”Min son blir högljudd och stöddig med kompisen”
Pappan ”Adam” ser hur sonen förändras tillsammans med sin kompis, för att sedan bli sig själv när han är ensam.
Mamman ”Wilma” oroar sig för dottern som kämpar i skolan, men halkar efter.
Signaturen ”Ossie” undrar hur hon ska hantera sonens tankar och sorg efter klasskompisens självmord.
Att vara tonårsförälder innebär oro, en känsla som ofta är sprungen ur kärlek. Gunilla Bergsten, psykoterapeut på Bris, ger råd och stöd.
Wilma: ”Min dotter gör sitt bästa men halkar efter i skolan”
Fråga: Min dotter går i nian och kämpar för att få godkända betyg i alla ämnen och komma in på ett speciellt program i gymnasiet. Hon har aldrig haft det särskilt lätt och det har tärt på henne att hon, trots att hon gör sitt bästa, ofta får dåliga resultat på prov och halkar efter sina klasskompisar. Ibland har hon velat ge upp och vi har haft en del bråk om läxläsningen. Vi, båda hennes föräldrar, hjälper henne mycket. Jag har till och med gått ner i arbetstid för att kunna plugga med henne på eftermiddagarna, och ja, det har hänt att jag skrivit ett skolarbete åt henne. Vi vill ju att hon ska nå sina mål, men är samtidigt oroade för att hon inte kommer att klara att gå programmet. Kanske stjälper vi mer än hjälper när vi bidrar till att hon får okej betyg trots att hon egentligen inte har kunskapen själv. Hur ska vi tänka? /”Wilma”
Gunilla svarar: ”Det tär på självkänslan”
Jag kan verkligen känna med de barn och ungdomar som kämpar med skolarbetet och trots det mycket sällan får känslan av att de lyckats. Det är inte svårt att förstå hur det kan tära på ens självkänsla. Jag kan i det sammanhanget också verkligen beundra hur ni föräldrar har kämpat för er flicka och satsat både tid och energi för att hon ska ta sig fram. Med det sagt så behöver ni fundera vidare på om ni ”hjälpt för mycket”. Det är klart att er hjälp också kan ”täcka upp” för saker som er flicka borde ha fått annat stöd för. Precis som du är inne på kan det ge sken av att hon klarar mer än vad hon gör.
Hur har er dialog med skolan sett ut? Har ni resonerat om vad som är riktigt svårt och vad som fungerar bättre? Om en vet vad som är svårt är det ju lättare att hjälpa på rätt sätt. Jag undrar också vad er flicka säger. Har det varit en gemensam satsning eller har det varit ni föräldrar som varit mer drivande? Är hon medveten om sina svårigheter?
Prata med henne och kontakta också en studie- och yrkesvägledare. Kanske kan ni få hjälp med alternativ till nuvarande plan.
Adam: ”Anpassar han sig för mycket efter sina kompisar?”
Fråga: Min son är 13 år och är världens snällaste. Han har alltid varit blyg och har haft ganska svårt med socialt samspel med jämnåriga, liksom inte haft så många vänner. I somras blev han kompis med en grannpojke, och jag är så klart väldigt glad för det, men jag märker att han inte alls är sig själv när de ses här hemma. Så fort kompisen gått hem till sig blir min son som vanligt igen
Min son blir högljudd och ganska stöddig (vilket verkar vara deras jargong). Så fort kompisen gått hem till sig blir min son som vanligt igen, men jag är rädd att han kommer bli en sådan som anpassar sig efter sina nya vänner. Han vill inte prata om det. Är jag onödigt orolig?/ ”Adam”
Gunilla svarar: ”Du är på rätt spår”
Härligt att din pojke har hittat en vän. Jag förstår att han vaktar på den vänskapen och inte vill ha någon inblandning. Kanske skäms han också för att han vet att han ”förställer sig lite”. Men egentligen är det ju så vi behöver göra för att passa in i olika sociala sammanhang. Vi behöver anpassa oss och det är ju både bra att förstå och kunna göra inom rimliga gränser.
Försök se det positiva i att han provar hur man ska vara med jämnåriga.
Fortsätt ha dina samtal med honom. Även om han inte vill prata om det så finns det sätt att ”tänka högt” i hans närvaro. Det som han känner igen kommer han att samla på oavsett om han visar dig det eller inte. Prata till exempel om hur vi människor ibland så gärna vill vara en i gänget att vi kanske säger saker som vi egentligen inte tycker. Eller hur vi ibland underlåter att protestera för att grupptrycket blir för tungt. Försök att se det positiva i att han provar hur man ska vara med jämnåriga, så klart en måste få öva på det.
Ossie: ”En kille i min sons klass begick självmord”
Fråga: En vecka före sommarlovet tog en kille i min sons klass sitt liv, 15 år gammal. En fruktansvärd händelse som förstås har skakat om oss alla. Stora delar av klassen var med på begravningen, även min son. Killen som dog och min son var inte nära kompisar men min son tyckte ändå att han var en schyst kille och jag vet att han funderar mycket på varför han gjorde det, försöker förstå. Jag undrar också om min son känner någon sorts skuld. Killen hade inga nära kompisar i klassen, han var inte mobbad (enligt min son) men kanske inte heller med på samma sätt som andra.
