Malins son Robin hade fyllt 25 när hon plötsligt förlorade honom.
Malins son Robin hade fyllt 25 när hon plötsligt förlorade honom. Foto: Magnus Carlsson

Malins son hittades död i skogen: ”Vet fortfarande inte vad som hände”

När Malin öppnar dörren står en polis och en präst där. Hennes son Robin har hittats död, berättar de. Sorgen har varit förlamande, men med rätt hjälp kan Malin nu se ljuset. ”Varje gång jag pratar om Robin lagar jag ett litet hål inom mig”, säger hon.

Sonen Robin skulle bara vara hemma i några månader, han hade bott i Australien i tre år och hade nu kommit in på en skådespelarlinje i USA. Det var i mitten av april, och Robin skulle åka i augusti. Malin Leskoviku var glad över att hennes äldste son, som hade hunnit fylla 25, var hemma över sommaren. 

– Det var en helt vanlig dag. Han var på fotbollsplanen med sina småbröder, de var fem och sex år då. Jag gick dit och jag minns att det var lite kyligt i ­luften, och jag sa till Robin att han skulle ta på sig någonting. ”Det är lugnt, mamma”, svarade han.

– Det var det sista vi sa till varandra. 

Malins röst är stadig, men tystnaden efter att hon berättar om sista gången hon såg sin son är avgrundsdjup. Men det hjälper att prata om Robin, säger hon. Hon vill berätta om honom och om hur han var. De hade alltid stått varandra nära. Malin var 16 år när hon fick Robin, och hans pappa fanns aldrig med i bilden. 

Det var en helt vanlig dag, han spelade fotboll med sina småbröder

Efter att de sagt hej då vid fotbolls­planen den där dagen för fyra år sedan lånade Robin Malins bil för att hälsa på ett par gamla arbetskamrater. De var inga nära vänner. Han hade träffat på dem dagen innan av en slump och de hade bestämt att de skulle ses igen samma kväll. 

När Malin vaknade nästa morgon hade Robin inte kommit hem, och bilen stod inte på sin plats. 

– Det var konstigt, han hade bestämt sig för att inte dricka alkohol just för att komma tillbaka samma kväll. Det var inte likt honom. 

Timmarna gick, och när Robin inte hörde av sig, trots att han visste att Malin behövde bilen klockan elva, skrev hon till honom på Messenger. Där kunde hon se att han inte varit inloggad på flera timmar. 

– När klockan blev tre på eftermiddagen skrev jag ett meddelande på Robins facebookvägg och frågade om någon visste var han var. 

En av killarna han hälsat på kvällen innan ringde upp. ”Är du Robins mamma? Vi måste prata.”

Han berättade att när de vaknat på morgonen var Robin försvunnen, men hans mobil, jacka och skor var kvar i huset, och bilen stod kvar utanför. 

– Jag förstår inte varför de inte re­­agerade förrän klockan tre, säger Malin och tillägger att det här bara är en av många frågor kring Robins försvinnande och död som hon aldrig skulle komma att få svar på. 

Jag andades igenom ångesten och tänkte att jag måste få veta

Malin ringde polisen, som skickade en patrull. Organisationen Missing people kopplades in och en granne tog hand om Robins småbröder. Timmarna gick. 

– Jag satt i soffan, paralyserad. Hela natten och morgonen efter satt jag så, andades mig igenom ångestattackerna, tänkte bara att jag måste få veta vad som hade hänt.   

Nästa dag, på måndagen vid tolvtiden, ringde det på dörren. Där stod två poliser och en präst. 

– De tittade allvarligt på mig och sa: ”Vi har det värsta besked som vi kan ge en mamma.” 

Robin hade hittats. Död.

– Han låg i ett vattenfyllt traktorspår, fyra hundra meter från huset där han hade tillbringat kvällen. 

Malin berättar att hon så här i efterhand ser det tydligt framför sig, hur hon skriker och hur prästen sätter sig bredvid henne. Dagen som följde minns hon som kaosartad. De åkte till sjukhuset i Halmstad. 

