”Min sambo Johan kidnappades av al-Qaida”

De kommer cyklande på grusvägen mot fiket där vi stämt möte. Först kommer Johan Gustafsson på sin lådcykel, i vilken den tre månader gamla sonen Gottfrid sover sin eftermiddagslur. Sedan sambon Wen Zhang på en elcykel. Gottfrid är, precis som de flesta andra bebisar, hungrig på nätterna och har ännu inte riktigt fattat poängen med att sova nattetid och vara vaken på dagarna. Inte ens när Johan parkerar cykeln, lyfter upp honom och krånglar av honom mössa och overall vaknar han. Han är helt omedveten om att hans existens är långt ifrån självklar. 

– Vi träffades på en fest hos gemensamma vänner för 15 år sedan när Johan pluggade kinesiska i Peking, berättar Wen.

Redan den första kvällen tillsammans insåg de att de hade samma humor. De hade roligt ihop, och de började umgås mer och mer. Efter bara någon månad kände båda att det var något mer än en vanlig flört mellan dem. När Wen flyttade till Belgien för att plugga vidare, och Johan var tvungen att återvända till studierna på Chalmers i Göteborg, pendlade de mellan Sverige och Belgien. Båda kände att det var allvar och de började diskutera var de skulle bo i framtiden. De bestämde sig för att flytta till Sverige. Johan kunde ju redan kinesiska, nu var det Wens tur att lära sig svenska och lära känna Johans familj. 

Wen och Johan flyttade till Stock­holm, levde studentliv och fick nya, gemensamma vänner. 

– Parallellt med att jag pluggade svenska fick jag jobb på Huawei, och Johan fick jobb som konsult åt konkurrenten Ericson, säger Wen och skrattar. 

I det sista blogginlägget är Johan trött men nöjd

Varken Wen eller Johan diskuterade att skaffa barn, men någonstans var det underförstått att det skulle bli de två. Wen jublade därför inte när Johan efter sex år tog mc-körkort och började prata om att göra en halvårslång motor­cykelresa genom Europa och Afrika ­tillsammans med en kollega.

– Men jag hade fullt upp på jobbet, och var i början av min karriär. Jag tänkte att sex månader går fort, säger Wen och plockar med van hand upp Gottfrid som har vaknat och vill ammas. 

Mobilen ringde – det var Johans pappa, och han berättade att Johan hade blivit kidnappad

Johan bestämde sig tidigt för att blogga om resan, och när han rullade in i Malis huvudstad Timbuktu den 24 november 2011 lägger han ut ett blogg­inlägg om att Mali verkar vara ett perfekt resmål.

– Då, på den tiden, fanns det många turister i Mali. Framförallt fransmän reste dit, och det ansågs inte vara särskilt riskabelt, säger Johan, och berättar att hans största farhåga inför resan var att han skulle råka ut för en trafikolycka. 

På videoklippet ser han trött men nöjd ut. Han pratar om det goda öl som landet har att erbjuda. Det är det sista Wen ska komma att se av sin sambo på mycket länge. 

Samma kväll kidnappas Johan av det islamistiska terrornätverket al-Qaida, och de filmer från sambon som Wen sedan ska komma att få ta del av är av en helt annan karaktär.

– Jag minns att jag var hemma hos en kompis och åt middag när min mobil ringde. Det var Johans pappa, och han berättade att Johan hade blivit kidnappad, berättar Wen.

Wen kunde inte ta in vad hennes svärfar sa. Men hon minns att hon åkte raka vägen hem till lägenheten och satte på tv:n. Hon zappade runt mellan CNN, BBC och de svenska nyheterna. 

– Jag hamnade i chock, och när jag väl förstod vad som hänt – att Johan kidnappats av al-Qaida på sitt hotell tillsammans med två andra – blev jag fruktansvärt rädd.

Wens och Johans föräldrar och systrar kontaktades av svensk polis. De fick veta att man från svenskt håll gjorde allt man kunde för att befria Johan. 

Wens liv blev en limbotillvaro

I dagarna har Johan släppt boken ”Fängelse utan murar” om sin nästan sex år långa fångenskap i Sahara-öknen. Målande berättar han om rädslan för att avrättas, ångesten och tristessen, och om törsten, längtan efter Wen och den förlamande ensamheten. 

– I början kände jag ett starkt hopp om att Johan snart skulle släppas, säger Wen.

Men veckorna övergick i månader utan att hon hörde något från sin sambo. Då och då visade polisen filmer som Johan tvingats spela in med vapenförsedda al-Qaida-medlemmar i bakgrunden. Filmerna gick ut på att svenska staten skulle betala en lösensumma för Johan – ett alternativ som Wen fick veta var uteslutet. 

– På någon av filmerna lyckades Johan få fram meddelanden till mig, han kunde säga saker som ”Jag älskar dig, Wen, och jag vill att du ska gå vidare med ditt liv”, berättar hon. 

Där hemma befann sig Wen i en ­limbotillvaro. Och hon fick inte prata med någon om Johan.

