Jag vill bara att en riktig karl ska ta hand om mig

Det här är en krönika. Åsikter och ställningstaganden är skribentens.

Jag ska brodera en ros till min karl. I en ljuvlig blandning av schattersöm och stjälkstygn. Inte korsstygn, eftersom det är för simpelt. I ett skimrande garn med guld- och silverstänk. Med min favoritnål från farmor Gerdas handsydda och ofattbart vackra nålbrev som är det enda jag skulle rädda om den där berömda branden alla talar så mycket om någonsin ämnar uppstå och man äntligen slipper alla sina onödiga ägodelar och får inre frid.

Rosjäveln till höger, och högst upp till vänster ska jag göra en kompass. I ena hörnet ska jag med en svart spritpenna skriva ”och jag VET att lokalsinne är viktigare än att kunna brodera”. För att han och ingen annan ska tro att jag är så naiv att jag tycker att typiska kvinnosysslor som handarbete, drejning, scrapbooking eller ta barnen på babysång borde ”uppvärderas” och vara likvärdigt mer traditionella manssysslor som att lyfta tungt, köra allsköns tunga fordon, göra upp eld eller slipa yxor och knivar.

Som ett bevis på att han vaktar mig, håller koll på mig, lugnar ner mig.

Jag är fullkomligt medveten om att det som får världen att snurra är förmågan att dra in cash, som i sin tur mättar munnar och ger tak över huvudet.

Jag berättar för karln att han ska få denna brodyr i födelsedagspresent, efter att jag för hundrade gången försökt att få gehör för mitt icke-existerande lokalsinne. Att jag är bra på annat. Ofta mycket oklart vad. 

För att mina färdigheter aldrig är sådant som verkligen behövs när det kniper. Något som återigen slog mig när jag var på en av mina skidresor och stod där helt handfallen inför saker som snö, spinnande bildäck, iskall stuga, grillar som aldrig tog sig, rök som vällde in i stugan och satte i gång brandvarnaren (som jag naturligtvis varken kunde få ner eller stänga av) och jag insåg varför jag är så förtjust i min karl.

För att han kan köra bil utan dubbdäck i snömodd, backa med släp, köra tio timmar i sträck. Dessutom utan tillstymmelse till gnäll. Han kan tutta eld på vilken jävla sur ved som helst, efter att själv ha huggit den. Han kan döda ett djur, stycka och tillaga det till mig.

Han har stora triceps (som jag tycker är hetare än biceps). Och andra muskler jag inte kan namnet på, men har ringat in på bilderna jag tagit på honom och som jag brukar ligga och kolla på när vi är ifrån varandra.

Jag har en hel mapp med sådana bilder i mobilen. Idel bilder på hans starka händer fast placerade på mina ben när vi ligger på soffan. Som ett bevis på att han vaktar mig, håller koll på mig, lugnar ner mig, att jag är hans. Att han oroar sig för mig, vill veta var jag befinner mig, att jag är trygg och kommer hem i säkerhet.

Något man tyvärr inte riktigt kan veta då jag som sagt har uselt lokalsinne, och är något han har svårt att begripa eftersom allt från väderstreck och solens placering verkar fullständigt självklart för honom.

Jag är totalt hopplös när det kommer till att hitta. Det är något systemfel i skallen på mig.

Jag vågar inte ens berätta att OM jag förstod sådant som norr och söder och solens strålar skulle jag inte veta vad jag skulle med den informationen till. På vilket sätt skulle SOLEN vara mig behjälplig när jag inte hittar hem från sjön jag joggat till? Och bara för att jag vet var norr ligger hittar jag ju inte lättare tillbaka till stugan i skogen. Jag är totalt hopplös när det kommer till att hitta. Det är något systemfel i skallen på mig.

Efter ett helt liv av att ha skött en massa barn och diverse oduglingar till män känner jag bara för att lägga mig ner. Och bli omhändertagen. Av en riktig karl.

Jag skulle inte kunna beskriva det bättre än det som Adrian Moles ”mamma” Sue Townsend skriver i sin fantastiska slagdänga till bok ”Kvinnan som gick till sängs i ett år”, att ”Hon tog kastrullen från spisen, gick ut i vardagsrummet och slängde soppan över sin dyrbara fåtölj. Sedan gick hon en trappa upp till sovrummet, och utan att ta av sig vare sig kläder eller skor lade hon sig i sängen och stannade där i ett år. Hon visste inte då att det skulle bli ett år”.

På vägen hem från skidstugan efter ett smärre takboxhaveri då låset värdigt en barndagbok inte gick igen och många andra saker jag inte ens gitter ta upp men som hade krävt en mans hjälp och jag gråtit ut hos karln i bilens högtalartelefon så att de tre små barnen som satt i barnsätet förskräckt fick erfara något helt annat än de rådande och korrekta moderna emancipation-idealen utropade jag uppgivet: ”Kan vi inte bara återgå till de traditionella könsrollerna där män får vara män och kvinnor vara kvinnor.”

Och som ett note to self beslutade jag att jag aldrig mer kommer köra till snön utan en riktig karl.

Linda Skugge är författare och krönikör. Hon skriver återkommande för amelia och är medarbetare på Expressens kultursida.

LÄS MER: Linda Skugge: ”Jag är ägd av en man och jag älskar det” 

LÄS MER: Jessica Gedin: ”Hjärtat är inte stängt bara för att man redan har en kärlek”