Markiz Tainton om den långa kampen: ”Hormonsprutorna styrde mitt liv”

Markiz Tainton känner nog de flesta igen som återkommande matinspiratör i tv-rutan. 2014 deltog hon i Sveriges mästerkock, där hon kom på tredje plats, men hennes deltagande blev inte bara ett minne för livet, utan också en språngbräda för karriären inom mat. 

– Min mamma har alltid lagat mycket mat, och med sju syskon så har mat varit lika med fest för oss i familjen. Måltiderna har också varit något som vi alla har samlats kring, säger Markiz.

Familjen har alltid betytt mycket för Markiz, och att bilda sin egen med maken Kevin, som hon i dag varit ­tillsammans med i tolv år, var en självklarhet. 

– Vi träffades på Spy bar klockan fyra på morgonen, men jag kommer självklart att säga till mina döttrar att vi sågs på biblioteket när vi skulle låna samma bok, säger Markiz och skrattar.

Året efter deltagandet i Sveriges mästerkock började de på naturlig väg börja försöka bli gravida. Bilda sin egen familj. Men att bli med barn visade sig vara svårare än Markiz kunnat ana.

– 2015 började vi snacka om att skaffa barn. Jag skulle bara göra en rutinkontroll, och då visade det sig att jag hade cystor på äggstockarna. Man kan ha cystor som är vätskefyllda, men det här var blodcystor. Först misstänkte man att det var äggstockscancer, men det visade sig vara endometrios, säger Markiz.

Markiz gjorde det värsta tänkbara i en sådan här situation. Hon började googla och möttes av skräckhistorier på nätet. 

– Det gav mig så mycket dålig energi, säger Markiz.

– Jag minns att jag satt i bilen, på väg till jobbet, efter den här kontrollen, och tänkte: ”Va?” 

Endometrios innebär en ständig infektion i buken som jobbar emot och försvårar en befruktning. Plötsligt kände Markiz sig orolig och stressad. Vad innebar egentligen det här?

”Under en rutinkontroll upptäcktes cystor på äggstockarna”

Efter flera misslyckade försök att bli gravid på naturlig väg bestämde sig Markiz och Kevin för att påbörja IVF-behandling. På kliniken kollades äggledare, hormonnivåer och det togs blodprover. 

– Utredningen gör man i en särskild tid i ens menscykel, och då kollar man olika blodprov och hormonvärden.

I processen ingår även sköljning av äggledarna för att kolla blockeringar. 

– Det kändes som mensvärk gånger tio, det var en obehaglig process. Man kollar även mannen och spermierna, säger Markiz.

– Till slut fick vi beskedet att allt såg bra ut. Jag började kräkas när alla spänningar släppte. Vi var ett steg närmare vårt barn.

Drabbades av depressioner och självmordstankar

Plötsligt tändes ett hopp. Kanske Markiz äntligen skulle kunna bli gravid, trots att förutsättningarna såg mörka ut. Behandlingen skulle dock visa sig bli tuffare än hon trott, och när hon fick höra om de olika stegen kände hon sig nästan beredd att backa ur. 

– Vi påbörjade behandlingen inför ägginsättningen i slutet av januari 2016. Vi satt där på kliniken och gick igenom hur jag skulle använda nässprej och sedan sprutor. Jag är en otroligt positiv person, men där säckade jag ihop, för jag kände en sådan ångest inför att försätta min kropp i det tillståndet. Jag sa: ”Nej, jag tänker inte göra det här. Varför skulle jag? Tänk om allt blir fel?”

Behandlingen innebar att Markiz, genom att ta en särskild nässprej, nollställde hormonerna – vilket försatte henne i ­klimakteriet. Samtidigt som hon hade hopp duggade också rädslorna tätt. Tänk om hon gick igenom allt detta och det inte skulle bli något? 

På grund av Markiz endometrioscysta förlängdes processen till två och en halv månad. Hon drabbades av depressioner och självmordstankar, hade svårt att kontrollera sin ilska och de snabba humörsvängningarna. Hon kände sig personlighetsförändrad.

– Jag hade en stress inom mig som ständigt låg latent. Mina tankar var mörka, och det var jobbigt att inte känna igen sig själv. Till slut flippade jag ur. Det var som att ha värsta PMS:en någonsin, berättar Markiz. 