– Jag trodde att jag skulle bli tokig. Innan han åkte bestod min tillvaro av två saker: jobbet och Johan. Nu hade jag bara jobbet. Jag insåg att jag var tvungen att göra något för att överleva, säger Wen.

Det hände att hon ringde till Johans telefonsvarare bara för att höra hans röst. Att dansa blev hennes sätt att stå ut. Hon anmälde sig till en salsakurs och försökte fylla tomrummet efter Johan med danslektioner. 

– Jag jobbade till sju på kvällen och gick raka vägen till salsakursen. Sedan dansade jag till tio och stupade i säng, säger Wen.

Hon försökte låta bli att tänka. Det var när hon lät tankarna löpa fritt som hon började tvivla på att Johan någonsin skulle komma hem igen. 

– De första åren hade jag telefonen med mig hela tiden, och varje gång det ringde hoppades jag att det skulle komma goda nyheter om att Johan skulle släppas, säger Wen.

Jag ville bilda familj, jag ville ha barn – visst hände det att jag funderade på att gå vidare i livet

Men det där telefonsamtalet kom aldrig. Åren gick, och även om Wen träffade Johans familj med jämna mellanrum fick det henne bara att känna sig ännu mer ensam. 

700 mil bort satt Johan isolerad i öknen. Ensamheten tärde på honom, men han hade redan från de första tumultartade dagarna i fångenskap förbjudit sig själv att tänka på dem där hemma. Att tänka på Wen, föräldrarna och syskonen var för smärtsamt. Istället fokuserade han på en enda sak: att överleva och att lyckas ta sig därifrån. 

Livet utan Johan blev till vardag

Hemma i Stockholm hade livet utan Johan blivit vardag. En vardag som gick ut på att arbeta och dansa. Och att försöka låta bli att släppa fram de tunga tankarna om att Johan skulle vara fast för evigt i öknen eller att han kanske skulle avrättas framför kameran. 

Att prata med någon var uteslutet. Polisen hade gjort klart för Wen och de andra i familjen att det skulle kunna skada Johan. Men ibland kändes det som om hon skulle explodera. 

– Då kunde jag prata med min kusin, som också hon flyttat till Sverige. Hon var den enda jag litade tillräckligt mycket på, berättar Wen. 

Efter nästan sex år hade Wen och Johan levt separerade lika länge som de varit tillsammans. Hon kände sig inte längre lika hoppfull. Det hände att hon glömde att kolla mobiltelefonen, och när hon en eftermiddag var på väg hem såg hon att hon hade flera missade samtal från okänt nummer. 

I nästa sekund ringde Johans pappa. 

– Då fick jag veta att Johan hade släppts, säger Wen.

– Det var jag som hade ringt de där samtalen. Jag hade fått låna en mobil­telefon av polisen i Mali, och ringde direkt till Wen, som ju inte svarade, ­flikar Johan in. 

Johan minns känslan när han slog Wens nummer. Han hade inte pratat med sin flickvän på nästan sex år och han visste inte ens om hon hade kvar samma nummer. Än mindre visste han om hon älskade honom fortfarande, eller om hon kanske träffat någon annan. 

– Jag var fruktansvärt nervös! Det kunde ju ha varit som i filmen Cast away, där Tom Hanks kommer hem till sin flickvän och hon har en ny man och tre barn, säger Johan. 

Vill åka tillbaka någon dag

I världens alla nyhetskanaler visades samma filmklipp av en aningen skygg Johan Gustafsson, ovan vid folkmassor efter sex år i fångenskap, som möter nyhetsuppbådet på Arlanda. På Arlanda väntar hans familj och Wen, och nu stod det klart för Johan att hon faktiskt väntat. 

Att hitta tillbaka till varandra var lättare än vad man kanske kan tro, menar de.

– Idag pratar vi inte så mycket om de där åren. Vi bestämde oss mer eller ­mindre undermedvetet för att bara blicka framåt. Att inte låta fler år försvinna ifrån oss. Vi har fullt upp att leva här och nu, säger Johan samtidigt som han kränger på Gottfrid mössa och overall. 

Under en period gick de i terapi ­tillsammans, men det handlade ­egentligen inte om att de hade någon kris, utan var mer för att den övriga familjen hade givit dem det rådet i all välmening.

– Faktum är att jag gärna skulle vilja åka tillbaka till Mali för att visa Wen, säger Johan.

– Det hade varit en stark upplevelse om vi tre i familjen skulle besöka stället där Johan tillbringat sex år av sitt liv. Men jag vill vänta tills det är säkert. Så nej, inte nu, säger Wen bestämt men med ett leende. 

Den där humorn som de fastnade för hos varandra finns kvar fortfarande.  Lille Gottfrid har somnat om. Det är dags för paret att cykla tillbaka till lägenheten på Kungsholmen i Stockholm. 

LÄS OCKSÅ: Paulina såldes av sin pojkvän – tvingades ha sex med flera 

LÄS OCKSÅ: Alicia, Emelie och Fredrik: ”Vi är tre i den här kärleksrelationen”