Jag tycker att min son har varit mer tillbakadragen än han brukar den här sommaren, han känns tyngd. Både jag och hans storasyster (som har bra kontakt med honom) har försökt prata och fråga, men han blir bara arg och fräser ifrån, säger att vi tror att vi vet allt fast vi inte fattar någonting. Detta gör mig orolig. Hur påverkas en ung person av att en jämnårig tar sitt liv? Och hur ska jag hjälpa honom? /”Ossie”
Gunilla svarar: ”Stor skillnad på tankar och en önskan att dö”
En sådan händelse, med en ung människas självmord, skakar många (för att inte säga alla) i grunden. Det är inte svårt att tänka sig att din son då umgås med tankar och frågor om det var något han kunde ha gjort annorlunda. Jag tror att det inträder med automatik när en är med om något liknande, oavsett om det är realistiskt eller inte. Det är också mycket vanligt att unga människor funderar på livet, döden och meningen med det hela. Det är däremot inte samma sak som att en önskar att dö. Men generellt kan ju förstås sådana tankar oroa en ung människa. Här finns det goda skäl att normalisera – det är stor skillnad mellan tankar på livets mening och en direkt önskan att dö. Det är inte så att en person är självmordsnära för att en tänker på döden.
Förmedla att du klarar att höra allt, dig behöver han inte skydda.
Det ni nu haft nära er kan nog kort sagt sägas vara en förälders värsta mardröm Du frågar också hur du kan hjälpa din pojke. Jag tänker att det är viktigt att du sätter ord på det som du gör i ditt brev. Visa att du bryr dig och att du undrar hur han har det men utan att tvinga dig på honom. Att säga att du förstår att han inte vill prata nu men att du alltid kommer att finnas till hands om han skulle vilja. Förmedla att du klarar av att höra allt, dig behöver han inte skydda från jobbiga saker. Om det är läge kan du också tänka högt om ovanstående resonemang, typ: ”Jag har läst att när en ung människa tar sitt liv är det vanligt att många tankar på liv och död väcks hos dem som varit hen nära …”.
Slutligen vill jag också säga att jag kan känna med din oro, det ni nu haft nära er kan nog kort sagt sägas vara en förälders värsta mardröm. Men det är samtidigt viktigt att påminna sig om det helt normala i att en tonåring inte vänder sig till sina föräldrar med sina bekymmer.
Vill du ställa en fråga till Gunilla?
Gunilla Bergsten är socionom och leg. psykoterapeut och chef för Bris stöd online (telefon, chatt och mejl). Hon har mycket lång erfarenhet av behandlingsverksamhet för ungdomar och har bland annat arbetat inom barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm.
Ta chansen att fråga Gunilla om det är något du undrar över om just din tonåring. Mejla din fråga till red@tara.se och skriv Bris i ämnesraden.
Självklart är du anonym vid publicering!
Chanel: ”Min son åker hem ensam – hur ska jag hantera min oro?”
Min son är 14 år och en glad kille med många intressen, bland annat dans och teater. Nu har han kommit in på en dansskola i stan dit han åker två kvällar i veckan. Jag är förstås glad för hans skull, men tycker att det är jobbigt att han ska åka (framför allt därifrån) kommunalt ensam ganska sent på kvällarna.
Vi bor en bit utanför stan, han måste åka både pendeltåg och buss, och jag är ensamstående och kan inte lämna hans småsyskon för att möta honom. Jag tvekade verkligen om ifall jag skulle låta honom gå, tycker att han egentligen är för ung för att röra sig ute ensam så sent med tanke på allt man hör som händer unga killar. Varje kväll när han är på väg hem sitter jag som på nålar. Samtidigt vill jag inte hindra honom från att göra det han älskar (han var så glad när han kom in) och inte heller överföra min egen, kanske överdrivna, oro på mitt barn. Observera att han själv inte tycker att det är några problem, han tror att han kan hantera situationen om någon skulle gå på honom, vilket snarare gör mig ännu mer orolig … Hjälp mig med hur jag ska tänka! /”Chanel”
Gunilla svarar: ”Hitta en plan så att du blir tryggare”
Det första som dyker upp i mitt huvud är: Hur är man ”lagom orolig”? För är det inte precis det som det handlar om? En behöver vara lite orolig för det speglar omsorgen och kärleken. Men inte för mycket för då kan en begränsa och hindra. Sätt ord på att du är orolig men betona att oron är en känsla som du har, att den inte betyder att han också borde oroa sig
Spontant tror jag att du ska försöka ta dig vidare i det hela genom två saker, först tänker jag att ni kan komma överens om något som gör att du känner dig lite mer trygg. En variant skulle ju kunna vara att han messar dig när han hoppar av pendeltåget/står och väntar på bussen eller liknande. Då vet du att han är okej så långt och får ta din oro i lite mindre etapper. Sätt ord på att du är orolig men betona att oron är en känsla som du har, att den inte betyder att han också borde oroa sig, men att en sådan kontakt skulle göra att det kändes bättre för dig. Betona förstås att du är så glad för hans skull att han har intressen som han verkligen gillar.
Den andra saken handlar om att höja din sons beredskap för saker som kan hända, förstås utan att skrämmas. Hur kan du prata med honom om det? Kanske skulle ett sätt vara att utforska lite mer om hur han ser på sina resor. Risken är om en är ”för orolig” förälder att barnen drar sig för att berätta saker de sett eller upplevt. Kanske kan du öppna upp lite kring ämnet om du försöker hålla den ”värsta paniken” ifrån dig och mer höra hur han ser på det hela.
LÄS MER: Magdalena Graaf: ”När min son Isak dog ringde jag Lusse”
