Foto: Theresia Köhlin

Sanna Lundell: ”Jag äger rätten till min egen lycka”

Medberoendet började utvecklas redan i barndomen och Sanna Lundell har tidvis levt med skräck och stress, men också med mycket lycka.
För amelia berättar hon öppenhjärtigt om uppväxten – det mörka och det ljusa. Och om den stormiga relationen med Mikael Persbrandt.

När Sanna Lundells mamma dog 2017 drabbades Sanna av en obegriplig smärta. Hon beskriver det som att hon nästan fick en förvrängd verklighetsuppfattning. Men sorgen väckte också en stark och plötslig barnlängtan.

Och nu sitter han här i soffan, den treårige lintotten Fox, och är lite halvt missnöjd över att mamma ska prata med andra, samtidigt som han är nöjd. För i natt fick familjen kattungar, och nu har han serverats ostsmörgås och fruktyoghurt.

– Sorgen jag känt, och känner, över min mamma har fått mig att förstå vilken enorm kärlek jag haft till henne, för den andra sidan av sorgen är ju kärleken. Ju mer man sörjer, desto större kärlek. Men det gäller att kasta in liv där det håller på att slockna, så att bli gravid i den stunden var välgörande. För det går alldeles utmärkt att ha två känslor i kroppen samtidigt. Ja, livet har lärt mig att jag har rätt att få känna mig lycklig även när det pågår andra jobbiga saker, säger Sanna.

Det sista är en tanke hon återkommer till. Vi ses på Sanna Lundells och Mikael Persbrandts gård Stora Lundby, strax utanför Nynäshamn. Stora, svarta gallergrindar måste öppnas innan man kan köra upp mot den vita herrgården. Huset är enormt, cirka 500 kvadratmeter, men omgivningen är nästan mer imponerande, med flera hektar mark, stora gräsmattor, lusthus, statyer i trädgården och ett luftigt stall, ”det var därför jag föll för det här stället”.

Sorgen jag känt, och känner, över min mamma har fått mig att förstå vilken enorm kärlek jag haft till henne

Innan Sanna och Mikael flyttade hit 2016 hade de varit särbor i drygt tio år.

– Jag var sambo med min dotters pappa Wille, vilket jag tyckte var rätt så förgörande för mig som ung kvinna. Det har mycket att göra med könsmaktsordningen som drabbar kvinnor så fort man bildar familj. Ingen skugga över Wille, han var progressiv och tog stort ansvar, men jag upplever att det händer många kvinnor när man får barn.

Tilläggas ska att Sanna träffade Wille Crafoord när hon var 20 år, fick barn när hon var 21, och de levde ihop tills Sanna var 27 år.

– Vi pratade om det när vår dotter tog studenten, att ofta undrar man vad som gick fel när en relation tar slut, men jag var ju bara 20 år. Det är som om Olga (Sannas 20-åriga dotter, reds anm.) skulle få barn nu!

Jag är inte intresserad av att fixa med hemmet i tolv timmar per dag, jag vill hellre vara med hästarna

Så när det tog slut mellan dem kände Sanna ett behov av att ”flytta hemifrån”, att vara själv och bestämma över sitt eget liv.

– Den känslan bar jag med mig länge. Jag var också rädd för att hamna där igen, i känslan av instängdhet. Så ja, jag älskade att vara särbo. Jag tycker fortfarande att det är den optimala levnadsformen. Kan man behålla lite av särbokänslan även när man bor under samma tak så är det ett stort plus.

Sanna Lundell och Mikael Persbrandt var särbor i drygt 10 år innan de slutligen hittade ett gemensamt hem på landet. Foto: Theresia Köhlin

Så varför flyttade du och Micke ihop?

– Det tråkiga svaret är att hjärnan till slut sa att nu får det räcka. Micke bodde på Älgö och jag i stan. Jag hade mina hästar ute på landet och mina båda söner spelade fotboll, så det skulle skjutsas till matcher runtom i Storstockholm. Jag har aldrig suttit i bil så mycket som de åren, flängde runt hela tiden. Så vi bestämde oss för att samla ihop familjen.

Många har ju en dröm om att flytta ut på landet men trivs inte när de väl gör det. Hur har det varit för dig?

