Genom sin blogg blev ”Kissie” kändis, men kändisskapet hade en mörk baksida. Alexandra blev hånad för sitt utseende och utsatt för näthat.
Genom sin blogg blev ”Kissie” kändis, men kändisskapet hade en mörk baksida. Alexandra blev hånad för sitt utseende och utsatt för näthat. Foto: Peter Knutson.

”Kissie”: Jag har aldrig varit bra på att prata om känslor

Hon var en ung, provocerande influencer och skandalerna avlöste varandra. amelia har träffat Alexandra ”Kissie” Nilsson och hennes mamma Barbara för ett ärligt snack om deras relation, ätstörningar, pengar, näthat och skönhetsoperationer. - Vi bröt kontakten under flera år, men nu ringer vi varandra nästan varje dag.

Den nybyggda fyrarumslägenheten med sjöutsikt är inredd med mjuka, neutrala färger, sammetsöverkast, fjädertaklampor, runda speglar, Klong-vaser och en walk-in closet full av Chanel- och YSL-väskor. I den generösa soffan ligger chihuahuan Chloé för att riktigt cementera bilden av ett inf luencerhem.

- Mina följare har skickat massor av saker genom åren, säger Alexandra ”Kissie” Nilsson och pekar stolt på en fin tavla med guldinslag i hallen som ett fan har målat.

Hemmet är prydligt, städat och modernt välorganiserat. Hon ger ett intryck av att vara detsamma: samlad, fokuserad, ambitiös och trygg. Den diametrala motsatsen till den fladdriga och osäkra tonårsbimbo många såg henne som för 10-15 år sedan.

Du hade över en miljon läsare i veckan när din blogg var som störst. Nyligen lade du ner bloggen helt. Varför då?

- Den tog alldeles för mycket energi. Jag har så dåliga minnen kopplade till den. Jag vill inte bli påmind om de omdömeslösa val jag gjorde som 17-åring och känna att jag måste prata om det förflutna för all framtid.

Hon var en av Sveriges första bloggare och är idag fortfarande en av våra största influencers, men har bytt till andra medieplattformar som Instagram och Youtube. När vi träffas för att göra intervjun slås jag av över hur snabbtänkt och rolig hon är, en sida hon även börjat utveckla i sina sociala medier, till följarnas stora förtjusning.

Humorn är bara en av de saker som hon ärvt av sin mamma, Barbara, som kom hit från Polen när Alexandra låg i magen.

- När jag presenterar mig för svenskar tror folk ofta att jag säger Barbro, men jag brukar säga: ”Nej, inte Barbro, Barbara. Tänk på den där uppblåsbara grejen!” Då kan jag lova dig att de aldrig glömmer vad jag heter.

Förutom humorn delar mor och dotter sin strävan efter självständighet och oberoende.

- När Alexandra var nyfödd drog jag runt med henne i vagnen samtidigt som jag läste svenska för invandrare, säger Barbara.

- Alexandra var för stolt för att be om hjälp när hon var sjuk, säger mamma Barbara. Foto: Peter Knutson.

Hon var 23 när hon fick Alexandra, ett och ett halvt år senare kom lillebror Peter. Ganska snabbt insåg Barbara att hon inte skulle nöja sig med att ”bara” vara mamma, så hon promenerade in på ett servicehus och frågade om de behövde folk. Dagen efter var hon på intervju och hon fick jobbet efter en timme.

- Viljan att vara självständig kom i samma veva som jag började tjäna mina egna pengar. Jag kunde avsätta en summa till pensionen och inte vara beroende av en man som försörjer mig. Det var en del av mitt feministiska agerande, även om jag inte tänkte på det så just då, säger Barbara.

Känslan av att ha tjänat egna pengar var tillfredsställande

- Jag minns så väl min första utbetalning, eller lön, från bloggen. Då var jag runt 15 och fick 10 000 kronor, säger Alexandra. För mig var det en svindlande summa! Jag gjorde av med nästan allt inne på Gina tricot och köpte en massa skit. Känslan av att ha tjänat ihop egna pengar var enormt tillfredsställande.

När väcktes ditt intresse för feminism, Alexandra?

- När jag var runt 23. Jag hade blivit utnyttjad av män under så lång tid och trodde att jag behövde managers för att ta hand om min ekonomi och mitt varumärke. Men det slutade med att de blåste mig på pengar och tvingade in mig i slavliknande kontrakt.

- När jag tog över mitt varumärke så blev jag en självständig egenföretagare, som väljer vilka samarbeten jag ska göra och tar alla intäkter själv. När jag till slut gjorde mig av med alla män som ville bestämma över mig blev det äntligen bra.

