Sanna Nielsen om livet som mamma: ”Jag tackar min kropp varje dag”

Sanna Nielsen har slagit sig ned på Norrby trädgårdsfik i Tyresö. När hon är i krokarna brukar hon ta en lunch eller fika här.

– På somrarna är det supervackert med alla blommor och växter. Det är mysigt och så har de jättegoda pannkakor.

Smaken för pankisar har hon med sig sedan barndomen. Det serverades alltid när hon som liten hälsade på mormor i Norraryd i Blekinge.

– Nu har jag en sambo som gillar att göra frukost till mig, så jag har sådan tur. I morse påminde han mig och sa: ”Du, snart är det mors dag, vill du ha pannkaksfrukost då?” Ja tack.

Makeupartisten Fanny Lagerwall, som sminkat Sanna hemma i villan tidigare på morgonen, flikar in.

– Innan Jocke skulle gå ut med bebisen, kom han fram för att säga hejdå. ”Vad fin du är”, sa han, kramade om Sanna och pussade på henne, säger Fanny och försvinner i väg.

Sanna ler. Värmen i blicken är densamma som varje gång vi setts under ett tiotal år. Men där finns också ett nytt lugn.

– Jag blir definitivt sedd. Jocke är jättefin och bekräftande.

Efter många om och men gick jag ut med att jag var gravid då. Jag kände att det är stort för oss, men inte för någon annan

Det är din första mors dag som mamma?

– Jag firade den faktiskt förra året också. Efter många om och men gick jag ut med att jag var gravid då. Jag kände att det är stort för oss, men inte för någon annan. Känslan var också att om jag talar om det här blir min graviditet allas i stället för min egen.

Sanna ville även vänta så länge som möjligt om något skulle hända.

– Det stångades jag ganska mycket med, för att vara helt ärlig. Till slut, efter en pannkaksfrukost, bestämde jag mig: Är det någon gång jag ska berätta det är det på mors dag. Det kändes fint och var en månad före ”Allsången”. Jag ville att alla skulle få veta innan, så det inte blev en ”surprise” på Allsångsscenen.

I slutet av oktober förra året föddes Sannas och Joakim Ramsells son Gibson.

– Att bli mamma är en sådan storm av kärlek. Det är en vilja att Gibson ska må bra, men också ett ansvar. Att behöva lära sig hans behov. Jag googlar allt. Det finns ju ingen manual när man kommer hem från förlossningen. Hur tar man hand om en bebis? När vi kom hem ställde vi bilbarnstolen på bordet. ”Han sover nu. Vi låter väl honom sova, så får vi se vad som händer när han vaknar?” ”Varför skriker han nu? Jaha, han har ätit men har kanske ont i magen?”

Hur påverkar det relationen med Joakim att ni har blivit föräldrar?

– Än har det bara gått några månader. Under den här tiden har vi försökt hitta sätt att få vardagen att funka. Vi är ett jättefint team, jag och pappa. Nu är vi en familj på riktigt, tycker jag. Det är fantastiskt och jättemysigt att vi har skapat en familj tillsammans.

Hur ser du på fler barn?

– Det är privat. Jag är här och nu och tänker inte på framtiden. Jag är så förälskad i Gibson och är så glad och tacksam över att vi har fått honom.

Sonens namn kom de på förra sommaren, när Joakim, som är gitarrist, spelade på en Gibson-gitarr.

– Fasen vilket coolt namn. Det kändes väldigt mycket vi. Jocke och jag tyckte om namnet och hade faktiskt inget annat, fast vi inte visste vad det var för kön. Jag kände på mig att det var en pojke. När den här lille killen kom ut visade det sig vara en riktig Gibson.

Är sonen lik dig eller sin pappa?

– Han är väldigt lik oss båda två. Vi kan inte riktigt säga att han är mamma eller pappa upp i dagen. På bilder har vi sett att jag och Jocke är väldigt lika varandra som bebisar. Gibson är en bra blandning helt enkelt. Han är en väldigt lugn bebis, även om benen går hela tiden.

När sonen var en månad gammal tog Sanna och sambon bilen och gav sig ut på julturné tillsammans med Gibson och Sannas nära vän Johanna, som hon känner sedan gymnasietiden.

Under de 90 minuter Sanna och Joakim var på scen var vännen barnvakt. Att Gibson var så liten gjorde det enklare, tror hon.

Jag klev av scenen och gick jag raka vägen till min loge och tog emot honom igen. Då ville han ha mat och fick amma

– Innan matade jag honom och vaggade honom till sömns i min famn. Jag och hans pappa sa god natt och så lämnade jag över honom till Johanna. Ibland hände det att han inte sov, men Gibson bara hängde på. Han var den sista jag sa hejdå till när jag gick in på scenen. Då jag klev av scenen gick jag raka vägen till min loge, tog av mig min klänning, hoppade i mysbyxorna och tog emot honom igen. Då ville han ha mat och fick amma. Det var magiskt.

