Att vara arbetslös är mer stressande än att jobba hårt, tycker Martina Haag, som är filmaktuell.
Att vara arbetslös är mer stressande än att jobba hårt, tycker Martina Haag, som är filmaktuell. Foto: JONAS EKSTRÖMER

Martina Haag: ”Jag har bara en dröm kvar”

Hon slog inte igenom förrän i 40-årsåldern. Idag är hon känd och framgångsrik, men Martina Haag glömmer aldrig uppförsbackarna på vägen dit. ”Jag växte upp med panka föräldrar och fattar att livet inte alltid är så lätt, säger kvinnan som älskar att hänga på gymmet och hade huvudrollen i sommarens stora tv-bråk – som handlade om hennes vikt.”

”Tänk att allt alltid ska hända samtidigt.” Det är det första Martina Haag säger när vi ses. Och sedan visar hon prov på just det. 

Hon kommer direkt från träningen. På vägen hem har hon hunnit med flera krissamtal med en vän som just blivit lämnad, styrt upp morgondagens möten och handlat saker till eftermiddagens gäster. Nu står hon i träningstajts i sitt stora blå kök och sköljer frukt, arrangerar blommor, serverar kaffe, springer iväg och snyggar till i andra rum (då höjer hon tonläge för att jag ska höra svaren), koordinerar hämtning av barn, och pillar i sig blåbär mellan varven. 

– Jag tänker bättre när jag rör på mig, säger hon halvt förklarande, halvt ursäktande. 

Vardagsröran till trots strålar Martina av energi, och säger själv att hon känner sig starkare än någonsin. Det har delvis att göra med att hon numera, för första gången i livet, tränar regelbundet på gym.

– Gym har aldrig lockat mig, men nu har jag insett att jag älskar styrketräning. Det är kul att se hur stark man kan bli. Jag började med 4-kiloshantlar, och nu är jag uppe på 18 – fatta vilken skillnad. Och styrkan i kroppen påverkar psyket, det är som om man stagar upp hela sin personlighet. Förut kunde jag känna mig lite lös i konturerna, eller liksom flyta ut över en stol, nu flyger jag upp från stolen som en jädra panter.

Jag har ingen våg

Gymgrejen var inget hon kom på själv. Martina var med i det omskrivna tv-programmet Den stora hälsoresan – Från soffpropp till superkropp, där hon tillsammans med kändisar som Agneta Sjödin, Martin Melin och Måns Möller skulle pressa sig själv till det yttersta för att komma i sitt livs bästa form.

– 16 veckor lät ju lätt, ända tills jag började räkna och insåg att det var en tredjedels år som jag skulle leva så där! Jag tränade styrka nästan varje dag, powerwalkade dagligen och åt supernyttigt. Jag fick inte dricka champagne, inte äta pasta vongole eller saltlakritsglass med hallon. Allt som är roligt i livet var det stopp för.

Vad var jobbigast med programmet du skulle följa? 

– Att inte äta frukost. Det var en katastrof för mig som är morgonmänniska. Efter ett tag fick jag visserligen dricka kaffe (utan mjölk) och ta en inge­färshot på morgonen, men det blir man ju inte direkt proppmätt på, så sedan räknade jag sekunderna fram till lunch. Vissa dagar riktigt snurrade det i skallen, såpass att jag knappt fattade att en stor, röd stoppskylt i vägen betyder att jag måste stanna. Jag förstår inte hur Martin Melin, som är polis, fixade det här. 

Det hela slutade med att hon senare hoppade av programmet – på grund av en konflikt om att hon inte ville ha en våg hemma och inte ville väga sig.

Martina möter läsarna och signerar sin bok Det är något som inte stämmer på förra Bokmässan. Foto: FREDRIK SANDBERG

– Det blev en konflikt mellan mig och tränaren som KRÄVDE att jag skulle väga mig i tv, men jag har ingen våg hemma, med flit. Jag har hittills lyckats undvika kroppshat, men om jag skulle köpa en våg så blir det lätt hänt att jag börjar väga mig varje dag, säger Martina.

– Jag har också många unga tjejer som följer mig, och jag vill inte fronta något som har med vikthets att göra. Jag tänker att det är viktigt vad man sänder ut för samhällssignaler i en tid då många kvinnor kämpar med ätstörningar.