”Jag flippade ur, det var som att ha värsta PMS:en”

Under IVF-behandlingen jobbade Markiz som ny marknadschef på ett tele­kombolag. Vallningarna, humörsvängningarna och det allmänna måendet gjorde det kämpigt. Men med mål i sikte, och stöd från vänner och familj, tog hon sig igenom det. 

Efter att ha kämpat sig igenom hormonbehandlingen var det dags att börja ta sprutor. Och efter att ha slutat med nässprejen kände Markiz hur livet kom tillbaka. Hur hon sakta blev sig själv igen. 

Under hela processen har hon också haft ett enormt stöd i maken Kevin, som funnits vid Markiz sida. Och vid varje kommande spruta var han nu med. 

– Det var väldigt viktigt att Kevin skulle vara med och förstå det som jag skulle behöva gå igenom. Annars blir det lätt en obalans i det och man känner sig ensam.

– Sprutorna var värst. Jag skulle ta en spruta för att äggen skulle växa, sen ta en spruta för att äggen ska släppa och alltid ta dem samma tid varje dag. Klockan 20.30 tog jag sprutorna. Den sista sprutan jag tog var efter en kickoff med jobbet. När vi alla skulle åka buss tillbaka in till stan så kom Kevin med bilen och mötte upp mig. Vi stannade längs vägen och tog sprutan klockan 20.25, säger Markiz och fortsätter:

– Hela livet kretsade kring det här. 

LÄS OCKSÅ: Åsa, 47 skaffade barn på egen hand 

Beskedet som förändrade allt 

Som en skänk från ovan fick Markiz snart beskedet att hon var gravid. Den kämpiga IVF-resan var i mål, och nu skulle hon äntligen få njuta av en annan resa: den mot att bli mamma. 

– IVF-behandlingen fungerade på första försöket. Jag var överlycklig över att jag hade blivit gravid, säger Markiz.

I vecka 19 gjordes ett rutinultraljud. Barnets utveckling skulle kontrolleras. Markiz kände sig lugn, de mest kritiska veckorna var över – hon hade klarat sig förbi vecka 12 – men på en sekund förändras allt. Ultraljudet visar att barnet saknar urinblåsa och har tydliga avvikelser på njurarna. 

– Jag förstod att det här inte var bra. Tårarna rann, men läkaren kunde inte ge något svar. Det här var en måndag, och på onsdagen skulle vi träffa en specialist i fostermedicin. Men jag klarade inte av att vänta. På tisdag ringde jag och vi fick tid en timme senare. 

Beskedet fick Markiz värld att rämna. 

– Läkaren sa att ”om barnet ens lever till vecka 27 i din mage är det ett mirakel”.

Markiz och Kevin fick två alternativ. Att vänta ut det, vilket skulle innebära att barnet så småningom ändå skulle dö i Markiz mage. Eller att hon skulle ta två tabletter som skulle sätta i gång en förlossning, och hon sedan skulle föda ut sitt barn. Sin son. Han som kom att få namnet Marvin.

– När du förväntar dig liv, och livet tas ifrån dig … Det var en hopplöshet jag aldrig upplevt tidigare. Jag har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. 

Kunde inte sluta spy

Inför förlossningen av Marvin följde en, vad Markiz kallar det, omänskligt byråkratisk process. 

– Jag var tvungen att ansöka om att få avbryta graviditeten, för att sedan invänta godkännande. Du ska leka Gud, men du får inte äga ditt eget barn. 

I september 2016 födde Markiz sin son. Hon tog först en tablett på Karolinska universitetssjukhuset. Åkte hem. Sedan var det bara väntan kvar. Väntan på att processen ska sätta i gång. Totalt togs tabletter i fyra omgångar för att starta förlossningen. 

– Efter första tabletten kändes min kropp som ett bårhus. Jag kräktes av känslan när jag visste att han dog där, i min mage. Jag kunde inte sluta spy. Till slut blev jag inlagd för att jag skulle få vila och orka föda dagen efter. 

Förlossningen tog nio timmar. Ut kom Marvin, en bebis på 1,2 kilo.

– Jag ville inte se honom. Jag hade bestämt det. Efter att jag födde Marvin lyfte de ut honom. Sedan tvättade min mamma honom och tog bilder, säger Markiz och pausar. 