Barbara tycker det är bra att Alexandra fått insikter om feminism, även om hon önskar att hon skulle fördjupa sig mer i ämnet genom att läsa på om den feministiska historien. - Feminism handlar ofta om den ekonomiska frigörelsen. Det är även viktigt för mig att kunna leva ett fritt liv med respekt från män. Jag vill känna att jag kan göra det jag själv vill utan att känna mig begränsad för att jag är kvinna. Det ska vara lika villkor mellan könen, säger hon.

Du är uppvuxen i Polen. Hur påverkades du av det?

- Jag hade en pojkvän som hotade med att göra mig gravid, så jag skulle ”hålla mig hemma”. Sådana kommentarer sätter sina spår. Jag vill inte att någon ska styra över mitt liv och mina beslut.

I sin bok Jag är visst feminist - på mitt sätt förklarar Alexandra sin syn på feminism.

- Vissa verkar tro att man inte får kalla sig feminist om man tycker om smink och fina kläder eller rakar sig under armarna. Det stämmer givetvis inte. Jag tycker att vi alla kan få göra vår egen tolkning som passar oss själva bäst.

Alexandra nämner möjligheten att bestämma över sitt eget liv som en viktig feministisk fråga.

- Det är därför jag tycker att aborträtten är en viktig fråga. Hade vi inte haft den rättigheten i Sverige hade jag tvingats föda fram ett barn till världen i alldeles för ung ålder. Dessutom med en man som fick mig att må väldigt dåligt. Jag var för ung för att ge upp mina drömmar. Nu kan jag i lugn och ro bestämma när det är dags för mig att bli mamma, och det känns fantastiskt.

Delade sina känslor på nätet

Alexandra och Barbara sitter i soffan och bläddrar igenom foton som Barbara tagit med sig. Förskräckta utrop och gapskratt uppstår inför nostalgikavalkaden från 90-talet och det tidiga 00-talet.

I villaförorten Sköndal i södra Stockholm växte Alexandra upp och placerades i söndagsskola med sin bror. Alexandra hängde mycket hemma i sitt rum, framför datorn. När internet kom kunde hon skaffa kompisar där - mycket lättare än i verkliga livet.

I bloggen kunde jag få vara någon annan, mer spännande person än jag själv

- Jag startade bloggen för att jag var uttråkad. Då var jag 14-15 år, satt med tjockdator och uppringt modem när det var helt nytt med internet. Bloggen började som en dagbok. Här kunde jag få vara en annan, mer spännande person än jag själv. I dagböcker är man ärlig och jag hade en massa känslor, som alla tonårstjejer har. Skillnaden var att jag lade ut det online, utan att begripa vad det innebar. Att alla kunde läsa.

Idag har Alexandra och Barbara en fin relation. Men vägen dit har varit krokig. För sju år sedan tog de upp kontakten. Foto: Peter Knutson

Föräldrarna skilde sig när Alexandra var 13. Då flyttade hon hem till sin pappa, eftersom han hade en häftig lägenhet inne i stan och inte lika stränga regler hemma som mamma Barbara.

Det kändes så respektlöst att läsa hennes blogg. Som om jag snokade i hennes dagbok

- Hon startade bloggen i smyg, minns Barbara. Jag förstod inte vad det var. Jag kom till insikt rätt sent om att ALLA kunde ta del av Alexandras privata dagbok, som bloggen var. Varenda tonåring spyr någon gång galla på sina föräldrar. Det är deras rätt att göra det. Men nu fick hela världen reda på vad hon tänkte.

Började du läsa hennes blogg för att ha koll på vad hon gjorde?

- Bara till och från. Men inte regelbundet. Det kändes respektlöst att läsa den. Som att jag snokade i hennes dagbok.

Sedan tar det fart. Bloggen växer explosionsartat, ”Kissie” blir rikskänd och ett samtidsfenomen.

- Plötsligt hände det något i mitt tråkiga liv, till skillnad från söndagsskola och att hänga vid mitt skåp ensam. Det var inte min mening att provocera, men det renderade fler klick vilket ledde till en snöbollseffekt.

Den bekräftelsesökande och osäkra Alexandra kunde inte hantera uppmärksamheten och näthatet. Hon blev hånad för sitt utseende och ännu mer förlöjligad när hon börjar experimentera med skönhetsingrepp, fillers, solarium, smink och löshår.