– När vi kommer dit ligger Robin i den svarta säcken, som är neddragen, han är lika vacker som alltid. Det var obegripligt allting, jag pussade på honom. Han såg ut som vanligt, men var stel och kall. 

”Bara jag får ett svar, bara jag får veta varför han är död”, tänkte Malin. 

– Men så här fyra år senare vet jag fortfarande inte. Under lång tid trodde jag att poliserna gjorde sitt jobb, men det är så mycket i hur de har hanterat Robins död som visar att de inte gjorde det. Polismyndigheten har själv erkänt att de gjort fel. 

Malin går i terapi för att bearbeta traumat. Foto: Magnus Carlsson

Det första av flera misstag som präglade den initiala polisutredningen var att området där Robin hittades inte spärrades av. Kroppen flyttades utan avspärrning och teknisk undersökning. Hur Robin dog har Malin aldrig fått ett riktigt svar på. Polisens hypotes är att det handlar om en olycka – att Robin drunknade.

– Men Robin låg i en konstig ställning, på ett sätt som tyder på att han inte drunknat. Obduktionen visade att han inte hade vatten i lungorna, han hade heller inga spår av alkohol eller droger i blodet. Rättsläkaren kan inte säga hur han dog. Det finns en kommentar om att han kan ha frusit ihjäl. 

Utredningen av Robins död prioriterades inte, och först till hösten hölls ett förhör med killarna som han tillbringade kvällen med. Ingenting konstigt dök upp, enligt utredarna, och fallet lades ner. 

Det dröjde nästan ett år innan Malin via en anhörig fick kontakt med redaktionen för tv-programmet Veckans brott. Programmet där Robins död togs upp fick mycket uppmärksamhet, och det beslutades att fallet skulle granskas igen, nu av ett polisteam i Göteborg. Fallet utreddes på nytt, och man kom återigen fram till att inget tyder på att ett brott ligger bakom Robins död. Men Malin är fortfarande kritisk till polisens arbete.

– Det känns som att de ville komma fram till att det var självförvållat. Robin hade provat droger i Australien, och hade drabbats av en depression några år tidigare när en av hans vänner tog sitt liv. 

Malins kamp för att försöka få klarhet i vad som hände hennes son har varit tuff. 

– Jag har varit påstridig och jobbig, jag har drivit allt helt själv. Polisen har bett om ursäkt och säger att de ändrat sina rutiner.

Idag har Malin landat i att hon förmodligen får leva med ovissheten kring Robins död. Men hur går man vidare när man har förlorat ett barn?

– Jag pratar mycket. Jag har många fina vänner som kände Robin väl. Under den senaste tiden har jag haft en bra psykologkontakt. 

Med psykologens hjälp har Malin nystat i sin egen historia, och förstått att mycket av det hon tolkade som ren och skär sorg också var blandat med post­traumatiskt stressyndrom, så kallat komplext PTSD. Det finns även svåra händelser i Malins barndom som behöver bearbetas. 

– Jag går i terapi nu, som är inriktad på sorgen efter Robin men samtidigt handlar om att jag ska lära mig att hantera känslor och tankar. 

Sorgen har gjort Malin sängliggande periodvis och hon har varit tvungen att söka psykiatrisk vård akut två gånger.

– Vissa händelser triggar min kropp så att jag inte kan hantera det. Det kan vara årsdagar som har med Robin att göra, eller att jag träffat poliser. Jag får fruktansvärd ångest, kan inte äta, inte sova. Min man får ta hand om barnen.

Att prata mycket hjälper Malin. ”Jag har fina vänner som kände Robin väl.” Foto: Magnus Carlsson

Malin växte upp med sin mamma, som bara var 18 år när hon fick Malin. 

– När jag var sex månader blev mamma sjuk i schizofreni. Under många år levde jag ensam med henne utan att omgivningen förstod. Hon gick in och ut ur psykoser, hade tvångsföreställningar och var våldsam. Det var många skrämmande upplevelser som har påverkat mig.