– Bilder som jag inte visste om och som jag såg för första gången för tre månader sedan. 

Blev gravid – igen 

Att, flera år efter förlossningen och det själsliga såret som hela processen innebar, få se bilder på sin son som hon burit och fött rev upp många känslor. 

– Nu, som tvåbarnsmamma, kan jag se likheterna mellan Marvin och mina två döttrar. 

Bara en och en halv månad efter den smärtsamma händelsen var Markiz gravid igen. Varken hon eller Kevin kunde tro att det var sant. Samtidigt som det blev en tröst, en överlevnadsstrategi. Nu hade Markiz återigen något att leva för, kämpa för. 

– Jag kände att ju längre tiden går, desto räddare kommer jag att bli. Jag körde på när jag var i den överlevnads­fasen. 

I maj 2017 begravdes Markiz son Marvin. I augusti samma år föddes dottern Liora. 

Hur var det att bära på ett nytt barn, samtidigt som du tvingades begrava din son? 

– När Kevin hade hämtat Marvins aska var jag tvungen att gå in i ett annat rum. Jag kunde inte se det. Askan kom i en brun papperspåse. Hundar får finare! Men vi hade gjort i ordning en sammetspåse hemma och en låda som det stod Marvin på. Vi skrev brev som vi lade där i. Det blev en fin ceremoni.

Är besviken på vården 

Markiz är besviken på vården. På avsaknaden av stöd och respekt i den hjärtskärande processen att förlora ett barn. 

– Min man sågs inte ens som patient, han fick inget stöd efteråt. Jag fick en remiss till psykiatrin, men min man fick inte följa med. Är det verkligen jämställdhet? 

– Graviditeten med Liora var jättetuff. Jag hade en ultraljudsdoppler hemma så att jag kunde lyssna på hennes hjärtljud, jag gjorde det tre gånger om dagen. Sedan, när rutinultraljudet kom … känslan jag hade inom mig den dagen var vidrig.

Rutinultraljudet denna gång visade däremot en frisk bebis. 

Trots sina erfarenheter vågade Markiz så småningom njuta. Njuta av att vara gravid. Av glädjen det innebar. Och finna sig i något slags lugn över att bebisen i magen mådde bra, att de snart skulle ha sin lilla familj.

– Jag insåg att jag måste våga leva, inte leva i rädsla. Annars blir det tungt på tungt. 

– Med Liora i magen ville jag ha tajta kläder, visa upp min mage och vara ute och berätta om hela min IVF-resa. Jag började blogga på Mama om min resa, för jag kände att det var så jävla viktigt. Och jag har fått fantastisk respons från andra kvinnor. De har stärkt mig, och jag har i min tur lyckats stärka andra som går eller gått igenom samma sak eller är rädda inför att inleda en egen IVF-resa. 

LÄS OCKSÅ: Lina donerar ägg för att hjälpa andra 

Med Liora kom en inre frid

Förlossningen med Liora gick fort. Tre timmar, sedan var hon ute. 

– Med Liora kom också en inre frid, säger Markiz, som inte var sen med att ställa sig i IVF-kö igen. Hon visste att processen kunde ta tid – och kände att det var lika bra att köra på. 

Mirakulöst blev Markiz gravid på naturlig väg, bara 10 månader efter att Liora kommit till världen. 

– När jag plussade efter flera dagars illamående tänkte jag: ”Nej, jag kan väl inte bli gravid naturligt?” 

Gynundersökningen bekräftade det som graviditetstestet redan konstaterat. Markiz var i tredje månaden. Ett halvår senare föddes Sade, i dag 1,5 år. 

När någon frågar hur många barn jag har så svarar jag tre

Inom loppet av tre år har Markiz förlorat en son, men också blivit mamma till två döttrar. Livet har rullat på i 120 kilometer i timmen – samtidigt känner sig Markiz mer tillfreds än någonsin. 

– Det jag gick igenom med min son är också det som har gett mig den här styrkan. Man försöker hela tiden påverka livet och ha kontroll. Men när planet är på väg att krascha så är det bara att hoppa! Idag njuter jag av mina barn, jag uppskattar varenda stund tillsammans med dem, även de stunder som är svinjobbiga, säger Markiz.