– Jag tycker att det är superhärligt. Jag är född och uppvuxen på Söder i Stockholm och älskar stan, men jag var redo för livet på landet. Det här stället har förändrat mig – innan hade jag en rastlöshet i mig, nu åker jag ogärna härifrån, säger hon och lägger till:

– Men rent fysiskt är det arbetsamt. Gräsmattor, träd, rosenbuskar och häckar ska klippas. Man ska ta ner träd, hagar ska stolpas och fan och hans moster. Det går, men det är slitsamt.

Ni har också ett stort hus. Vem städar?

– Framför allt Micke, jag är betydligt rörigare än han. Eller, jag ska inte säga rörig. Frågar du honom så är jag det, men för mig är det en prioriteringsfråga. Jag är inte intresserad av att fixa med hemmet i tolv timmar per dag, jag vill hellre vara med hästarna. Och fördelen nu när jag jobbar mycket med hästar, som natural horsemanship-instruktör, är att jag kan säga att jag jobbar när jag går till stallet, skrattar Sanna.

Levde i ständig skräck och stress

Sanna Lundell och Mikael Persbrandt blev ett par 2005. Foto: EERO HANNUKAINEN / IBL

När Sanna och Mikael träffades 2005 föll Sanna för en man med vad hon kallar ”härlig energi”.

– Det är magnetiskt med människor som lever så fullt ut.

Men relationen var i många år strulig, på gränsen till att ta slut. För Sanna insåg med tiden att det hon från början sett som festande var ett allvarligt missbruk. Micke gick visserligen på möten och i terapi, men tillvaron kantades av återfall.

– Att leva bredvid någon som är i ett skenande missbruk är på många sätt att leva i ständig skräck och stress.

Varför gjorde du inte slut?

– Fast det gjorde jag, vi hade många pauser även om vi inte kände något behov av att proklamera det för omvärlden. Fram till att Micke fick sin diagnos 2014, han är bipolär och behandlas nu för det, hade vi en ganska sporadisk relation, säger hon och tänker en stund:

– Det är också så att om din partner diagnostiseras med cancer så tycker folk att du är hårdhjärtad om du lämnar relationen. Men om du är tillsammans med en person med en beroendesjukdom, alltså en sjuk person som är nära döden nästan hela tiden, så tycker folk att du är dum i huvudet om du inte går. Det har att göra med att det finns fin- och fulsjukdomar, där man tycker synd om dem med fysiska sjukdomar. Psykiska problem har vi lite överseende med, även om vi gärna talar tyst om dem. Men vad gäller beroende är den allmänna åsikten ofta att personen själv borde skärpa till sig.

Sanna säger också att om hon inte hade träffat Micke så hade hon inte behövt syna sin egen skit.

– Då kanske jag hade fortsatt gå runt med mina trauman, mina relations- och tillitsproblem. Ibland behövs det en rejäl kris för att man ska orka gräva djupt och reda ut det trassel man har i sig själv.

Präglad av sin uppväxt

Sanna njuter av livet på landet. ”Förut hade jag en rastlöshet i mig, men nu åker jag ogärna härifrån”, säger hon. Foto: Theresia Köhlin

Det är ingen hemlighet att Sanna växte upp i en dysfunktionell familj. Hon är dotter till författaren och nationalskalden Ulf Lundell, som haft stora alkoholproblem.

– Min barndom var en bergochdalbana. Jag visste aldrig riktigt vad som väntade mig när jag kom hem från skolan. Men framför allt var det ingen vuxen omkring oss som pratade om det här, vilket varit en drivkraft för mig att prata om den röra jag själv upplevt.

Efter föräldrarnas skilsmässa var pappa Ulf nykter i många år.

– Då försökte han verkligen vara en vanlig förälder som lagade köttfärssås och gick på föräldramöten.

Men i stället blev mamma Barbro sjuk, kanske utlöst av att hon så länge levt under stor stress. Den bipolära sjukdomen blommade ut. Sanna förklarar att mamman var frisk ungefär 80 procent av tiden, men hamnade i perioder av mani eller depression däremellan, med flera självmordsförsök. Mamman diagnostiserades först när hon var 65 år. Under en depressiv period tog hon till slut sitt liv.