Under många perioder i sitt liv har Malin mått dåligt, men hon har inte kopplat det till sin barndom. Med psykologens hjälp har hon lärt sig att förstå känslornas ursprung.

Robin lärde mig att ta vara på livet och våga testa nya saker

När Malin var 16 år fick hon Robin, och så småningom födde hon tre söner till. Hon utbildade sig till lärare och kände att hon, trots svackorna, hade en stark drivkraft. Hon såg till att livet blev bra.

Efter Robins död bestämde sig Malin för att resa till Australien och besöka platser som varit viktiga för Robin. 

– Det var läskigt att resa ensam. Men Robin sa alltid att jag skulle våga testa nya saker, han lärde mig att ta vara på livet. Något läkte inom mig under resan. Via Messenger hade jag kontakt med hans före detta flickvän som skickade koordinater till hans favoritplatser, och skrev sådant som: ”Nu sitter du i parken som han älskade.” Resan betydde mycket för mitt sorgearbete.

Malin tillåter sig att gråta när hon vill gråta, och skratta mitt i sorgen.  

– Det viktigaste är att vara i alla de här känslorna. Varje gång jag pratar om Robin lagar jag ett litet hål inom mig. 

Stödet från omgivningen har varierat.

– Jag jobbar som lärare i svenska som andraspråk, och många av mina elever kommer från krig och har upplevt trauman. Vi har kunnat mötas och hittat förståelse för varandra.

Malin känner en stor tacksamhet för livet, det är Robin som lärt henne det. 

– Han visade ett genuint intresse för andra människor och jag har tagit efter hans sätt. Robin sa ibland att vi skulle jobba ihop i framtiden, att vi skulle hjälpa andra människor. Och det gör vi ju på ett sätt nu. 

Vill du också berätta något? Mejla till: ameliahordig@amelia.se – Döp mejlet till ”det hände mig”

AnnaCarin Magnusson, amelias psykolog: ”Vid PTSD behövs hjälp”

Vad är ett trauma? 

– Man brukar tala om potentiellt traumatiserande händelser, där man upplevt fara för sitt eget eller andras liv. Det kan även handla om att man tagit emot ett oväntat dödsbesked eller att en närstående blivit svårt skadad. 

Vad händer med oss vid trauman? 

– Initialt reagerar man ofta med chock, man kanske känner sig som i en overklig bubbla eller emotionellt avstängd. Om man får många reaktioner under den första tiden talar man om en akut stressreaktion, vilket är helt normalt och brukar gå över inom några veckor. Om reaktionerna kvarstår under lång tid kan det handla om posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Förenklat kan man säga att det är när kroppens larmsystem inte går tillbaka till normalläget igen, utan fortsätter att bete sig som om man är i livsfara. 

Vilka symtom får man? 

– Typiska symtom är att man återupplever traumat i ofrivilliga minnesbilder. Man kan drabbas av mardrömmar, vara lättskrämd och ha svårt att sova. Många blir nedstämda och får tankar om att livet aldrig kan bli bra igen. 

Hur kan man läka från ett trauma? 

– De flesta läker av sig själva. Men om man utvecklat PTSD behöver man hjälp, och en sådan behandling bör innehålla en traumabearbetning. Det innebär att man återbesöker minnet tillsammans med en psykolog. Man behöver också få hjälp med att återgå till ett normalt liv, vid PTSD finns det ofta situationer som man undviker och behöver konfrontera för att hjälpa hjärnan att förstå att man inte längre är i fara. För den som varit med om trauman under barndomen blir behandlingen komplexare eftersom man inte fått erfarenheten att världen kan vara en trygg plats och har påverkats mer i sin personlighetsutveckling.

När bör man söka hjälp? 

– När problemen inte går över eller när de är så stora att livskvaliteten påverkas.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Black Friday 70% rabatt på amelia & 24 andra titlar. Köp nu!