”Låt mig leva mitt barnfria drömliv i fred”
Journalisten Elin Börjesson lever i ett stabilt förhållande. Hon har fyllt 32. Och hon har inga planer på att skaffa barn.
De senaste åren beskriver hon som en intervention utan slut – med människor som försöker övertala henne att bli mamma.
”Jag förstår att man gärna vill frälsa andra när man en gång blivit värvad till Det Heliga Moderskapet. Något som tycks vara en sektliknande rörelse”, skriver hon.
Det här är en krönika. Åsikter och ställningstaganden är skribentens.
'”Du vet att fertiliteten sjunker med sjunhundraförti procent efter 35, va?”
”Jag har flera kompisar som ångrar att de började tänka på att skaffa barn alldeles för sent i livet.”
”ÄGGEN, du måste räkna ÄGGEN!”
Jag möter min trötta blick i spegeln och ser en vandrande livmoder. Och en gigantisk höna. Genom huvudet rusar den senaste veckans kommentarer. Jag har svirat runt och socialiserat som den barnfria, lyckliga 32-åring jag är, med ett glas vin i ena handen – ibland en festcigg i den andra. Inte sällan med en sovmorgon väntande runt hörnet och cirka noll planer för nästkommande lördag. Och när det inte är helg kan jag jobba precis så mycket jag vill. Jag njuter.
Jag är en fertil kvinna som obekymrat lever det barnfria livet.
I stället för att byta bajsblöjor, vanka runt under vaknätter och glo på tjugosjunde reprisen av ”Hem till gården” medan jag med såriga bröstvårtor ammar min avkomma (förstahandskällor: tre av mina nyförlösta vänner) så plockar jag russinen ur livets barnfria kaka. Spontana resor, långa middagar, en ostörd kväll med näsan i en bok, falsksång på lokala karaoken till sent in på småtimmarna och chips till middag. I’m lovin’ it! Jag är en fertil kvinna som obekymrat lever det barnfria livet. Och det verkar sticka i ögonen på folk.
”Inget binder samman en familj som en bebis.”
”Man ångrar aldrig ett barn.”
Munnen som förkunnar detta under en bullrig hemmamiddag är en person som jag inte känner särskilt väl. Men hon verkar mycket angelägen om att få diskutera min fertilitet.
Dagen därpå sitter jag på kontoret och textredigerar ett reportage som handlar om ämnet *trumvirvel* ångra barn. Eller snarare att ångra sitt föräldraskap. För det finns de som gör det. Och om jag skulle sätta något stackars liv till världen i dag så skulle jag med största sannolikhet ångra det. Därför väljer jag bort, just nu. För att jag har privilegiet att leva i en värld där jag faktiskt kan bestämma över min egen kropp.
Jag är 32 år, har ett stabilt, kärleksfullt förhållande och har aldrig yppat så mycket som ett pip om att jag när en längtan efter att skaffa barn. Att avstå goda viner, inte få sova en hel natt eller demolera min vagina till ground zero i utbyte mot en uppmärksamhetskrävande mini me? Nej tack. Inte just nu.
Som om jag inte tänkt igenom alternativet. Som om jag inte känt sorg över att kanske aldrig vilja ge min mamma barnbarn.
Men jag är, trots min hittills så låga profil i frågan, ändå föremål för en intervention utan slut. Sedan 30-strecket passerades är jag inte längre en egen, fri individ – utan blott en livmoder på två ben som ska hjärntvättas till en graviditet med hjälp av hårda fakta, lite skäll (”Du kommer att bli en sån där GAMMELNUCKA!”) – och en nypa skammande.
Inom mig bubblar en cocktail av irritation och trötthet.
Som om jag inte vore påläst i frågan. Som om jag inte tänkt igenom alternativet sisådär ett par tusen gånger. Som om jag inte känt sorg över att kanske aldrig vilja ge min egen mamma barnbarn.
Tro mig. Jag, och många andra totalt osugna kvinnor har gjort vår matteläxa. Och ekvationen är enkel: Vill inte ha barn + vill inte ha barn = det blir inget barn.
Jag förstår att man gärna vill frälsa andra när man en gång blivit värvad till Det Heliga Moderskapet. Något som tycks vara en sektliknande rörelse där många, utan skam eller eftertanke, tar sig friheten att pracka på andra sin tro och ohämmat ställa frågor eller predika för sin sak. Men låt oss vända på steken. För hur skulle det låta om jag hasplade ur mig: ”Men du, den här ungen du skaffade, var det verkligen en bra idé?”
Det är på den nivån vi spelar. Därför är det så skönt att andra, som inte fallit för barnnormen, utan lyssnat till sin egen kropp och knopp, nu också syns i debatten. Therése Lindgrens SVT-program ”Slippa bli mamma” är underbart befriande. Rallyföraren Tina Thörner, sångerskan Kayo Shekoni och 80-talsikonen Lili Päivärinta pratar alla om hur de vänt och vridit på barnfrågan, kommit fram till att ”nej, det där är inte för mig” – och i dag lever sina bästa liv. Friheten lockade, och de tog den. Ångrar de sitt barnfria liv? Nope.
Jag fattar att livet med barn kan vara underbart, livsomvälvande. Jag är ingen barnhatande häxa som muttrar besvärjelser så fort jag ser en dreglande spädis dinglande i en Baby Björn. Jag lajkar klipp på pruttande bebisar och fullkomligt älskar mina kompisars barn. Men visst tackar jag min lyckliga stjärna för mitt barnfria liv. Som när jag ser en svettig trebarnsmorsa i upplösningstillstånd jonglera trotsiga kids (som med imponerande röststyrka når högre toner än vad en hund kan uppfatta). Eller när jag utan överläggning kan boka in en spontanweekend eller sen kväll på stan med mina vänner.
Att det här påstridiga prackandet pågår (jag har upplevt det från både män och kvinnor, men den senare gruppen är i klar majoritet) är inte bara tröttsamt – det får mig också att ifrågasätta gemene mans hyfs.
LÄS MER: Kan kärlek få fertiliteten att blomstra?
LÄS MER: Jenny är ofrivilligt barnlös: ”Jag har lärt mig leva med sorgen”
