Foto: Theresia Köhlin

Träningsprofilen Elin Härkönen: ”Jag känner mig starkare än någonsin”

Hon är inte bara vältränad som få, med kontroll på varje muskel. amelias nya bloggare och träningsexpert Elin Härkönen har även svart bälte i kriser – med både ett nackbrott och ett tufft kärlekssvek i bagaget. – I slutändan har man bara sig själv, därför måste jag ta hand om mig och vara stark.

Det första Elin Härkönen gör på morgonen är att ställa sig på händer. I två minuter. Och alla som testat handstående i vuxen ålder vet hur lång tid det är. Men det gör hon. Mitt på det vitbetsade trägolvet i lägenheten i Vasastan i centrala Stockholm. Ett leende sprider sig på hennes läppar, för är det något Elin älskar, så är det att vara upp och ner. 

– Det är så mycket i livet som jag inte har kontroll över, men när jag står på händer har jag full kontroll på kroppen, och det sprider sig ett lugn i hela mig. Så ja, jag älskar att stå på händer, säger hon med emfas. 

Handstående är Elins paradgren, och ett sätt att må bra. – Det sprider ett lugn i hela mig, säger hon. Foto: Theresia Köhlin

Det är rentav symboliskt viktigt för henne, på flera sätt. För under sina 26 år har träningsprofilen och amelias nya bloggare varit med om att tillvaron rasat flera gånger, som när hon bröt nacken och det oklart om hon någonsin skulle kunna leva ett aktivt liv igen, eller när hon under dramatiska omständigheter bröt upp från sin stora kärlek inför öppen ridå.  

– Ibland känner jag mig som en katt med nio liv, skrattar hon.

Elin säger att hon är i en uppbyggnadsfas, både med sig själv och hennes företag Break it and you will make it (där företagsnamnet åsyftar att om du bryter ner det stora målet i delmål kommer du att lyckas), där hon bland annat jobbar som personlig tränare, föreläsare och säljer egendesignade träningskläder. 

– Det senaste året har varit det mest utvecklande i mitt liv. Jag trodde att jag var stark, men rasade totalt. Nu känner jag mig ännu starkare, med fler livserfarenheter och verktyg för att hantera livet, säger hon. 

De tuffa perioderna började när Elin var 18 år. Hon är uppvuxen i den lilla byn Almunge, strax utanför Uppsala, i en kärnfamilj full av kärlek och support. 

– Mamma var överbeskyddande och supportade mig och min syster i allt. Jag fick från tidig ålder höra att ingenting är omöjligt, allt jag vill uppnå går att uppnå, men jag måste var villig att göra jobbet. 

Det där sög lilla Elin, som föddes med starkt driv, åt sig som en svamp. 

– Jag fick tidigt bekräftelse på att det stämde; om jag pluggade i tio timmar fick jag ju alla rätt på provet och MVG. 

Hon hade bäst betyg i skolan, och var duktigast på idrott. Hon skolkade aldrig, smygrökte inte, och smög inte ut på fester mitt i natten. 

– Jag hade fokus på saker jag ville uppnå, men det här stack i ögonen på vissa. Jag var, och är, också positiv och med massor av energi, vilket kunde provocera folk. Som ung kände jag mig ofta annorlunda och var ganska ensam. Som tur är hade jag sporten. 

Hon började träna gymnastik när hon var tre år, men varför nöja sig med en platt matta på golvet när man kan göra volter och stå på händer på en levande häst? Så Elin gick över till att träna voltige. Det tog inte många veckor innan hon hade bestämt sig för att bli bäst. Och visst gick det bra. Hon blev såväl svensk som nordisk mästare med siktet inställt på att bli världsmästare. Men det var ungefär vid den punkten som allt förändrades. Den 11 februari 2013 skulle Elin hjälpa till att träna en ny häst, vilket slutade med att hon flög av och landade på nacken. När läkaren efter röntgen berättade att nacken var bruten förstod Elin ingenting. 

