Nej, det är inte självklart att tonåringar ska passa sina småsyskon, anser Gunilla Bergsten. 
Bilden är en genrebild.
Nej, det är inte självklart att tonåringar ska passa sina småsyskon, anser Gunilla Bergsten. Bilden är en genrebild. Foto: Henrik Kindgren, Bris / Shutterstock

”Hur mycket ska min tonåring hjälpa till hemma?”

Sommarlovet är snart slut, och rutiner och vardag drar i gång. Vissa konflikter blir mer synliga, och nya tillkommer. Gunilla Bergsten, leg. psykoterapeut på Bris, reder ut frågor om bråk, ansvar, ensambarn, millimeterrättvisa och om när syskon glider isär. Hur ska man som förälder navigera rätt i dessa känsliga familjefrågor?

Anastasia: ”Kan jag kräva barnvaktshjälp av min tonåring?”

Fråga: Hur mycket kan man kräva att en tonåring hjälper till hemma? Jag är ensamstående med tre barn, 15, 7 och 3 år. För att vardagen ska funka måste min äldsta hjälpa mig med småbarnen ibland, framför allt de dagar jag jobbar kväll.

Han tycker att det är orättvist för han vill vara med sina kompisar, så det blir tjafs nästan varje gång. Jag har inte råd att fixa barnvakt, så jag ser inte att jag har något annat val./ Anastasia

Gunilla svarar: ”Ansvaret för syskonen är ditt”

Din fråga berör något viktigt. Jag tror att vi gör våra barn en otjänst när vi överlåter hemmets dagliga sysslor till de vuxna. Barn både kan, och bör, utifrån ålder och förmåga hjälpa till att få vardagen att fungera. Att hjälpas åt är roligt och skapar gemenskap. 

Din fråga om barnpassning tycker jag dock hamnar utanför sfären ”hjälpa till”. Ansvaret för att hämta yngre syskon från barnomsorg, ge kvällsmat, hjälpa till vid tandborstning och nattning är och förblir ett föräldraansvar. Visst kan man göra undantag någon gång ibland, men inte på regelbunden basis, därför att den vuxnas jobbschema kräver det.

Det är inte rimligt med obekväm arbetstid när man är ensamstående förälder till tre barn

Jag är ledsen och förstår att du är pressad, men det är inte en 15-årings ansvar. Jag råder dig till att se över möjligheterna att få ett annat schema eller gå ned i tid, vilket en småbarnsförälder har laglig rätt till. Kanske finns möjligheter att hitta ett annat arbete med bättre tider? Det är inte rimligt med obekväm arbetstid när man är ensamstående förälder till tre barn, varav två är så pass unga som dina. Ett annat alternativ är förstås att söka i ditt nätverk – finns någon annan vuxen i din närhet som kan hjälpa till?

Gugge: ”Storebror vill inte kännas vid lillebror – vad ska jag göra?”

Fråga: Vad gör man när barnen håller på att glida ifrån varandra? Det skiljer tre år mellan mina killar, de har alltid hängt ihop och kunnat leka bra tillsammans. När den äldste började högstadiet är det som att han inte längre vill kännas vid sin lillebror. Det är ju inget konstigt när man är tonåring men mitt mamma-hjärta går sönder när jag ser hur han stöter bort sin lillebror. Min lille kille blir helt förkrossad och vet inte vad han har gjort för fel. Jag vet inte hur jag ska lösa det här. /Gugge

Gunilla svarar: ”Hitta ett gemensamt intresse”

Jag förstår verkligen din sorg över detta! Jag tror att vi vuxna kan underlätta för barn så att syskonrelationer hittar nya former. Ofta har även det äldre syskonet ett behov av att umgås med sina yngre syskon, men känslan av att åldersskillnaden börjar märkas mer kan göra att hen tar avstånd. Ett första steg är att prata med din äldre pojke om situationen. Förtydliga att du förstår att han nu är äldre och har behov av att göra saker på egen hand, men att du samtidigt ser hur mycket han betyder för sin lillebror. 

Det kommer aldrig att bli som förr, men tillsammans kan ni hitta ett nytt sätt för pojkarna att umgås

Prata även med det yngre syskonet – stötta och förklara att det är normalt att ens intressen och behov förändras när man blir äldre. Om situationen är svår att lösa, hjälp barnen att hitta på gemensamma aktiviteter som båda gillar. Kanske kan de titta på en gemensam film, spela tv-spel eller väcka liv i något annat gemensamt intresse? Det kommer aldrig att bli som förr men tillsammans kan ni hitta ett nytt sätt för pojkarna att umgås.

Karina: ”Får ensambarn det svårt med relationer?”

Fråga: Stämmer det att barn som växer upp utan syskon får svårare med relationer? Vi tjafsar om det här en hel del på mitt jobb. Vissa av kollegerna menar att ensambarn växer upp i tron att allt kretsar kring dem och att de aldrig riktigt lär sig empati.