Om nätterna satt Sanna upp i hotellsängen och växlade mellan att sova och amma, så att Joakim skulle få sin sömn. När sambon sedan körde bilen i 60 mil till nästa turnéstopp sov sonen och Sanna i sex timmar, innan det var dags att gå upp och gigga.

– Det var en bra start på vårt föräldraliv. Gibson var så underbar och jag var så lycklig. Det är jag fortfarande. Att kunna ta med honom på jobb är en ynnest för mig och hans pappa.

För Sanna är det också viktigt att visa Gibson att ingenting är omöjligt. Hon vill att sonen ska se att mamma och pappa trivs på sitt jobb.

– Vi finns alltid där för honom, det är bara den där en och halv timmen som vi står på scenen några dagar i veckan under en kort period.

Hur kändes det fysiskt att börja jobba när du just fött barn?

– Jag hade en jättefin förlossning och tar det väldigt lugnt framåt med min kropp. Jag låter den få återhämta sig och har inte bråttom med någonting. Min julkonsert var väldigt soft. Det är ingen show där jag står och dansar, utan jag står upp, går några steg och spelar lite vid pianot. Nu är jag tillbaka, även om det inte är med full spätta.

En vanlig dag går Sanna ut på en barnvagnspromenad i två timmar. Medan Gibson sover i vagnen passar hon på att jobba. Senast lyssnade hon på olika versioner av ”O helga natt” på Spotify till sin julshow i vinter.

– När Gibson sedan vaknar vill han vara nära, leka, äta och vara nära igen. Han har så goa kinder.

Sedan sonen kom upplever Sanna att hon har fått större ro och perspektiv på vad som är viktigt i livet – att sonen har det bra. För tillfället kräver bebisen allt av både henne och sambon.

När hon kvällen innan skulle välja kläder till dagens fotografering, ville Gibson amma. Då han väl somnat var Sanna helt slut. Som alla morgnar vaknade han vid 5.00 och då är det dags att gå upp, konstaterar Sanna.

Tidigare planerade hon allting. Det går inte längre. I stället får saker och ting bli som de blir, och det är ganska skönt, tycker hon.

– Jag stressar inte om jag inte hittar mina kläder direkt. Garderoben jag hade innan förlossningen funkar inte just nu. Kroppen förändras och man tar det som passar. Jag vet att jag har rutin på det här och kan klä mig.

Obekymrat berättar Sanna att det händer att hon inte vet vilken dag det är, om hon har duschat och till middag blir det ofta rester.

Du ser befriad ut.

– Det är jag. För en människa som jag som har lite kontrollbehov i jobbet, vill ge allt och göra allting rätt, är det ganska befriande att få lite perspektiv. Det är inte så att arbetet har blivit oviktigt, men jag kan titta på det lite utifrån och känna: Jag klarar av det här jobbet ändå.

I första versen av 'Undo' kom jag av mig. 'Vet ni vad, jag glömde texten. Amningshjärna', sa jag och började om

Och går det lite fel är det inte hela världen. Sanna kommer att tänka på ett välgörenhetsgig, som hon gjorde nyligen.

– Både jag och Jocke hade sovit fyra timmar den natten. I första versen av ”Undo” kom jag av mig. ”Vet ni vad, jag glömde texten. Amningshjärna”, sa jag och började om. Samma sak igen. Jag hade glömt bort texten på min största hit. Det är det ni kommer få av mig i ”Allsång på Skansen” i sommar.

Sanna skrattar.

Hur blir årets ”Allsång på Skansen”?

Min gissning är att vi kommer bli rörda till tårar allihop

– Ja herregud, nu lämnar vi två år av pandemi bakom oss och går tillbaka. Jag längtar så efter publiken. Min gissning är att vi kommer bli rörda till tårar allihop. Äntligen! Jag vill att det ska vara folkfest igen. Att vi får sjunga tillsammans och ha gemenskap.

För Sanna är ”Allsången” folk som är uppe och dansar eller bara sitter ner, klappar och jublar. Under sina snart sju år som programledare har hon varit med om att människor mött varandra i publiken och därefter blivit bästa vänner.

– Till ”Allsången” är alla välkomna, det finns inga bekymmer. Jag tänker på hur världen ser ut i dag, men här finns en timme eller en dag i veckan, där vi inte behöver tänka på något annat än att vara med och sjunga.

Medan mamma jobbar kommer sonen vara med sin pappa.

Han kommer aldrig sitta i publiken och vara offentlig

– Under ”Allsången” kommer Gibson få titta på djuren, åka tuff-tuff-tåg eller käka. Han kommer ha det så himla mysigt och kolla på när mamma jobbar, men han kommer aldrig sitta i publiken och vara offentlig. Det är för hans skull. Han får välja själv sedan. Jag skriver gärna om honom, men vill hålla honom privat så länge det går.

Kommer du hinna vara ledig i sommar?