– Mötet med min son var kort, men när jag tänker tillbaka på det, och tiden då jag var gravid, så har jag aldrig varit så förälskad i livet som då. Jag har blivit mamma på olika sätt, och när någon frågar hur många barn jag har så svarar jag tre.

Kvinnoläkaren: ”Mindre än en procent får komplikationer”

amelias kvinnohälsoexpert Susanna Ericsson är läkare och inriktad på akut gynekologi och förlossningar. Här svarar hon på de vanligaste frågorna som rör IVF.

Hur många IVF-behandlingar kan/får man genomgå totalt? Finns det någon maxgräns?

– Det skiljer sig åt i landet vilka regler som gäller. Generellt brukar man inom den landstingsfinansierade vården göra tre försök till behandling, där varje försök innebär ägguttag, försök till insättning och eventuellt nedfrysning av de embryon som inte sätts in. Om man inte blivit gravid under den tiden och de försöken kan man naturligtvis fortsätta med behandlingar privat. De privata klinikerna innehåller en uppsjö av alternativ både i Sverige och utomlands. Varje klinik tar ställning till paret/personens individuella möjligheter till att lyckas med IVF och tar ett beslut därefter. Kostnaderna, besluten och behandlingarna kan variera mycket mellan kliniker, speciellt om man söker sig utomlands. 

Skadas äggstockar/livmoder på något sätt av att göra IVF, när det gäller uttag av ägg? 

– IVF är överlag inte förknippat med några större risker. Livmodern kommer man vanligtvis inte åt vid uttag av ägg. Äggen tas ut samtidigt som läkaren undersöker äggstockarna med ultraljud för att få en tydlig bild. Det är ovanligt med skador i samband med det, mindre än en procent får en komplikation. Om man skulle ha otur och få en av de mycket ovanliga komplikationerna så är det framförallt skador på tarm, urinblåsa eller kärl som uppkommer. Det kan även bli pyttesmå blödningar i äggstocken ­efter de små stick man gör när man ­aspirerar (suger ut) äggen vid äggplocket. De läker i princip alltid snabbt.

Hur länge kan man spara ett fryst ­embryo? Påverkar tiden ”i frysen” på något sätt?

– Hur länge embryona får sparas nedfrysta styrs av ett regelverk. I nuläget är det tio år som gäller, men man kan i vissa fall få dispens för att förvara dem längre. Det finns inte någon forskning som påvisar att tiden i frysen skulle göra dem sämre. 

Gör själva äggplocket ont, och kan det medföra komplikationer?

– Äggplocket gör vanligtvis inte ont eftersom man är noga med att ge smärtstillande mediciner, och ibland även lokalbedövning. Det är en kort procedur som tar cirka 15 minuter.

Vad kan man få för ”biverkningar” under processen, på grund av behandlingen? 

– En biverkan man kan drabbas av kallas ”överstimulering”. Då brukar ­äggstockarna bli förstorade mer än förväntat. Då kan man få ont i magen och svullna upp på grund av extra vätska i kroppen. Ibland blir man rejält illamående. I undantagsfall behöver man vård inneliggande på sjukhus under en eller ett par dagar. I vissa delar av behandlingen kan man få symtom som vid graviditet, med illamående, trötthet och bröstspänning. I andra delar av behandlingen kan man få klimakteriesymtom som exempelvis svettningar, huvudvärk och till och med blodvallningar. 

Vad är det för hormon man tar och vad gör det med kroppen? 

– Man får flera olika hormoner som liknar kroppens egna hormoner, fast i andra doser:

● Hormoner som påverkar äggstockarna så att flera ägg växer och gör sig redo för ägglossning (man tar ut dem vid äggplocket).

● Hormoner som ”trycker ner” kvinnans egna hormoner för att inte de ska ­”störa” under behandlingens viktigaste dagar. 

● Hormoner som ska signalera till äggen att de ska mogna och bli redo för befruktning. 

● Hormoner efter återföring av embryo som liknar ett hormon man får under senare delen av menscykeln. Det här hormonet hjälper embryot att fästa ordentligt inne i livmodern.

LÄS OCKSÅ: Bästisarna Emelie och Fanny: ”Vi fick barn med samma man”