Martina fullföljer nu hälsoresan på egen hand.

– Det är spännande att se vad som händer om jag ger min kropp de allra bästa förutsättningarna för att bli så stark som möjligt. Dessutom gillar jag utmaningar och att ha många saker på gång. Det är min bästa gren. Jag är som en haj, om jag inte simmar så sjunker jag. Jag är skitdålig på att chilla hela dagarna, dega och såsa runt, kan inte ligga i en hängmatta och läsa en bok i mer än tio minuter, jag har ju fyra barn att försörja! 

LÄS OCKSÅ! Martina Haag: ”Jag är en framgångsrik person som förtjänar framgången” 

Så hur är det med din stressnivå? 

– Den är väl konstant, skrattar Martina. Fast jag blir mer stressad av att vara arbetslös och inte veta hur jag ska betala hyran än att försöka få ihop flera jobb samtidigt. Det hänger ihop med mina år som skådis, då jag ofta var arbetslös. 

Jag kände mig dum och korkad i många år

Martina är kvinnan som har blommat ut i medelåldern. Som ung drömde hon om att bli filmstjärna. Hon gick i olika teaterskolor och fick en del roller, men inga större jobb. Kort sagt: Hon vet vad det innebär att känna ekonomisk stress, stämpla och äta makaroner. 

Varifrån kom skådisdrömmen? 

– Åh, det var nog en kombination av ”allt ljus på mig”, att få bekräftelse genom applåder, och att få leva sig in i andra människors liv.  

Varför lossnade det aldrig (då), tror du? 

– Att vara skådis handlar om att bli vald, men när de ringer in 30 personer till en provfilmning så är chansen inte jättestor att just du ska få rollen. Jag var dessutom superdålig på att provfilma. Där kom min ”vara till lags-sjuka” in, jag försökte göra rätt och inte uppta för mycket tid och plats, för det var ju så många andra som väntade på att få komma in och visa vad de kunde. Men regissören söker ju skådisar som utstrålar självförtroende.

– Numera skriver jag filmmanus där jag själv spelar huvudrollen, säger Martina. Foto: EERO HANNUKAINEN

Funderade du någonsin på att byta yrke? 

– Nja … Jag hade så dåliga betyg, 0,7 i snitt när jag gick ut nian. Jag hade inte ro i kroppen att sitta still och lyssna på läraren. Problemet är att dåliga betyg är en stämpel som sitter i. I många år kände jag mig dum och korkad, framförallt på middagar i 30-årsåldern när folk skulle svänga sig med en massa termer och kunskap. 

– Till slut ringde jag Komvux och sa att ”jag tar alla kurser ni har”. Jag älskar Komvux, de ger folk en andra chans. 

Och så kring 40 svängde det plötsligt för Mar­tina. Hennes dåvarande svägerska Jonna Bergh, som var chefredaktör på Cosmopolitan, ­frågade Martina om hon ville skriva en krönika. Det ledde till att hon blev krönikör i såväl Afton­bladet som Elle, fick ge ut en krönikesamling på Piratförlaget och skriva sin första roman Underbar och älskad av alla. 

En bok som 2007 blev film, där Martina spelade huvudrollen. Och så har det rullat på sedan dess.  

– Ja, det roliga är att jag nu får skriva filmmanus där jag själv får spela huvudrollen.  

En scen ur filmen Dag för dag, som handlar om en resa till ”självmordskliniken” i Schweiz. Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL/TT / TT NYHETSBYRÅN

Du har ändå alltid vågat följa lusten i dina karriärval. Vad av det förmedlar du till exempelvis till dina barn? Och vad har du för tips till oss andra? 

– Först: Att jag var tjafsig i skolan innebär inte att jag tillåter mina ungar att vara det. Jag kan visserligen inte hjälpa till med matteläxan, men det kan Erik (Martinas före detta make och barnens pappa, reds anm.) och jag kan tjata tills den blir gjord. För bra betyg ger dig större frihet att välja vilket yrke du vill. 

– Men annars brukar jag uppmana till att välja det roliga, för du ska lägga många timmar av ditt liv på jobbet så välj det som lockar när du kan, livet består ändå av så himla många tråkiga val. 

Finns det fördelar med att nå framgång först i medelåldern? 