– I början var jag fokuserad på sättet hon dog, men nu tänker jag att det inte hade spelat någon roll vilken sjukdom hon dog i, jag hade sörjt oavsett. Döden är så fundamental, så oåterkallelig.

Även om mina föräldrar hade två allvarliga diagnoser så var de också fantastiska...

Att Sanna är så transparent i sitt berättande har mycket att göra med den tystnad som hon upplevt att råder kring de här sjukdomarna.

– Jag minns en gång när jag var elva år och en klasskompis mamma fick bröstcancer. Fröken sa att vi skulle visa extra empati för henne nu när hon hade det så jobbigt. Samtidigt var min pappa inlagd på behandling, men det sa hon inte ett ord om. Inte för att fröken var ond, utan för att man skulle bespara mig det pinsamma att pappa satt på torken.

Sannas uppväxt har präglat henne mycket, berättar hon.

– Jag blev känslomässigt avstängd, lät inte saker gå in i mig så djupt, framför allt vad gäller sorg och rädsla. På riktigt grät jag inte från att jag var 14 år tills jag blev 25. Jag öppnade heller inte upp helt i relationer, som ett slags skydd. Jag upplevde mig som en cool, självständig kvinna men var samtidigt livrädd för att vara ensam, jag har haft killar sedan jag var 16.

Har förlåtit sina föräldrar

Sanna säger att hon länge var arg på sina föräldrar, men att hon på senare år har förlåtit dem. Kanske för att hon själv har blivit äldre och insett att man gör så gott man kan.

– Även om mina föräldrar hade två allvarliga diagnoser så var de också fantastiska. Min mamma hade en enorm förmåga till närvaro, närhet och kärlek, vilket jag nu känner att jag kan bidra med till mina barn. Och pappa har en hög moral och ett stort ansvarskännande. Och jag har alltid känt mig älskad av dem båda. För det är sällan antingen eller – bra eller dåligt, sjukt eller friskt – utan både och.

Har det varit viktigt för dig att förlåta?

– Jag tror absolut att man kan leva ett liv och hata sin barndom och sina föräldrar, men för mig är det i förlåtelsen och försoningen som friheten ligger.

Uppväxten gjorde också att hon fick sitt medberoende med bröstmjölken, sin vilja att hela tiden relatera till, och hjälpa, andra.

Vad är det värsta med att vara medberoende?

– Att inte leva sitt eget liv. Det är som att ha en kidnappad hjärna där allt handlar om att försöka hålla den andra från att dricka, droga eller vad det nu är. Man förhåller sig till irrationella beteenden som uppträder när personen dricker eller drogar, som lögner, svek och noll konsekvenstänk, och börjar normalisera dem. Och oförutsägbarheten man lever med innebär en ständig, underliggande stress.

För mig är det i förlåtelsen och försoningen som friheten ligger

Hon säger att om man fortsätter agera på sitt medberoende kommer man med stor sannolikhet att bränna ut sig.

– Precis det hände mig. Jag gick in i väggen när jag var kring 30. Jag fick panikångestattacker som till slut gick över i en konstant, väldigt hög ångest.

Sanna började gå i terapi och gruppterapi.

– I början blev jag provocerad när de frågade mig vad jag ville. När man är djupt inne i medberoende är det enda man vill att en annan person ska ändra sig, för då kommer allt att bli bra. ”Bara min mamma kan inse att hon är bipolär” eller ”bara han kan sluta dricka”. Det blir som en mental besatthet som äter upp allt annat.

Har lärt sig äga rätten till sin egen lycka

Sanna föredrar stallarbete och hästskötsel framför att fixa i huset. ”Det är mest Micke som städar”, säger hon. Foto: Theresia Köhlin

I sina försök att kontrollera andra hade Sanna förlorat mycket av kontakten med sitt inre, sina egna känslor och drömmar. Det har hon jobbat med sedan dess, framför allt sedan Micke fick sin diagnos och deras tillvaro blev lugnare. Sanna har synat sina mönster, ändrat vissa beteenden och lärt sig äga rätten till sin egen lycka.

