”Sedan jag blev mamma har jag fått hårdare hud”

Den röda, specialsydda sidenklänningen designad av Ida Lanto sveper runt Sanna Nielsens ben när hon sträcker sig mot julgranen i studion. Hon ser ut som en old school-filmstjärna med 40-talsfrisyr, knallröda läppar och skyhöga Louboutin-klackar.

– Så fort någon säger ”Men gud, du är ju så lång, behöver du verkligen högklackat?” så sätter jag på mig ännu högre klackar, säger Sanna med sitt karakteristiska leende.

Sanna var alltid längst i klassen och samtidigt blyg och ville inte synas. I flera intervjuer har hon nämnt en jobbig skolperiod med inslag av mobbning och utanförskap. Ironiskt nog retades hon för att hon tyckte om att sjunga. I dag är hon en av Sveriges mest rutinerade artister, har varit med i Melodifestivalen sju gånger, kommit tredje i Eurovision och programlett flera av Sveriges största tv-produktioner. Och hon har inte ens hunnit fylla 40! Ett bättre affischnamn än Sanna för att stå fast vid sin dröm är svårt att finna.

– Jag har jobbat så hårt med min självkänsla. I dag har jag accepterat min längd och tycker att jag är ståtlig. Jag gillar mycket smink och att klä upp mig i snygga klänningar och höga klackar. Nu har jag slutat ursäkta mig själv och tänker inte längre ”inte ska väl jag …”, även om jag vet att vissa retar sig på mig.

Då Sanna är väldigt artig, ödmjuk, professionell och folkkär så känns det svårt att ta in att någon skulle kunna reta sig på henne. För vad?

– Vissa har svårt för att jag tar plats. Men jag vill att kläderna ska passa mig och visa vem jag är. Det är viktigt att jag står upp för den jag är, för det skickar en signal till andra att de inte ska gömma sig.

Som mamma kan man tydligen inte ha en kort klänning eller urringat.

Som publik person får man ofta oombedda kommentarer om utseendet. Har du blivit bättre på att hantera detta med åren, tycker du?

– Sedan jag blev mamma det här året har jag fått hårdare hud. Jag är som en lejonmamma och tar inte åt mig på samma sätt. Mitt fokus är att jag vet att det finns någon annan jag måste skydda. Med det sagt så blir jag förstås ledsen ibland. Jag är inte mer än människa.

Vad är det du får höra eller läsa?

– Som mamma kan man tydligen inte ha en kort klänning eller urringat och ”hur ser du egentligen ut i håret?”. Det finns ett rätt och fel och folk har en massa åsikter. Men jag tar även med mig alla positiva hejarop.

Hon må vara bjussig och tillgänglig i sitt artisteri och programledarskap, men mediebilden målar samtidigt upp Sanna Nielsen som ganska skygg och mån om sin integritet.

– Min son, sambo och den övriga familjen har inte valt det här livet och jag respekterar att de inte vill stå i rampljuset. Därför visar jag exempelvis inte upp bilder på vår sons ansikte, och min pojkvän vill inte figurera på mina sociala medier. Det är svårt att dra linjen mellan det personliga och privata. Vissa saker ur intervjuer kan ryckas ur sitt sammanhang. Jag vill inte att alla ska veta allt om mig. Jag är Sanna Nielsen på scen i mitt jobb, men vill ha ett privatliv ibland och bara vara Sanna. Jag och min familj behöver det.

Kommer folk fram till dig och vill ta selfies när du är på Ica Maxi, exempelvis? Hur reagerar du då?

– I går var vi faktiskt på Ica Maxi hela familjen och storhandlade. Då blev jag stannad flera gånger, men väldigt ödmjukt. Folk ger komplimanger och tackar för min medverkan i ”Allsång på Skansen”. Det är ingen fara alls, bara härligt och trevligt. Däremot kan det bli olustigt när jag gått osminkad i bikini och flottigt hår på en strand i Thailand och en främmande person plötsligt säger ”Hej hej, Sanna!” … Hittills har de dock varit respektfulla och inte tagit bilder eller så. Jag har tur som har så fina fans.

Att kallprata är inte min grej. Just den där första timmen i sociala sammanhang upplever jag som obehaglig.

När hon befinner sig på scen och är i sitt artistiska habitat, så är Sanna kolugn och visar inte det minsta tecken på nervositet. Oavsett om hon ska sjunga i Eurovision inför 200 miljoner tittare eller programleda stora tv-produktioner.

Men mindre, intima tillställningar som branschmingel eller glöggfester kan göra Sanna osäker och tillbakadragen.

