Petra, 32: ”Jag skäms så mycket för mitt underliv”

Jag har ett stort problem som får mig att må jättedåligt. Jag är 32 år och fick mitt första (och enda) barn för ett par år sedan. Några månader efter förlossningen ville jag titta efter hur det ser ut ”där nere”, att jag läkt bra och så. Jag fick då en chock över vad jag såg. Mina blygdläppar är jättestora och de putar ut. Jag tänkte att detta måste vara resultatet av förlossningen, att jag tryckts ut i samband med det, och att det borde gå att återställa. 

Det känns nästan som en konspiration. Ingen vill lyssna på mig.

Jag bokade tid hos gynekologen, men hon var helt oförstående. Hon menade att det inte såg konstigt ut alls. Jag har hört att eftervården på förlossningsområdet är dålig och sökte mig ­vidare till annan klinik och har även pratat med flera barnmorskor. Det känns nästan som en konspiration, kanske har de läst varandras journalanteckningar, för ingen vill lyssna på mig. Ska jag behöva bekosta en plastikoperation själv? Problemet har blivit allt större för mig Jag har nu svårt att sova på kvällarna eftersom jag är så stressad över detta. Jag har slutat simma, och i sommar kommer jag inte vilja vara på en badstrand, då jag upplever att risken är att det syns om jag bär baddräkt. Mitt sexliv är också påverkat, jag skulle aldrig låta min partner se mitt underliv igen, jag är rädd för att det skulle göra honom helt avtänd. Däremot har vi fortfarande samliv, men bara när det är mörkt i rummet. Är det verkligen rimligt att jag ska ha det så här? Borde jag inte kunna kräva att få bli plastikopererad? Det är ju min kropp, jag borde få bestämma. Hur ska jag göra för att man ska lyssna på mig? /”Petra”

AnnaCarin Magnusson svarar: Du behöver hjälp att släppa taget

Du beskriver att du har kämpat mycket och länge för att få hjälp att justera utseendet på dina genitalier. Du har besökt många olika läkare och barnmorskor och ständigt får du höra att ”du ser normal ut”, medan du själv tittar i spegeln och upplever att det inte är så. Nu undrar du om det verkligen inte är din rätt att avgöra det hela, det är ju din kropp. Du har alldeles rätt i att var och en har rätt att tycka och tänka vad den vill. Du har rätt till dina känslor och åsikter och ingen kan i princip säga att du har fel när du uttrycker din upplevelse.

Roten till det onda ligger inte i exakt hur en kroppsdel ser ut,

Frågan är dock vad man ska göra med den upplevelsen. Du har ett lidande och jag instämmer med dig att vården har i uppgift att minska lidande. Så långt är vi överens. Men hur hjälps du bäst? Jag tror att en förutsättning för att du ska må bättre är att du blir hjälpt till ett liv där dina tankar inte ständigt kretsar kring utseendet på dina genitalier. Jag vet att du tänker att om man bara kirurgiskt justerade dem skulle det lösa problemet. Men all erfarenhet visar att det sällan fungerar på det sättet. Även när man gör plastikkirurgi brukar det ofta leda till att man är missnöjd med operationsresultatet, eller hakar upp sig på något annat. 

Roten till det onda ligger inte i exakt hur en kroppsdel ser ut, utan snarare i hur vi förhåller oss, vad vi ägnar oss åt. Om vi på dagarna är upptagna av att lära oss segla så kommer vi att komma hem och ha huvudet fullt av tankar kring segel och vindar och skot. Om vi på dagen står framför spegeln och funderar över om vi inte har ovanligt långa armar och ser skeva ut, börjar mäta och sitta och jämföra med bilder av andra människor, ja, då är det tankar kring detta vi odlar – och det kommer att skapas fler och fler av dessa tankar. Den som försöker bli gravid ser ständigt barnvagnar och stora magar runtomkring sig.

Eftersom tankarna är plågsamma skapar detta ett lidande.

Vi odlar alltså våra tankar, det vi ger uppmärksamhet kommer hjärnan att snöa in mer och mer på. Varje läkarbesök, varje googling kring plastikkliniker och varje diskussion du för med vårdpersonal om detta är med och odlar en upptagenhet kring det här. Eftersom tankarna är plågsamma skapar detta ett lidande. Du berättar att du även gör andra saker, som att undvika att visa dig i baddräkt eller bikini för att du har en skräck för att det på något sätt ska synas att du har stora blygdläppar. Tyvärr blir sådana undvikanden något som ökar oron, eftersom hjärnan har en tendens att ”tro på vad vi gör”. När vi undviker något odlar vi känslan att det vi undviker faktiskt är farligt och värt att undvika. Känslan av att ”något sticker ut där nere” växer av att du beter dig som om det är så.

Jag tror att du kan behöva få hjälp med att släppa taget kring alla tankar om dina blygdläppar. Jag tänker att din upptagenhet kring detta blivit så stor att du skulle ha nytta av hjälp av en psykolog, med KBT-inriktning. Därför tänker jag att du ska be din läkare om en remiss. Varje vårdcentral har en skyldighet att kunna remittera till psykologisk behandling. Jag hoppas verkligen att du vill prova och ge detta en chans.

LÄS MER: Stolthet, komplex och skam – sex kvinnor om sina underliv

LÄS MER: ”Min kompis säger att hon är tjock och ful – hur kan jag hjälpa henne”