Till mina fina läsare: –Jag tar en paus

Jag hade skrivit en krönika som gjorde mig så glad, som jag sparat på en stund. Jag ville släppa den lös men tänkte: Vänta... Vänta... Vänta... NU! Krönikan handlade om vårt fjärde barn. Den krönikan tog min redaktör bort och tack för det, jag hade glömt bort den.

Den 24 maj åkte vi till sjukhuset för rutinultraljudet, det där som man gör för att kolla... tja vem vet vad det är man kan få reda på egentligen. Man blir kallad, man går dit, man går hem med en bild som kan klistras in i ett album. En del sätter upp den på kylskåpet. Vi fick inte med oss en bild. Vi gick dit. Klockan var halv åtta på morgonen, jag var nitton veckor gravid. Jag vågade inte titta på skärmen, tittade på Joachim, försökte tyda hans ansiktsuttryck.

Barnet hade dött. Allting blev svart. 

 Det var mörker, chock, panik och allt det där man kan föreställa sig men omöjligt kan sätta sig in i. Man vet ingenting innan man ligger där golvet och skriker. Dagen efter fick vi åka tillbaka. Efter många timmar födde jag ut vårt barn och så var det över, jag hade 

 varit i helvetet och vänt. Jag fick komma hem. Till vad?

Jag är heltidskrönikör. Jag har gjort krönikor till min konstart. Jag har skrivit många, över femhundra på fem år. Många gånger har jag tänkt: Om jag drabbas av sorg, vad händer då? Hur kan jag skriva krönikor då?

Jag har lämnat texter med en dygnsgammal bebis, två småbarn, mjölkstockning, 40 graders feber och sambo i annat land. Jag kan alltid lämna. Men nu går det inte. Jag är för skadad. Jag har tänkt: Om jag försvinner, kan jag komma tillbaka då? Jag är inte rädd för att bli ersatt. Sparka mig till Häcklefjäll, det spelar ingen roll. Det är bara ett jobb, men jag litar på mina redaktörer på amelia. Och jag älskar min sida i tidningen.

Hur kan jag skriva krönikor som handlar om något annat än döda barn just nu? Det kan jag inte. Därför måste jag pausa. Jag måste känna efter, gråta lite mer och hitta gnistan jag behöver för att skriva texter som ni vill läsa. Jag är så trött. Så trött och så ledsen. Jag ska bara vila lite och  så kommer jag tillbaka. 

Jag bryter ihop och sen kommer jag tillbaka, så som människor gör varje dag för att det är så man gör.

kram,

Malin

Det har kommit många brev som reaktion på Malins krönika. Här är två av dem. 

Hej!

Blev så berörd av Malin Wollins senaste krönika ang att hon och  hennes sambo har mist sitt barn. Så fruktansvärt, förstår verkligen att  du behöver ta en paus. Det som hände skall inte få hända. Ta den tid du  behöver och du behöver inte vara orolig, för att jag är en av alla dina  läsare som kommer att vänta på dig, vänta på att få läsa dina underbara  krönikor. Varma Kramar till digMalinfrån en trogen läsare.

Mvh Sandra Lundberg



Och ett till..



Hej.

Så ledsen jag blev för dig, Malin Wollin, som i förra numret skrev att du förlorade ditt barn. Det är en jobbig tid för dig och din familj nu, men det kommer att bli bättre så småningom. För lite mer än två år sedan var jag med om samma sak. Var på ultraljud i vecka 20 och fick då veta att barnet var dött sedan ett par veckor tillbaka. Jag bara grät och grät. 



I och med att det hände runt påsken så fick jag vänta i 6 dagar för att få föda ut barnet. Dessa dagar var hemska, att gå de 6 dagarna med ett dött foster inne i mig tog nästan knäcken på mig. Men jag hade en dotter som då var 1,5 år och jag valde att lägga all min kraft och energi på henne istället och efter ett par månader var allt (nästan) som vanligt igen. Idag är dottern 3,5 år och vi har även en underbar son på 8 månader.

Linda

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

6 nr av amelia + hudvård från Emma S. för bara 199 kr. Köp nu!