Mia Parnevik: ”Jag har haft mer smärta än jag insett”

Mia Parnevik blev först med att få lämna ”Let´s dance” tillsammans med danspartnern Tobias Karlsson. 

– Det är okej, man får vara glad för den resan vi gjort och vad vi varit med om, sa hon till Expressen direkt efteråt. 

Hon tycker det är ljuvligt att hon fått lära sig någonting nytt om sig själv. Ändå har den största utmaningen varit att vara utan maken Jesper. För första gången på 36 år har de varit borta från varandra längre än tre veckor. 

Nu ser hon fram emot att åka tillbaka till USA. Nyligen köpte paret ett nytt hus i Florida, som ska totalrenoveras. 

Vad förväntade du dig av ”Let´s dance”?

– Jag gick in i ”Let´s dance” utan förväntningar. Även om det är en danstävling, gjorde jag det mest för min egen skull. Det handlar om mig och min kropp. I höstas opererade jag ryggen och höften. Innan dess hade jag haltat i fyra år. Nu har jag inte ont längre och det här är ett tillfälle att ta hand om kroppen.

– Länge försökte jag låta bli att operera mig och arbeta förebyggande. När Jesper skulle byta höften bad han dem att även titta på mig. De gjorde en magnetröntgen och såg att jag hade sprickor. Under operationen gick de in med laser och karvade och reparerade sidorna av höftbenet. I ryggen hade jag kotkompressioner i L4 och L5.

– I dag har jag inte ont längre. Jag har förstått att jag haft mer smärta än jag insett. Efter operationen var det rehab i åtta veckor och jag gick på kryckor. 

– Jag hade inte laddat upp för att dansa så här mycket och hade nog inte tänkt igenom det. I standarddanser och latinamerikanska danser använde jag nästan bara höfterna. Min danspartner Tobias Karlsson sa att det är otroligt att jag ens kunnat använda höfterna. Att kunna utföra dansen ordentligt har varit en utmaning. Jag var glad om jag klarade av att göra stegen. Det är mycket svårare än det ser ut och är inte det som jag tänker är dans. Det känns onaturligt. För mig är dans mer att studsa upp och ner lite som man vill. Det här är en kontrollerande form, där man bedömer brister och hur man för sig. 

– Hur man går är en prövning. Man trampar inte in, utan man glider. Fy fan! Jag har haft små papperslappar under mina stortår, som jag inte fick tappa. Det skulle lära mig att gå danssnyggt och inte lyfta på fötterna. Det var ett tips jag fick från Tobias.

– Jag har haft så ont av all träningsvärk på ställen i kroppen, som jag inte visste existerade. Under träningen höll jag upp armarna mycket och spretade med fingrar och tår. Jag är 54 år, gillar inte att träna och hittar på ursäkter, eftersom jag hellre vill ha det mysigt. Barnen tyckte jag skulle göra det. Jag hade tackat nej flera gånger, men nu gjorde jag ett fritt fall. Att medverka i ”Let´s dance” var en rejäl utmaning.

Det kändes lite fjantigt att hålla på med dansträning i dessa oroliga tider

– Ännu svårare var den mentala prövningen. Att göra det här hemma i Sverige utan min man har varit tråkigt. På 36 år har jag inte varit utan honom längre än tre veckor. Han har ägnat han sig åt sin rygg och försökt att spela golf. Vi har också precis köpt ett hus. Tajmingen var inte bra, men det är den väl aldrig. 

– Det kändes lite fjantigt att hålla på med dansträning i dessa oroliga tider, men dansen är en frizon i en värld som känns otäck. Våra barn befinner sig lite överallt, i Los Angeles, New York, Florida och här. Under pandemin flög vi in för att vara tillsammans. Då jobbiga saker händer vill man vara med sin närmaste familj.

Hur kändes det att vara utan Jesper?

– Det spelar ingen roll hur mycket vi ringer eller facetajmar, man är ändå inte nära. Först och främst saknade jag den dagliga kroppskramen på morgonen. När jag gjort något eller något händer vill jag kunna sitta och snacka om det. 

Hur har du det med hälsan?

– När man gör den här resan i ”Let´s dance” blir man grundligt undersökt. De gör allt från stresstester till att titta på hjärta, ta blodtryck och låta en träffa en kiropraktor. 

– Det enda jag hade var högt blodtryck. Jag får alltid det när jag går in på sjukhus. Det kan bero på stress, men de tyckte ändå att det låg lite för högt. Nu har jag fått blodtryckssänkande medicin och det är bra. 

Hur återhämtar du dig?

– Genom att läsa. Jag köper på mig tre, fyra böcker, låser in mig på hotellrummet eller åker till vårt radhus i Åkersberga. Där är det skönt att gå vid havet. För mig är det återhämtning att bara få vara själv i ett lugn. 

– Rådet jag fick är att ta hand om mig under ”Let´s dance”. Även om det är jättekul att träffa människor, var det så himla mycket med 150–180 personer i ”Let´s dance”-produktionen. Det tar på krafterna. Jag hade kunnat käka middag med någon varje kväll, men har bara varit på härlig after dark med Tobias. 

– Jag har träffat barnbarnen också, men det är inte så lugnt, bara kärlek.

Berätta om nya huset ni köpt i Florida!

– Vi har länge vetat om det här området. Ocean Walk är ett ganska litet surf- och beachställe från 70-talet. Det är som en courtyard, där alla har egna hus och egen pool, fast det är nära till grannarna. 

– Huset ligger 200 meter från havet. Jesper och jag älskar soluppgångar och solnedgångar. Att promenera till beachen, ta ett morgondopp och sedan gå hem. Samma sak på kvällarna. 