– Jag inbillar mig att alla andra känner någon och så står jag där i ett hörn och ser bortkommen ut. Att kallprata är inte min grej. Just den där första timmen i sociala sammanhang upplever jag som obehaglig.

Vad beror detta på, tror du?

– Jag vet inte! Kanske känner andra likadant, men har ett bättre sätt att hantera det? Jag tror att jag mår bäst av att bli tilldelad en konkret uppgift att fokusera på. Som exempelvis att vara julvärd i SVT, där visste jag exakt vad som förväntades av mig.

Ja, hur vad det att fira jul med hela svenska folket?

– En enorm ära! Jag har alltid varit en julentusiast och har en grundkärlek till julen. Min sambo var med, och utöver honom var vi fem personer och kameramän som firade jul tillsammans, det var supermysigt.

Jag har genom åren lärt mig att det är underhållning vi sysslar med inte hjärnkirurgi.

Julvärdarna tillbringar julafton i studion och äter julbord i pauserna. Men hur stämningsfullt och rofyllt det än må se ut i tv så avslöjar Sanna att det var stor dramatik bakom kulisserna som vi tittare inte fick se.

– Det största sjoket är fem minuter, precis i början. Det är då flest tittar och då var jag ganska nervös. Planen var att jag skulle sätta mig vid flygeln, spela och sjunga ”Ser du stjärnan i det blå” inför alla dessa miljoner tittare. Jag skulle precis sätta mig i lugn och ro vid flygeln när jag hör hur producent Björn skriker rakt i min hörsnäcka att ”nej, nej, brasan är ju inte tänd och ljuset måste förtändas”. Annars kan det tydligen bli antiklimax om det tar för lång tid för julvärden att tända en ny, vaxad ljusveke. Medan jag sitter vid flygeln ser jag som i slowmotion hur folk flyger ur sina fåtöljer, kastar in ved i brasan i panik och fjuttar på och så hör jag rösten i örat som räknar ner till sändning: ”3, 2, 1 – nu kör vi, Sanna!” Och jag bara ”Ser du stjärnan i det blååå”, haha …

Hur undviker man att få hjärtattack i direktsändning av sådan action?

– Jag triggas lite av nerven när pulsen går upp och tycker att sånt här är lite roligt. Det är en fin känsla. Ungefär som om det skulle finnas en stor röd knapp i rummet där det står ”Tryck inte på knappen”. Då kan jag inte låta bli att trycka på den för att se vad som händer. Jag funkar så. Jag har genom åren lärt mig att det är underhållning vi sysslar med, inte hjärnkirurgi. Man behöver ta ner det på jorden och ha lite kul på vägen. Det som händer, det händer. Det kan bli minnesvärt.

Sannas uppväxt i den skånska lilla orten Ryd erbjöd traditionsenliga och härliga jular med hela släkten.

– Det var magiskt och jag tänkte i veckor på julen, såg fram emot att få träffa tomten, mormor och morfar och att få njuta av all mat och godis. Denna förväntan fanns hos alla, både barn och vuxna. Det handlade inte om presenter, även om vi fick mycket julklappar, utan om kärlek, trygghet och gemenskap. Som att jag kunde somna i morfars famn, helt utan bekymmer.

Hon blir tyst en stund och de bruna ögonen får ett djupare allvar.

– När mina föräldrar skilde sig för tio år sedan blev det förstås lite mer komplicerat och julen påverkades av denna nya familjesituation. Vem ska man vara hos och undvika så att den andra föräldern blir ledsen? Så kändes det då. Nu firar vi alla tillsammans igen, vilket är underbart. Jag känner mig lyckligt lottad över att vi fick så fina jular. Men bär ständigt med mig ett vemod över de som inte har det så bra. Sådant blir särskilt påtagligt under högtider, vilket gör mig ledsen.

I dag har Sanna en egen familj i och med sambon Jocke, som är gitarrist, och deras förstfödde son Gibson som fyllde ett år i oktober. Gibson har fått sitt episka namn efter sina musikaliska föräldrar och eftersom pappa lirade på en Gibson-gitarr när de klurade på namnet.

– Nu när vi har ett barn är julkänslan bättre än någonsin. Jag ser julen mer från mina egna ögon då jag var liten. Jag vill så gärna att Gibson också ska få de här mysiga upplevelserna.

Sedan ett par år tillbaka bor de i ett charmigt litet hus, söder om Stockholm. Enligt Sanna underlättar det enormt att komma i den rätta julfeelingen i just hus, jämfört med tvåan på 55 kvadrat paret tidigare bodde elva år i och trängdes med gitarrer och prylar.

Nu när vi har ett barn är julkänslan bättre än någonsin.

