landet, och väldigt vackert. Båda kommer från enkla förhållanden, min pappa var resande försäljare för Hemslöjden, mamma ville bli sömmerska men blev i stället hemmafru. Pappa utvecklade en väldigt grav alkoholism, vilket präglade min uppväxt och vårt familjeliv, så vi hade det rätt besvärligt. Att jag så småningom utbildade mig till socialarbetare hade mycket med mina uppväxtförhållanden att göra.

Det jobbigaste var barnens besvikelse.

Själv har jag ju också kämpat med alkoholen, det var en svår tid. Det är en lång process när man utvecklar en alkoholism, en växande tillvänjning som till slut gör att man blir medicinskt beroende. Det är insikten om att man behöver hjälp som är svårast att nå; det går inte att tackla en sådan sjukdom på egen hand. Det är så mycket skam och skuld, särskilt om man är kvinna. Jag är otroligt glad att jag så småningom tog steget och vände mig till ett behandlingshem. Det jobbigaste var barnens besvikelse innan jag gick in i behandlingen, att jag lovade och lovade utan att hålla mina löften. En väldigt jobbig period i livet som har blivit en värdefull erfarenhet. Det finns ju bara två val för en alkoholist, att sluta dricka eller dö en för tidig död. Jag bestämde mig för att jag ville leva!”

Om det politiska uppvaknandet:

”Både jag och min bror började jobba direkt efter grundskolan för att bidra till familjens försörjning, det var inte tal om att ta studenten. Jag flyttade hemifrån som ganska ung och vidareutbildade mig på kvällarna samtidigt som jag jobbade. Jag gjorde en bildningsresa som betydde mycket för mig, jag kom över mina bildningskomplex. Det här var i slutet av 60-talet när det blåste radikala samhällsvindar och jag började förstå att mina erfarenheter nog skulle kunna vara användbara i mitt yrkesliv som socialarbetare. 

Jag har aldrig titulerat mig som kommunist.

När jag gick på Socialhögskolan fick jag reda på att en ny spännande tidning skulle starta, det var Folket i Bild/Kulturfront. Så jag gick dit på ett möte och startade snart en lokalavdelning som hade möten i min lägenhet, det var det första politiska engagemanget för min del. Det var också i den vevan som jag träffade mina barns far, Lasse Westman, och gick med i hans organisation MLK, Marxist-leninistiska kampförbundet. När vi lite senare flyttade ner till Skåne fanns det inte så många bokstavskombinationer att välja på, så det fick bli VPK, Vänsterpartiet Kommunisterna, och jag kom in den lokala ledningen. Sedan har det bara ramlat på. 

Jag har aldrig titulerat mig som kommunist, har aldrig trott på det där med våldet, utan alltid velat föra jordnära och handfast solidaritetspolitik. Under 70- och 80-talen engagerade jag mig också starkt i fredsrörelsen och i Nej till kärnkraft.”

Om flytten från Stockholm:

”1999 flyttade jag, efter 12 år i Stockholm, tillbaka till samma hus i Gladsax som jag och Lasse Westman bodde i under början på 80-talet tills vi separerade 1987. Vi hade trivts väldigt bra, en Skånelänga från sent 1800-tal, även om vi inte trivdes med varann. Tio år senare hörde jag av mig till dem som hade köpt huset och frågade om de hade bott klart – och det hade de, så jag hade tur. Det var som att komma tillbaka hem! 

Jag och Lasse hittade huset en gång när vi letade efter ett lämpligt hus i Simrishamns-trakten. Det var i februari och väldigt dimmigt, och det bar sig inte bättre än att vi gick vilse bland hagarna. Jag var dessutom höggravid, så vi blev lätt panikslagna. Men så dök det upp en järngrind och sedan detta vackra hus där bland dimmorna… Vi tog reda på vem som ägde det, och så väntade vi helt enkelt ut det. Numera bor jag här tillsammans med Jacques.”