Jag har själv ”bara” ett barn och blir förbannad för det stämmer inte alls på min son. Han är jättesocial och omtänksam. Jag tänker att det handlar om hur barnet är som person, inte om hen har syskon eller ej? /Karina

Gunilla svarar: ”Det är en grov förenkling att empati beror på syskon”

Givetvis är det en grov förenkling att tro att förmåga till empati och bra relationer beror på om en har syskon eller inte. Vi människor vill gärna skapa sammanhang och en övergripande förståelse kring olika saker – och det är inget fel med det. Risken är dock stor att vi börjar leta efter bevis på att just vår ”favorit-tes” stämmer och att motsägande argumenten är fel. 

Det kan lika gärna bli så att syskon i en familj vänds emot varandra och utvecklar stark rivalitet

Jag tror absolut att ett barn som föds i en familj med flera syskon lär sig ömsesidighet och empati och får mycket ”relationell kunskap” på köpet. Att dagligen tvingas nöta sina egna behov mot andras ger färdigheter. Men det kan lika gärna bli så att syskon i en familj vänds emot varandra och utvecklar stark rivalitet, på grund av brister hos föräldrarna. Så gläds åt din fina son och försök att låta de ytliga teorierna rinna av dig.

Anne: ”Åldersskillnaden tar knäcken på mig – hur ska jag hantera den?”

Fråga: Om jag fick ge ett råd till alla unga vill jag säga: skaffa era barn tätt! Gör inte som jag och vänta sex år mellan barnen. Det är helt hopplöst att hitta på saker på loven och semestern som alla kan göra. Min äldsta, 16-åringen, gillar skräckfilm och att shoppa kläder, min yngsta, som är tio, vill bara spela Roblox eller leka med sina käpphästar. Det slutar alltid med att den lilla får bestämma vad vi ska göra, och då blir den äldsta förbannad och stänger in sig. Jag orkar inte med en till semester med det här problemet. /Anne

Gunilla svarar: ”Låt inte tioåringen få styra allt”

Ja, det är en utmaning att hitta gemensamma aktiviteter när ens barn är i olika åldrar och har så olika behov. Men kanske är den största utmaningen vår idealbild av hur familjelivet ska gå till? Att hela familjen per automatik ska uppskatta att göra samma saker tillsammans. Gissningsvis är det en utopi i de flesta familjer, oavsett om barnen har kommit tätt eller med flera års mellanrum. Generellt är det svårt att få en 16-åring att njuta av samvaro med familjen eftersom det ligger i en tonårings natur att vara mer intresserad av samvaro utanför familjen. Som vanligt blir lösningen att kompromissa. 

Syskon innebär kompromisser, som att ibland leka med syrran i stället för att se skräckfilm, menar experten. Foto: Shutterstock

Är man två vuxna i hushållet kan man dela på barnen och göra olika saker. Om inte, kan man ge barnen var sin dag. I dag gör vi det tioåringen önskar och i morgon får 16-åringen bestämma. Vill man till exempel titta på en skräckfilm kan man ju göra det när tioåringen har somnat. Fall inte för den till synes enkla lösningen att bara följa den yngstas behov.

Steffe: ”Hur ska vi hantera kravet på millimeter-rättvisa?”

Fråga: Vad ska man göra med syskon som är avundsjuka på varandra? När den ena fyller år måste vi även köpa presenter åt den andra, annars blir det kaos. De är tjejer och kom väldigt tätt, den stora är 17 och den yngsta är 15 och ett halvt.

Vi har inte orkat ta fajten så vi köper alltid samma saker till båda för att få lugn och ro. Problemet är att det blir väldigt, väldigt dyrt. /Steffe

Gunilla svarar: ”Det är dags för ett snack med era tjejer”

Här tror jag att ni föräldrar, förmodligen omedvetet och troligen helt ovilligt, har blivit upprätthållare av avundsjukan. Ert beteende kan tolkas som att ni har gått med på att allt ska vara millimeterrättvist mellan barnen. Era tjejer är nu så pass stora att det är dags för ett ordentligt snack om hur ni ska gå vidare. Er utmaning blir att övertyga både er själva och era barn om att rättvisa inte behöver vara detsamma som exakt samma presenter. Det blir ju bättre att ge presenter som respektive tjej önskar sig i stället för att ge dem samma saker av princip. 

Ett barn som fyller år ska få vara i fokus, då blir det ju konstigt att ge till båda

De kommer förstås att protestera till en början eftersom de är vana vid den gamla ordningen. Jag tänker dock att era argument för förändring är goda – ett barn som till exempel fyller år ska ju få vara i fokus, då blir det ju konstigt att ge till båda. Tjejerna får var sin dag som de inte behöver dela med någon annan. Sedan kan man ju ge på fler sätt än genom presenter. En bra inställning kan vara att total millimeterrättvisa inte är möjlig men att det brukar jämna ut sig i långa loppet. Dessutom, det viktigaste är att ni har båda era barn närmast hjärtat.

LÄS MER: ”Min sextonåring vill tjäna pengar på lättklädda bilder”
LÄS MER:
”Femtonåringen knäcker hela familjen”