Jag fann tröst i ätstörningarna när min värld var kaos

- Jag fick höra att jag var för blek, för brun, för tjock, för smal. För stor eller för liten näsa, att jag var äcklig. Alla korrigeringar gjorde jag för att vara andra till lags. Jag ville att folk till slut skulle säga: ”Nu tycker vi om dig, nu är du fin.” Men det kom ju aldrig till den punkten. Jag fick en stämpel som den coola, kaxiga bruden medan jag bara ville lägga mig ner och grina.

Nu följer en turbulent tid. Alexandra låter en tidning visa bilder från hennes bröstförstoringsoperation mot att de står för kostnaderna för ingreppet. Ett tilltag hon idag ångrar och kallar för smaklöst. Hon blir drogad och våldtagen av en man i krogbranschen, men polisanmäler inte händelsen, utan förtränger den.

Hennes låga självkänsla i kombination med näthat driver henne till ätstörningar. Alexandra testar tveksamma bantningspreparat och självsvält tills hon bokstavligen ramlar ihop på gatan.

- Jag fick ett epileptiskt anfall, krampade och tuggade fradga. Kroppen var stressad, jag låg på kraftigt kaloriunderskott och var beroende av Red Bull.

Vad tror du själv utlöste dina ätstörningar?

- Jag tror att jag fann tröst i ätstörningen när min värld var kaos. Mängden kalorier och antal kilon på vågen var det jag kunde kontrollera. Det var skönt att känna att jag hade kontroll över åtminstone något i mitt liv.

Mamma Barbara börjar plötsligt gråta och hämtar en pappersnäsduk.

- Alexandra ringde mig från sjukhuset efter kollapsen. Jag blev förstås orolig när hon utvecklat anorexi. Jag visste inte hur jag skulle kontrollera vad hon åt, om det var näringsriktig mat, eftersom hon inte bodde hos mig.

När ätstörningarna nådde sin kulmen hade Alexandra fyllt 18 år och var myndig. Det innebär att det är svårt för anhöriga att få information om patientens tillstånd om den sjuka inte själv vill berätta.

När insåg du hur sjuk du faktiskt var?

- När jag vaknade upp på sjukhuset stod alla och tittade på mig med ledsna blickar. Då bestämde jag mig för att gå upp i vikt. Jag hade själv försatt mig i denna sits och ville lösa det på egen hand. På vägen hem från sjukhuset köpte jag en stor Marabou chokladkaka och åt upp hela. Jag träffade en kurator några gånger, men vi klickade inte. Jag har aldrig varit bra på att prata om känslor.

Sorgligt att höra att du kände dig så ensam. Men din mamma hade säkert hjälpt dig om du sträckt ut en hand?

- Ja! Jag visste alltid att mamma fanns där. Hon är så kärleksfull. Men jag skämdes för ätstörningen och ville visa alla att det var mitt ansvar.

Hur kändes det att se sin dotter så här sjuk, Barbara? 

- Jag var förkrossad och förtvivlad. Men det fanns inte mycket jag kunde göra för min dotter då. Alexandra var för stolt för att fråga om hjälp. Hon ville klara sig själv och var inte mottaglig för mitt stöd.

Är du helt frisk från dina ätstörningar idag?

- Det kan jag inte säga. Det finns dagar än idag då jag mår väldigt dåligt. En ätstörning sitter i hjärnan och inte i kroppen. Så vägen har varit oerhört lång och svår. Även om jag visste att jag behövde gå upp i vikt så var jag inte beredd på hur mycket som krävdes. Jag hade inga problem med att lägga på mig två, tre kilon ... Men kroppen var i svältläge, så jag fortsatte att gå upp i vikt. Jag kämpade emot och försökte gå ner igen, men det gick inte.

I sina sociala kanaler bjuder Alexandra på sig själv och ger en känga åt smalhets och utseendefixering. Man får en känsla av att hon äntligen har hittat en balans och ett sunt förhållningssätt till sin vikt och kropp.

Insta vs reality från Alexandras instagramkonto i augusti 2020. Foto: privat bild

- Även om jag ser ut att vara lycklig med mina extra kilon så är jag inte det varje gång, men oftast är jag det. Men eftersom jag vet hur triggande detta kan vara för mina följare undviker jag att berätta om när jag hatar min kropp. Det är mina hjärnspöken som tar över.

Idag verkar ni ha en fin mor- och dotterrelation. När återupptog ni kontakten?

- För sju år sedan. Det var en process i små steg, berättar Barbara.

Numera ringer mor och dotter varandra varannan dag, ibland oftare. Och när Barbara fyllde 50 för några år sedan överraskade Alexandra henne med en resa till Capri.

- Det var så fantastiskt! Jag har alltid drömt om att åka dit, och nu fick jag möjlighet att göra det med min dotter. Vi skrattade massor, drack prosecco till lunch och dansade på restauranger på kvällarna.