– På grund av pandemin har jag och Jocke firat jul helt själva de senaste tre åren. Jag har längtat ihjäl mig efter familjen och släkten, men ibland behöver man även något nytt. Jag ser så mycket fram emot att få fira julen i vårt härliga lilla drömhus då jag får pynta ordentligt.

Är du pysslig av dig?

– Ja, ganska! Jag tycker det är otroligt rogivande och kreativt att pyssla. Exempelvis tillverkar jag egna adventsljusstakar av urdruckna glöggflaskor. Jag fyller dem med vatten, dekorerar med granris, knyter vackra röda sidenband runt, sätter i ljus. Det är en tradition jag håller fast vid, det bor allt en liten Ernst inom mig.

Sanna har en bild av sig själv som rosenkindad husfru, som bakar eget bröd och blickar ut lyckligt över gräsmattan och finner frid i det. Men sanningen är att hon är ganska hopplös i köket.

– Jag är inte duktig på bakning, men tycker det är roligt. Men jag stökar mest till en massa i köket. För något år sedan testade jag och Jocke vårt tålamod med varann genom att baka lussekatter. 

Förra året fick Sanna, som många andra hårt arbetande kvinnliga artister, en del kommentarer då hon valde att ta med nyfödde sonen Gibson på turné. Pojken var två månader gammal och Sanna visade i sociala medier hur hon nattade sin son i scenklänning och full makeup efter föreställningarna. Även denna julturné planerar Sanna att ta med familjen.

– Jag fick en del åsikter första gången Gibson var med turnén, men även då jag jobbade som gravid. Jag förstår att folk ofta bara menar väl och att det ligger en omtanke i detta. Men de missar att vi som föräldrar redan har tänkt på alla saker. Det folk inte ser, eller vet, är att vi åkte själva i egen bil och inte i bussen med de andra. Gibson var alltid bakom scen med farmor eller en av våra kompisar. Den enda gång jag inte såg honom var när jag sjöng under en timme och 45 minuter, och då sov han.

Hon poängterar att det är en stor fördel att hennes sambo arbetar i samma bransch så att de kan göra detta tillsammans. Men att det aldrig är någon som ifrågasätter varför Jocke åker på turné med en tvåmånadersbebis …

– Jag har själv turnerat sedan jag var elva år och är van vid att musiker och artister tar med barn på turné. Jag vill kunna vara med min son jämt och ständigt och dessutom kunna ge honom känslan att mamma och pappa faktiskt älskar sitt jobb. Det vill vi ge honom, den kärleken och tryggheten. Och visa att han kan göra det han själv vill.

Sanna Nielsen beskriver alltid sin sambo med kärleksfulla och varma ordalag. Men de både bor och jobbar ihop och är småbarnsföräldrar, vilket är påfrestande för många relationer. Bråkar de aldrig?

– När bråkar vi? Det är så sjukt att jag på riktigt inte minns. Jocke tjafsar inte och även jag är rätt lösningsorienterad. Det är aldrig bråk om vem som ska laga mat, han är helt enkelt bättre på det så då tar han kontroll. Jocke är även mer ordningsam med papper och kläder. Jag är mer yvig av mig, kastar en hög med kläder på stolen och han hänger sina i garderoben. Men det är ingen issue.

Berätta vad som är den hemliga ingrediensen i ert framgångsrika kärleksrecept!

– Vår hemlighet är att vi började jobba ihop innan vi blev ett par. Vi hann lära känna varandra, på scen, inom jobbet och hade den här grundläggande yrkesrespekten för varandra. Det är skönt att ha någon som jag verkligen kan vara ärlig med och mot. När jag inte riktigt vet hur jag känner så frågar jag Jocke. Vi vägleder varann. Om han är svartsjuk? Nej, verkligen inte. Han är världens bästa. Jag finner bara fördelar med honom.

I studion spelas Michael Bublés bästsäljande julskiva, och Sanna sjunger med och berättar att drömmen vore att få spela in en duett med honom.

– Jag och min manager Lotta firar alltid nyår ihop. Våra karlar står för maten och vi står för bubblet och babblet. Tillsammans brukar vi sätta upp femårsplaner. Det blir väldigt kreativt och vi tycker det är jättekul! Visst, det kan vara onåbara drömmar som att jag vill sjunga i Las Vegas. Sedan blir det en krogshow på Hamburger Börs i stället, vilket kanske var mer rätt för mig? För varje år blir det viktigare för mig att njuta av resan och inte ta allt så allvarligt.

Så vad blir nyårslöftet för 2023?

– Att ta livet med en klackspark och hoppas på en duett med Bublé!

LÄS MER: Carola: ”Det är väldigt svårt att få omkull mig”

LÄS MER: Så vill svenskarna att sex ska skildras i film och tv