Åsa har en tydlig strategi men hon vågar inte berätta om kallelsen för någon: ”Jag håller mig sysselsatt och styr undan tankarna från återbesöket”.
Åsa har en tydlig strategi men hon vågar inte berätta om kallelsen för någon: ”Jag håller mig sysselsatt och styr undan tankarna från återbesöket”. Foto: Foto: Privat.

”Jag har glömt läkarens namn, men inte hans ord”

Några dagar efter sin mammografi blir Åsa, 52, återkallad för en kompletterande undersökning. ­­I väntan på det nya besöket stormar känslorna och tankarna mal. Har hon inte känt sig ovanligt trött på sista tiden? Här skriver hon själv om en omtumlande tid i livet när allt plötsligt ställdes på sin spets.

Redan innan jag öppnar kuvertet från bröstmottagningen vet jag att det är dåliga nyheter. Det är bara ett par dagar sedan jag var på mammografi. Jag väntar tills jag är ensam hemma, tar ett djupt andetag och läser. De behöver ta fler bilder för att kunna göra en säker bedömning, står det.

De första bilderna kanske var suddiga, tänker jag optimistiskt. Men det var de förstås inte, i så fall skulle sköterskan ha tagit om dem direkt.

Återstår att tänka på något annat tills jag ska dit igen, vilket är redan om fyra dagar. Det här har hänt mig en gång förr och då var det ingen fara. Bara någon sorts kluster av körtlar. Men nu är jag tio år äldre. De flesta som får bröstcancer är i min ålder och uppåt.

Nej, nu är det jag som tar mig samman och tänker på något annat.

Jättebra att de är så effektiva. Vilken vård vi har i Sverige ändå!

Men. Det här att de vill ta nya bilder så snabbt. Varför så bråttom?

Andas. Det är bara en extrabild.

Men min svärmor Ingrid dog av …

Andas. Vi var ju inte släkt, rent biologiskt.

Jag gråter en skvätt över Ingrid. Det gör fortfarande ont att hon inte är med längre, att jag inte kan ringa. Hennes bröstcancer kom tillbaka och satte sig i ryggen. Hon hann träffa barnbarnen, men de minns henne knappt, de var för små. 

Samma barn är stora nu, snart vuxna. De kan laga komplicerad vegomat, nästan köra bil och vet att man kan tvätta ­sneakers i maskin. De känner igen alla Motownklassiker. De skulle klara sig utan mamma. Dessutom har de en fantastisk pappa. 

Det kanske helt enkelt är min tur nu

Jag har rest jorden runt, festat på hustak i Marrakech och gjort nästan allt jag drömt om i livet. Jag har inget att gnälla över. Jag har haft det så bra och varit så lycklig att det kanske helt enkelt är min tur nu. (Som om livet vore rättvist och inte delade ut fasorna helt godtyckligt.)

Det har gått tjugo minuter sedan jag öppnade brevet. Jag planerar min begravning. Jag ska leta rätt på en snygg bild på mig själv som kan stå inramad och glänsa på den vita kistan. Helst skulle jag vilja spela piano själv, men det kan bli knepigt.

Kanske kan jag förinspela den musik jag vill ha? Helst redan i helgen ifall jag skulle bli för upprörd och/eller sjuk sedan.

Det går några dagar. Jag håller mig sysselsatt och styr undan tankarna från besöket.

En morgon är det den dagen. Jag har fortfarande inte berättat det för någon, då blir det ju sant. Dessutom vill jag inte skrämma dem. Det räcker med att en i familjen har hjärtklappning och knappt kan äta. Jag har gått ner flera kilo. (Eller är det ett tecken på att jag är sjuk? Har jag inte varit ovanligt andfådd och trött på sistone?)

Jag åker till mottagningen. Skriver in mig en halvtimme för tidigt, får genast komma in.

– Vi ska ta nya bilder på höger bröst, säger sköterskan och tar bilderna.

Höger? Men det är ju vänster det ömmar i. Kan man få cancer i båda? Jag får sitta i en bred korridor och vänta. Alla jag möter ser lite sammanbitna ut. Ingen småpratar, det enda som hörs är gummerade gångjärn.