Alexandra bekräftar att deras relation är stark och att de hittar på mysiga saker tillsammans:

- Vi köper blommor på Ulriksdals trädgårdshandel och firar högtider tillsammans. Även om mamma kan bli sur när jag ibland firar jul med min pojkväns familj istället. Då blir det julekrig istället för julefrid.

När Barbara var 40 fick hon sitt tredje barn, Leonora, tillsammans med sin nya man. Alexandras lillasyster är idag tolv och har visat talang för både fysik och språk, men hon är också nyfiken på kläder och smink, som de flesta i hennes ålder.

- Om hon frågar mig hur man blir youtuber tänker jag förstås lära henne allt jag kan. Det gäller även om jag skulle få en dotter som vill gå i samma fotspår som jag. Det är ett häftigt jobb som inte alla får testa, säger Alexandra.

Jag har många minnesluckor från den tiden. De värsta sakerna har jag förträngt

Barbara är mer skeptisk till att få ytterligare en influencer i familjen:

- Leonora är en smart tjej, jag hoppas att hon kan använda sina talanger. Jag skulle inte förbjuda henne att bli influencer, men däremot prata om för- och nackdelar.

Innan Alexandra fyllt 19 hann hon gå igenom fler kriser än de flesta gör på en hel livstid - ätstörningar, näthat och män som utnyttjade henne både ekonomiskt och sexuellt.

- Jag har många minnesluckor från den tiden. De värsta sakerna har jag förträngt, säger hon.

– Bilden till vänster publicerades medan jag ser ut som på bilden till höger. Det är inte lätt att visa reality alla gånger. Ibland är det lättare att fejka, livet är inte alltid som på instagram..., säger Alexandra. Foto: privat bild

En läkare berättade för Alexandra att hjärnan kan agera så som försvarsmekanism. När det händer för mycket kan den förtränga eller blockera minnet.

Föreställ dig att dagligen få höra hur ful du är

- Föreställ dig att dagligen få höra hur ful du är, från 14 till 25 års ålder. Även idag har jag folk som inte tycker om mig, men nu har jag större distans till det.

Alexandras kroppspositiva inriktning i sociala medier hyllas numera av hennes följare.

- Idag hånas inte kvinnors utseende på samma sätt som det gjorde då. Idag ifrågasätter vi den som gör det. Det är hemskt att jag fick uppleva det där i så ung ålder. Men jag tror inte att det kommer att hända en influencer igen. Vi är smartare idag.

Hur är din inställning till att gå i terapi idag?

- Jag har varit väldigt obekväm med att prata om känslor och velat lösa alla problem själv. Först nu har jag öppnat mig för att gå i KBT-terapi. Främst för att bota min flygrädsla, men kanske även för att bearbeta annat som hänt i mitt liv.

Influenceryrket är påfrestande för psyket, eftersom man hela tiden blir bedömd eller dömd. 

Med tanke på all skit du har fått ta, varför är du kvar i branschen?

- Självklart har jag funderat på att byta yrke. Det gör väl de flesta då och då. Anledningen till att jag inte byter är för att jag har så himla roligt. Jag är min egen chef, har stor frihet, får vara kreativ och träffa en massa härliga människor. Och jag får övervägande positiva kommentarer idag, jag har världens bästa följare. Vissa dagar är tuffare, då nättrollen hittar till mig, men något som funkar effektivt mot troll är att blockera dem.

Får du någon pepp och stöttning av andra influencers?

- Ja, verkligen. Vi har ett bra nätverk och stöttar varandras projekt. Flera influencers är dessutom mina vänner, så jag kan ringa dem om jag behöver stöd eller råd, exempelvis Ellen Bergström, Angelica Blick och Ellinor Bjurström

Vad blir nästa kapitel i ditt liv?

- Jag har gjort klädkollektioner i samarbete med Bubbleroom, vilket var väldigt roligt. Egentligen ville jag ta ut svängarna ännu mer modemässigt, fast de avrådde från det. Kanske skulle jag ta över designeransvaret ytterligare nästa gång?

- Jag är också sugen på att måla tavlor och utveckla mitt kreativa skapande. Förhoppningsvis kommer mitt nuvarande yrke att hjälpa mig nå mitt riktiga mål, att jobba som programledare. Det skulle vara superkul. Jag tror att jag är som klippt och skuren för det jobbet. 

LÄS OCKSÅ: Kristin Kaspersen: ”Jag har en hyperaktiv personlighet”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

6 nr av amelia + trådlösa hörlurar för endast 199 kr. Köp nu!