– Ja, jag tror att min uppförsbacke är en stor tillgång. Jag växte exempelvis upp med panka föräldrar på Lidingö, och var avundsjuk på alla kompisar som fick åka iväg på skidsemester på sportlovet, säger Martina. 

– Jag kunde absolut inte sitta still i skolan, så jag fick superdåliga betyg. Och sedan ville jag bli skådis, men det verkade bara vara jag på hela jorden som tyckte att jag passade som det. Allt det där bygger en sorts personlighet, så när jag väl fick chansen tog jag den på allvar och kämpade hårt. 

Min dröm är att kunna ta 110 kilo i marklyft

– Det gör också att jag har en förståelse för att livet inte alltid är så lätt. Vi bor i Bromma, ett område där folk har det gott ställt, men det innebär inte att alla här har pengar. Jag satt på ett föräldramöte där det pratades om en skolresa. Klassför­äldrarna konstaterade att det fattades pengar och att det fick bli en dag på Skansen istället.

– Då sa en direktörsfarsa att ”vi får väl skjuta till någon tusenlapp allihopa”. Då sa jag ifrån, för alla har inte den där extra tusenlappen, och man vill verkligen inte behöva vara den som ställer sig upp och säger ”Jag har inte råd”. Jag har varit där. Jag har också suttit på krogen, sagt att jag redan ätit, och fått ont i magen när de andra som har ätit hummer och oxfilé föreslår att vi splittar notan. 

Du började träna kring 40 också? 

– Ja, även på det planet var jag en slow starter. Innan fattade jag inte varför någon ville springa, då blir man ju svettig. Men när folk började gratulera mig till bebisen trots att jag inte var gravid insåg jag att jag måste göra något åt min fysiska form – och jag hatar bantning, så därför började jag löpträna. Det blev min grej. 

– Terapi är jättebra om man är riktigt under isen, säger Martina. Foto: JONAS EKSTRÖMER

Men du nöjde dig inte med en liten löprunda, utan började springa maraton. Finns det inte en risk för att man skadar sig när man går från noll till att pressa sig så hårt på bara några år? 

– Jo, för tre år sedan skulle jag springa ett maraton i Skottland. Jag hade filmat i flera månader innan och inte tränat tillräckligt, men jag tänkte att jag tar det på ren envishet. Jag kom i mål, men sedan fick jag operera knäet och göra sjukgymna­stik i ett år. Nu kan jag lufsa runt sjön här hemma i 30 minuter. Men just därför är det underbart att jag har hittat gymträningen. 

Och den mentala hälsan, hur är det med den?  

– Ju äldre jag blir, desto mer inser jag hur lite jag egentligen kan. Jag älskar att lära mig nya saker.

Vad har du för tips för att må psykiskt bra?  

– Att ha bra vänner! Jag tror inte på det här med att ensam är stark. När jag känner mig ledsen eller låg är bästa medicinen att prata med mina vänner. Jag tycker också att terapi är jättebra om man är riktigt under isen.

Hur är du som tonårsmamma? 

– Jag är både fri och sträng. Jag har ju själv varit ung, och vet därför att man måste ges frihet som tonåring. Å andra sidan har jag själv varit ung, och vet därför att man som förälder måste sätta gränser. 

Ett efter ett kommer barnen att troppa av. Hur känns det? 

– Det är skönt att jag har många barn, för det är förfärligt sorgligt när de flyttar hem­ifrån. Där står jag och vinkar med tårade ögon, medan de tycker att det är underbart att få kliva ut i livet. Men det hade varit ännu sorgligare om de stannat hemma i resten av livet, så jag tröstar mig med det – och med att Diana bara är elva år, så det är typ 100 år tills hon flyttar.  

Vad drömmer du om? 

– Jag är på en väldigt bra plats i livet just nu. Jag har ett roligt och fritt jobb. Jag skriver böcker som folk verkar vilja läsa, skriver filmmanus till filmer som jag själv får spela i, har underbara barn och fina vänner. Det enda jag drömmer om är väl att kunna ta 110 kilo i marklyft. 

Och kärlek, drömmer du om det? 

– Det enda svar jag har på den frågan är att jag aldrig någonsin kommer att prata om mina killar i media. Punkt, säger Martina och ler. 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

6 nr av amelia + kit från The Body Shop för 199 kr. Köp nu!