En annan sköterska hämtar mig. Jag tar av mig tröjan och lägger mig på en brits. Läkaren presenterar sig men jag glömmer omedelbart vad han heter. Han läser på skärmen, hummar lite och säger att han vill titta på mitt vänstra bröst.

– Men det var ju högra, säger jag.

– Det ska jag titta på sedan. Men vi såg något på vänster sida också.

Vi? Har de redan haft läkarkonferens om mig? 

Jag ligger i en konstig vinkel med ena armen över huvudet, tårarna landar i örat

Jag lägger mig på sidan och han ultraljudar ända in i armhålan och längs sidan och undersöker bröstet från olika vinklar. Eftersom skärmen står lite snett kan jag se den, och där syns klart och tydligt en oval, mörk fläck på sidan av bröstet. Den är stor.

Jag märker att tårarna rinner ur ögonen där jag ligger. Det låter ingenting, de fylls bara på under tystnad. Jag ligger i en konstig vinkel med ena armen över huvudet, tårarna landar i örat.

Snälla, säg det inte. Jag gör vad som helst.

– Du ser den här mörka fläcken, säger läkaren.

Jag stirrar på honom. Han pratar långsammare nu.

– Det är en cysta. Det är inte cancer. Förstår du? Det här är inte en cancer­tumör. De ser inte ut så. Det här är en ofarlig, vätskefylld blåsa.

Han undersöker andra sidan. Även där en mörk fläck, ännu större.

– Har du inte känt av den?

Jag kan inte prata så jag nickar stumt

Jag tänker svaret eftersom jag inte kan prata: Jo, det har jag. Lite ömt är det allt. Han frågar om jag vill tömma cystorna. Det är lika bra så att de inte blir ännu större, säger han. Jag nickar stumt, det är något lite äckligt över begreppet tömning i samband med kroppsvätskor.

Jag är fortfarande så stel att jag knappt kan röra mig när han sätter en lång nål i bröstet så att sköterskan kan suga ut vätskan via en slang.

Det som kommer ut är grönt. Chocken övertrumfar skräcken och jag hör min gälla röst ropa: ”Vad är det där för något? Har det varit inne i mitt bröst? Varför är det grönt? Det ser ju ut som alien-blod?”

Sköterskan fnissar diskret. Jag blir yr trots att jag ligger ner. Har mina bröst börjat mögla inifrån? Läkaren förklarar. Jag hör inte. De tömmer andra sidan. Mina tårar rinner fortfarande. Jag går rakt förbi tröjan på kroken och är på väg ut i väntrummet topless när läkaren säger:

– Jag vet att det kan vara förvirrande att komma hit, men om du bara kommer ihåg en enda sak av det jag har sagt, så är det att du INTE har bröstcancer. Du är frisk. Du behöver inte komma hit förrän nästa gång du blir kallad. Förstår du? Du är frisk. 

Jag borde jubla och dansa fram, men det uppstår bara ett vakuum där skräcken satt

Jag borde jubla och dansa fram, men det uppstår bara ett vakuum där skräcken satt. Den hann bli så stor på bara några dagar, och under läkarbesöket tog den över hela hjärnan som en bläckfisk på steroider. Nu drar den sig sakta tillbaka, en millimeter i taget.

Jag går till närmaste bar och dricker ett stort glas vin. Tänker på alla som inte får det besked jag fick, alla som går dit med samma rädsla och ut igen med ångesten som en stor, tung klump i magen och en tid av plågsam ovisshet och sjukhusbesök framför sig.

Tänker på att jag är frisk. Gråter lite till. Sedan messar jag mina närmaste tjejkompisar och alla fattar. Hjärtan, kramar, grattis, vi måste ses snart! Jag går till tunnelbanan och vågar ta ett djupt andetag igen för första gången sedan jag såg kuvertet i brevlådan.

Jag minns inte vad läkaren hette, men det han sa glömmer jag aldrig. Du är frisk.

LÄS OCKSÅ: Lisa, 48: ”Tänk om jag inte hade kollat upp knölen” 

LÄS OCKSÅ: Ångest vanligt hos dem som blir kallade till återbesök  efter mammografin 

Aktuellt just nu