– Jag trodde att man dör om man bryter nacken, men det visade sig att jag hade haft änglavakt.  

Elin vet att hon klarar de tuffaste av kriser. – Det har gått in ännu djupare i mig att vi inte kan påverka det som händer, men vi kan påverka hur vi hantera det. Foto: Theresia Köhlin

Hon tänkte heller inte acceptera läkarens svar på frågan om när hon skulle kunna stå på händer igen. För han svarade att de inte visste hur hennes framtid såg ut, om hon någonsin skulle kunna träna igen.

– Jag triggades att motbevisa honom och bestämde mig för att stå på händer igen. Men sedan förstod jag att jag inte ens kunde sätta mig upp i sängen själv…

Ett drygt halvår tillbringade hon, stelopererad, mestadels i sängen. Hon smyggjorde visserligen benlyft, men behövde hjälp med allt, även att duscha och gå på toaletten. Det tog lång tid att koppla ihop hjärnan och kroppen, få dem att jobba tillsammans igen. Men efter ett år kunde hon stå på händer, trots att det gjorde galet ont.

Och hur lång tid tog det innan du kände dig som människa igen? 

– Ungefär två år. Jag fick några bakslag på vägen för att jag var för ivrig, och för att depressioner blandades med känslan av tacksamhet över att vara vid liv. Jag är fullt medveten om att jag hade en otrolig tur i oturen, alla har inte samma tur, men det var ändå en tuff tid. 

Och i stället för att återvända till voltigen åkte hon till Australien och utbildade sig till tränare och hälsocoach för att i stället kunna hjälpa andra att nå sina mål. 

Hur mår du i dag? 

– Min vilja är starkare än min kropp, så jag har svårt att stoppa i tid, det jobbar jag fortfarande på. Och jag lever med kronisk smärta och har alltid ont, men jag försöker minska smärtan exempelvis genom att yoga eller springa, det ökar blodcirkulationen, säger Elin och funderar: 

– Jag kan gråta och vara frustrerad vissa dagar, men jag låter inte de känslorna ta över hela mitt liv. Det får vara skit en stund, men sedan går jag ändå ut på den där promenaden. 

Driv kan ta en långt, men det är en hårfin gräns till att prestationskraven tar över ens liv. Elin har ofta balanserat på den gränsen – och klivit över den.

– Jag har alltid varit en högpresterare, som vill sova lite mindre för att hinna göra lite mer och lite bättre. Och tidigare var mitt egenvärde kopplat till prestation, jag hade svårt att bara vara en dag, att inte göra något nyttigt, men de hjärnspökena har jag jobbat bort. Eller nästan i alla fall, skrattar hon. 

Elin berättar att hon dessutom gjorde comeback som elitidrottare i några år – av en slump! En polare ringde och sa att han var sjuk, och frågade om hon inte ville ta hans plats i en hinderbanetävling, i sporten OCR. Hon hade inget särskilt för sig, så hon åkte dit. 

– Han hade glömt att säga att han var anmäld till elitklassen. Men jag tänkte att jaja, jag är här för att ha kul, det här är bara ytterligare ett hinder jag ska ta mig över. 

Elin vann tävlingen och det var direktkval till EM i Holland två månader senare. Hon vann den tävlingen också och blev Europamästare. Men sedan valde hon att lägga ner elitsatsningen. 

– Livskvaliteten sjönk för mycket, efter en tävling kunde jag ligga hemma i flera dagar med smärta. Jag var lättirriterad och det gick ut över mitt företag, sociala liv och min partner.

Elin har ett förflutet som elitidrottare och träningen är fortfarande en stor del av hennes liv. Foto: Theresia Köhlin

Under den här perioden var Elin tillsammans med Paolo Roberto, som hon har beskrivit som sitt livs största kärlek. Hon vrider på sig när vi frågar om detta, det känns som ett avslutat kapitel, men förstår att det finns erfarenheter att dela med sig av även från den här perioden. För i maj 2020 greps Paolo vid en bordellrazzia i Stockholm. Han erkände att han hade köpt sex och dömdes till dagsböter.