– Absolut. Jag väljer ju min egen tid att jobba med ”Allsången”. Praktiskt kommer jag vara där på tisdagarna, men de kommande programmen kan jag repa hemma på morgnarna med Gibson. Jag sjunger för honom jämt och ständigt ändå och kan lika gärna sjunga en allsångslåt för honom. Alla blir nöjda och glada.

I sommar ser Sanna också fram emot att sitta på altanen, grilla och bara vara hemma på tomten.

Jag älskar villalivet, det är det bästa vi har gjort förutom Gibson

– Jag älskar villalivet, det är det bästa vi har gjort förutom Gibson då.

Än har de inte hunnit göra någonting med trädgården, men i helgen ska Sanna köpa tåliga blommor, som lavendel och salvia, som tål gassande sol.

– Vi får se om det kommer några jordgubbar och smultron i år. Någon potatis har vi inte satt ännu, men det är väl inte för sent än? Nu längtar jag efter att mina stora vita doftande pioner ska slå ut. Det är fullt med myror på dem, men jag njuter ändå och spolar vatten på dem.

Har ni något sommarprojekt i år?

– Nej fy fasiken! Det har vi inte tid med. Någon måtta får det vara.

Sannas tre vägval som förändrade livet 

1. Graviditeten och Gibson

– Får jag nämna Gibson igen? Jag tycker det var så häftigt att vara gravid. Det förändrade också synen på min kropp. Jag fick en tacksamhet till den. Att kroppen kan bära ett liv i nio månader med den påfrestning som det ändå är och nu bär den mig. Jag är tacksam över hur stark den är och tackar min kropp varje dag. Den är fantastisk.

– Vi behöver ge mer ”älsk” till kropparna 2022. Inte för att jag hade ett osunt sätt att se på den kropp innan, men jag tycker att jag lärde mig himla mycket om hur människokroppen fungerar under graviditeten. Det är otroligt häftigt att livmodern drar ihop sig efter en förlossning och går tillbaka till ett nytt liv.

Det har gjort mig ödmjuk inför livet jag lever

– Det har gjort mig ödmjuk inför livet jag lever och jag vill inte missa en sekund av det. Jag vill ta hand om mig och känna att jag har gjort allt jag kan för att vara med så länge som möjligt i Gibsons liv. Det är på något vis det mitt liv går ut på nu.

2. Framträdandet i ”Eurovision Song Contest”

– Karriärmässigt finns mycket att välja emellan, men något som dyker upp i huvudet är verkligen ”Mellon” och ”Eurovision”. Jag får ofta frågan om jag vill ställa upp i Mello igen. Egentligen skulle jag kunna ställa upp när som helst, för min resa i ”Mello” har varit så kul med alla mina sju deltaganden, vinst och en tredje plats i ”Eurovision”, där jag fick representera Sverige i Köpenhamn 2014. Det var stort och för mig var det en vinst att komma trea.

Jag har fortfarande inte sett hela mitt framträdande i ”Eurovision”

– Men någonstans känner jag också att det skulle vara härligt om det får fortsätta vara så. Jag har fortfarande inte sett hela mitt framträdande i ”Eurovision”. Tittar jag på det är som jag stänger kapitlet. Det är som en saga, magin försvinner lite.

– Kanske kommer jag göra ”Mellon” igen, men nu har det dröjt sedan 2014. Jag är inte redo än. Innan dess måste jag se när jag framför ”Undo” i Eurovision. Som sagt, det kapitlet är inte avslutat.

3. Flyttade hemifrån som 16-åring 

– Mitt tredje vägval är när jag började i Heleneholms gymnasium i i Malmö. Jag var 16 år gammal och flyttade hemifrån till en storstad utan att känna en kotte. Allt var nytt. Att våga ta steget och göra saker fullt ut för mig själv var ett viktigt vägskäl. Drivkraften var att gå utanför min comfort zone. Jag hade hört talas om den linjen och ville verkligen jobba med musik. Då var jag tvungen att gå över de trösklarna.

– Att lämna Bromölla och mina kompisar i tre år var utmanande på många sätt. Jag, som var väldigt hemmakär, blev inneboende hos en kvinna, utan mamma och pappa.

Början av högstadiet hade varit tufft och jag ville börja om

– Jag ville också bort lite från Bromölla, där alla känner alla. Början av högstadiet hade varit tufft och jag ville börja om, även om jag trivdes jättebra med min klass. Det var skolkamrater som varit på mig.

– I Malmö fick jag skaffa nya vänner. Jag var redan offentlig och ville helst att ingen skulle veta vem jag var. Som tur var visste inte så många i min ålder vem jag var, så jag fick vänner för livet. Bland annat Johanna, som följde med mig som barnvakt åt Gibson under turnén. Vi är fortfarande ett gäng som försöker ses några gånger om året.

LÄS MER: Helena af Sandeberg: ”Terapin lärde mig att andas” 

LÄS MER: Jenny Nordberg: Kvinnor måste få prata öppet om att ångra sina barn