– Jag fick lära mig att även om personer i min närhet är oförutsägbara så kan jag göra mitt liv mer förutsägbart. Det kan ändå finnas plats för återhämtning, vila och lycka i mitt liv. För ska jag aldrig få dansa och känna livet i mig, bara för att en annan mår dåligt? Jo! Att inse det har varit en viktig nyckel för mig. 

Hon har lärt sig förhålla sig till andra på ett sundare sätt, lärt sig skilja mellan sig själv och andra. Hon säger att det vore synd om Micke föll tillbaka i beroende, men att hon inte längre skulle gå under med honom.

Vad har du för relation till din pappa?

– Vi ses sällan men pratar regelbundet i telefon. Min pappa var nykter länge, från att jag var 11 år och 20 år framåt, sedan började han dricka igen. Men i min medberoendeterapi har jag kommit fram till att jag inte kan göra något åt det, jag bär inte längre på något falskt hopp, utan har lärt mig acceptera läget. Han är också över 70 år, och jag vill att våra sista år ska bestå av ömsesidig respekt och kärlek. Så jag försöker ha en relation som bygger på det.

Sanna har också samlat på sig djur – som hon ser som välgörare och källor till rak kommunikation och ovillkorlig kärlek. Hon har fyra hästar, två hundar, hönor, en katt och en hel hög med kattungar.

– Jag har alltid älskat djur, men växte upp i en familj som kroniskt sa nej till dem. Men jag var en slipad unge, som kunde kolla upp en gratis-kanin i Gula tidningen, åka och hämta den och säga ”kolla vad jag hittade i skogen”. När jag var 14 år fick jag en häst av min pappa, och förutom mina barns födslar så var det den lyckligaste stunden i mitt liv. Så när jag som vuxen insåg att jag både hade lite pengar över i plånboken och att jag bestämmer över mitt eget liv så köpte jag djur. Jag betalar för och tar hand om dem själv.

Hennes senaste impulsköp är weimaranern Howdy. Hon har drömt om en hund av den rasen sedan pappa Ulf tog med henne på en utställning med konstnären William Wegman, som fotar weimaraner.

– Det har tydligen blivit en hajp kring de här hundarna under pandemin, men det är jakthundar, helt galna. Howdy kan springa fritt här, men det är inte en hund att ha i möblerade rum. I förrgår drog han i sig flera meter plast från en höbal, som han sedan bajsade ut, och igår tog han tillfället i akt att klippa en höna när jag tittade bort i en sekund. Men han är en kärlek, han också. Som alla mina kärlekar här hemma, säger Sanna.

Sanna Lundells tips till dig som är medberoende

Här är Sannas tips till dig som är medberoende, eller som misstänker att du är det.

1. Prata med någon som förstår

Prata med andra som förstår problematiken. Du kan gå till en privat terapeut eller söka dig till anhöriggrupper via kommunen. Det finns också 12-stegsgemenskaper som erbjuder möten. De är gratis och anonyma. När du vågar kapitulera, och ta hjälp utifrån, är du på rätt väg.

2. Inse att personen är sjuk

Inse att alkoholism och drogberoende är sjukdomar. Läs på om dem och den sjukdom din närstående lider av. Läs också på om hur medberoende fungerar. Det är ofta smärtsamt, vilket du behöver få bearbeta och prata om.

3. Våga låt fasaden falla

Att skademinimera och hela tiden hjälpa är symtom på förnekelse, som bottnar i skam och en vilja att hålla fasaden uppe.

4. Försök släppa taget

Du kan inte göra jobbet åt en annan vuxen person. Du kan finnas där och visa vägen – men inte tvinga eller manipulera någon annan till tillfrisknande.

5. Sätt gränser – och håll fast vid dem

Gör bra saker för dig själv, även om livet känns kaotiskt. Fundera på hur du vill leva ditt liv. Tycker du att det är okej att han inte kommer hem vid avtalad tid? Eller att han ligger dyngrak i sängen när barnen är hemma? Om inte, sätt gränser och håll fast vid dem.

LÄS OCKSÅ: Programledaren Sofia Rågenklint om sitt medberoende 

LÄS OCKSÅ: Camilla Läckberg om vännernas svek

Aktuellt just nu