Vad föll ni för?

– Det är ett trivsamt område, där alla cyklar och surfar. Det är enkelt och härligt, ett lätt sätt att leva och inte mycket att ta hand om. Det är Casa Mia 2.0, fast lite mindre. 

– Huset, som är från 70-talet, har renoveringsbehov. Vi kommer i stort sett riva det och göra om det mesta, golv, väggar, kök och badrum. Just nu håller vi på med bygglov och river lite väggar. Huset ska byggas ut och bli 350 kvadrat. 

– Det hade varit underbart att flytta in till jul eller i januari, men det kommer dröja. Att få tag i byggare är svårt.

– Just nu bor vi hos goda vänner, som har jättestort hus fem minuter från nya huset. 

Ni har gått från 1 000 till snart 350 kvadrat hus. Hur har det gått att downsajsa?

– Har man så stort som vi hade är det alltid, alltid något som måste göras. Med ett mindre hus är det inte lika mycket att hand om. Att downsajsa har gått super. Det är det bästa vi gjort, även om det var svårt att rensa för min man. 

– Vi gav bort jättemycket saker. Bland annat mycket kläder, skor och 10 000 golfklubbor till organisationen First Tee, som hjälper barn som inte har råd att köpa golfutrustning. En golfklubb fick ett game room och fina bord. 

– Vi har inte magasinerat några möbler. De saker vi sparat är i ett jättestort förråd. Jag har bara sparat konsten och småsaker som jag bryr mig om. Det får mig att känna mig lättnad. Jag är inte lika sentimental som Jesper, som vill spara varenda teckning. Vi kan spara några stycken. 

– Under åren har vi fått otroligt mycket grejer från golftävlingar och annat som folk skickar. Det är bättre om någon annan får användning för det. 

– Golfpokaler tycker jag är så tråkigt, så hälften vore nog. Vissa ska vi ge till lokala golfklubbar där Jesper vunnit dem. En del saker har jag tagit hem till Sverige för att kunna ge till välgörenhet. 

Hur har nomadlivet varit?

– Nomadlivet är inget som är annorlunda mot förut. Det var bara de sista åren, när vi spelade in ”Parneviks”, som vi bodde i Casa Mia full tid. Vi har bott på hotell hela våra liv och bodde bara i huset några veckor om året.

– Golfen innebär att vi åker till vackra och härliga ställen. Visst kan vi också åka till småstäder som kanske inte kan erbjuda allt, men ofta får vi ett väldigt fint bemötande. Vi ser det bästa av alla städer. Någon gång är vi i San Fransisco, en annan gång klättrar vi i berg i Arizona. Det finns alltid något att göra och känns fortfarande mysigt. 

– För mig är det ovanligt att vara så här länge i mörkret i Sverige. Den här årstiden är det lite tråkigt, måste jag erkänna. Jag vore knäpp om jag inte skulle säga att jag längtar efter min man. 

Vilken respryl kan du inte vara utan?

– Jag har faktiskt alltid med mig en termosmugg. Det var min son som började dricka i muggen som kallas Yeti. Han tyckte att han behövde dricka lite mer vatten och tog alltid med sig den. Jag fyller muggen med citronvatten och is. Vi är en riktig isfamilj. 

– På mina resor tar jag också alltid med mig en bra bok. Jag gillar Delia Owens ”Där kräftorna sjunger” och ”Kokain”, en fristående del Pascal Engmans deckarserie om den svenska kriminaliteten.

Den här kärleken, som man får uppleva på nytt, med barn som bara ger sig hän. Mormor och morfar är bäst

Hur är livet som mormor?

– Helt underbart! Det är det bästa som hänt oss. Den här kärleken, som man får uppleva på nytt, med barn som bara ger sig hän. Mormor och morfar är bäst. Just nu är morfar Jesus och går på vatten. Atticus är helt besatt av honom. Att få se glädjen och minnas hur Jesper var som pappa med våra barn, gör att jag bli ännu kärare i min man. 

– Bäst med att vara i Sverige är att få vara en del av barnens liv. Känslan när Atticus springer mot mig så fort han ser mig är fantastisk. Det är en underbar lyx. 

Hur ofta är du i Sverige?

– Nu har jag varit på plats i flera veckor för jobb. Annars är jag inte i Sverige mer än tre, fyra veckor på sommaren. Då hittar man mig i skärgården på Douglas och Pennys lantställe på Värmdö. Det är där man vill vara, där finns hav. 

Hur tar du och Jesper hand om er relation?

– Genom att supporta varandra i det vi gör.

– Just nu längtar vi efter varandra mer än någonsin. Det är lite spännande och kan nog vara bra för relationen.

Ni känns alltid så gulliga mot varandra?

– Vi är inte alltid gulliga, men är bättre ihop än isär. Det tycker vi är väldigt svårt. 

– Det bästa med oss är att vi alltid försöker ha roligt och göra saker ihop. Vi lyssnar in vad den andra behöver. När jag känner för att göra min grej i ”Let´s dance”, tycker han att det är jättekul för mig och ser till att jag får göra det.

– Efter en viss tid är det lätt att man slutar supporta varandra, men vi anstränger oss hela tiden och tar hänsyn till den andras vilja. Vi har alltid prioriterat att vara tillsammans. Att vara med Jesper är roligare än att vara med någon annan. 

Ni har varit ihop sedan 1986. Hur känns kärleken och attraktionen efter alla år?

– Den förändras väl alltid, men blir djupare med åren. 

LÄS MER: Marie Richardson, 62: ”Jag hade en krånglig relation med mamma”

LÄS MER: Therése födde sitt tredje barn som 53-åring: ”Jag kan förstå att folk reagerar”