– Han kontaktade mig själv och berättade som det var, för den typen av relation hade vi. Om man har en dålig relation så kanske vanlig otrohet inte är så chockerande, men vi älskade varandra och hade det så bra. Så det här var som en blixt från klar himmel, och jag blev så klart både chockad och ledsen. Det fanns inte på världskartan för mig. 

Eftersom det gällde en känd person så innebar det att journalister stod utanför Elins dörr, och att telefonen ringde konstant.

– Jag fick hot och meddelanden från både kvinnor och män om att det var mitt fel att det här hade hänt honom. Ja, jag hade en stor jädra klump i magen, samtidigt som jag ganska snart kände att jag inte vill bli dömd för det här.

Elin bestämde sig för att inte ducka, utan skära rakt igenom det för att snabbare komma ut på andra sidan. Så hon gick ut på instagram och skrek om det som hänt, och avslutade med orden: ”Jag har varit på botten förr, jag vet hur man kämpar sig upp. Tack för ert stöd”.

Och hur kämpade du dig upp?

– Jag är en person som vill tro det bästa om människor, så någonstans försökte jag förstå och skilja på person och handling. Men jag var också tydlig inför mig själv med att det här inte hade med mig att göra. Det är hans problem, och han måste själv ta tag i sitt liv. Det tänket hjälpte mig mycket, för jag vet att det är vanligt att man lägger skulden på sig själv.

– Det hjälpte också att jag tillät mig att känna alla känslor, gråta, skrika vara ledsen. Men inget blir bättre av att man ältar, så jag jobbade på acceptans.

Allt det här låter sunt och förnuftigt när du beskriver det, men alla vi som varit i en kris vet hur svårt det är.

– Absolut. Jag tog hjälp av en traumaspecialist, vilket var jättebra. Och sedan får man medvetet träna hjärnan, tvinga in den på andra banor genom att fokusera på det som är bra. Jag försökte exempelvis vara tacksam för tiden vi fick, allt jag fick uppleva. Ibland upprepade jag saker som mantran, tills det gick in. Att vara med i teveprogrammet ”Elitstyrkans hemligheter” hjälpte också. Där kunde jag fokusera på något helt annat, och fick bekräftelse på att jag behöver ingen annan för att känna mig tillräcklig.

Nu med lite perspektiv på historien, vad har du lärt dig?

– Det har gått in ännu djupare i mig att vi inte kan påverka det som händer, men vi kan påverka hur vi hantera det. Och att i slutändan har man bara sig själv. Därför är det viktigt att jag tar hand om mig, så att jag är stark. För livet kommer att fortsätta presentera motgångar.

Elin har gått vidare efter ex-pojkvännens svek. – Men jag vet att jag kommer att ha svårt att lita på någon igen. Foto: Theresia Köhlin

Tror du fortfarande på kärlek?

– Jag vill säga att jag gör det, men vet att jag kommer att ha svårt att lita på någon igen. Ärlighet kommer att vara A och O. Men jag hoppas att jag en dag känner att det är värt det, värt att ta risken att bli sårad.

Och vad drömmer du om?

– Åh, just nu drömmer jag om att känna mig friare igen, och kunna resa till mitt andra hem Australien. Ett av mina mål är att bo där några månader per år och sköta jobbet därifrån. Sedan får vi se vilka utmaningar livet har att erbjuda framåt, säger Elin och skrattar samtidigt som hon skakar på huvudet. 

HÄR kan du läsa Elins blogg hos amelia! 

LÄS OCKSÅ: Sandra, 40: ”Jag fick en stroke mitt i livet”
LÄS OCKSÅ:
Proffsdansaren Maria gick in i väggen: ”Det kändes som influensa” 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

6 nr av amelia + solskydds-kit från Nivea för 199 kr. Köp nu!