Om hur hon träffade nya kärleken:

”Vi blev ett par 2001, men träffades redan några år tidigare när han var delegationsledare för det franska Vänsterpartiet. De var på besök Sverige, och han var min tolk när jag besökte dem i Paris. Det uppstod en viss spänning så vi bytte telefonnummer, och när Jacques var på besök i Sverige nästa gång kom han förbi och hälsade på. Då kunde vi konstatera att det fanns en stark attraktion mellan oss och sedan gick det fort, och han flyttade in hos mig bara några månader senare. 

Till en början var jag lite orolig för att Jacques inte skulle trivas här mitt på åkern.

Jag bodde här ensam då, men Jacques hade familj i Frankrike så för honom var det inte lika enkelt. Hans föräldrar var väldigt välkomnande mot mig och jag har bra kontakt med Jacques barn. Alla har varit här på Klockaregården och Jacques mamma bodde hos oss de sista åren innan hon gick bort. Till en början var jag lite orolig för att Jacques inte skulle trivas här mitt på åkern, han hade ju bott i storstan Paris i många år, men det har gått jättebra.”

Om barn och barnbarn:

”Jag träffar mina barn och barnbarn mycket, de är ofta här och hälsar på. Min son Dan är musiker med bas som sitt huvudinstrument, och min dotter Anna är skogsvetare. Ingen av dem har engagerat sig i någon politisk organisation, men båda är medvetna och vältaliga och röstar på mamma, när det går. När Dans dotter Sinja, i dag 26 år, växte upp umgicks vi ständigt, och jag försöker träffa mitt andra barnbarn, Vasco, 3 år, lika mycket. 

Det var ju Lasse som gjorde filmen ”Födelsen” när jag 1978 födde vårt äldsta barn.

Jag tycker det är helt fantastiskt att få vara med om detta med barnbarn ännu en gång, det är ju rätt många år mellan de båda. Jag har även bra kontakt med mina barns far Lasse som numera bor i Simrishamn efter att ha bott 30 år i Brasilien. Det var ju Lasse som gjorde filmen 'Födelsen' när jag 1978 födde vårt äldsta barn Dan på Ystads lasarett. Den visas fortfarande för blivande föräldrar, jag är oerhört stolt över den.”

Om att fylla 75:

”Ännu så länge är jag befriad från ålderskrämpor, men är ju ändå inne i nån slags reservdelsålder. Jag har opererat en utsliten höft vilket gick jättebra, och hör lite dåligt så jag har hörapparat. Jag måste säga att jag lever ett väldigt bra liv, och har förmånen att kunna vara så aktiv som jag är. Och så lever jag ihop med en man jag verkligen älskar, det är guld! Kärleken hjälper ju till att hålla en frisk och vital. 

Jag tillhör dem som inte tycker det är jobbigt att bli äldre, vi seniorer bär ju på en enorm erfarenhet och har ett helt arkiv av erfarenheter som gör att vi kan bedöma saker på ett helt annat sätt än när man är ung. Det är bara att mata in fakta och så rasslar det till där uppe i arkivet, och ut kommer en analys ”så här är det”. Man blir klokare med åren, absolut.

I juni fyller jag 75 men har inte funderat så mycket över det, jag hade ju stort kalas när jag fyllde 70. Jag har tackat ja till att delta i en fredsfestival i Örebro som äger rum samtidigt, så jag får rikta in mig på 80-årsdagen, haha. Min son Dan fyller 45 dagen innan, så jag firar kanske lite med honom. Jag brukar säga att han var min 30-årspresent.

Kärleken hjälper ju till att hålla en frisk och vital.

Jag har inga som helst planer på att pensionera mig eftersom jag tycker politik är så roligt. För mig är det inte vattentäta skott mellan politiken och livet, för politiken handlar ju om livet även om den inte är hela livet. Min största styrka som politiker är nog att jag kan prata så att människor förstår, och på ett sätt som inspirerar till handling. Min svaghet är att jag ibland kanske har lite för bråttom, även om jag sällan anser det själv. Jag ligger alltid långt fram vilket ju kan ställa till problem ibland. Jag är lite otålig, haha.”

LÄS MER: PT-Fia: ”Tareq tycker att jag är den jobbigaste han träffat” 

LÄS MER: Camilla, 52: ”När jag dör vill jag inte ångra något”